Själens internat

Novell nr 11

Själens internat

Av Louise Andersson.

Det jag nu ska berätta om är något som borde vara självklart för alla och en var. Det där med att vi har ett själsligt rum eller ja, till och med en hel miljö inom oss. Många vet inte ens om den, känner inte till den på ytan. Och när de drömmer något väldigt gripande så säger de bara.

- Det var bara en livlig dröm. Det är väl ingenting att bry sig om.

Så är min sambo Edvin. Vilket jag nu har accepterat. För om han inte vill inse det själv så kan ingen annan påverka honom. Men det finns en fördel med det också. Som ni kommer att förstå senare i denna historien.

Jag satt i kafeterian och väntade på den elev som skulle vara min vägvisare här under min första tid på Själavandringens internatskola. Det var längesedan jag utövade detta. Att bara befinna mig någonstans med själen och medvetandet, men det gick bra ändå. Det satt kvar i ryggmärgen.

- När kommer hon? Undrade jag för mig själv. Medans jag drack ett dimmigt men smakrikt kaffe.

Kyau vs Albert – 7skies spelades på radion i bakgrunden passandes nog.

- - där är du ju! Hörde jag en ljus röst utropa precis bakom min stol.

- - Aja, stressa inte. Vi kan ta det lugnt. Det ska man göra. Sa hon och satte sig mitt emot mig. Jag rodnade lite och sträckte fram handen för att hälsa.

- - Elin. Sa jag lite förläget. Mitt namn är Elin.

- - Och mitt är Julia. Sa hon säkert och log emot mig. Det är jag som ska visa dig runt och få dig att trivas här. Jag kunde nästan känna hur hon studerade mig lite för intensivt och jag var inte bättre själv. Hon liknade ett av mina ideal både personlighetsmässigt och kroppsligen. Till och med rösten var tilltalande. Jag kände hur mitt hjärta började slå villt.

- - Det ser ut som om du ska sätta kaffet i vrångstrupen. Påpekade hon och skrattade till. Med de orden skärpte jag mig och drack ur så lugnt jag kunde utan att spilla på mig eller få det i fel strupe. Sedan gick vi till den första lektionen.

Där satt vi nu.

Jag med mitt långa hår i sendre. 156 cm lång och ganska smal. Hon var lite längre, lite smalare, med ljust gyllene hår som var ungefär 5 cm långt. Så himla fint.

- Ja, och nu börjar vi med vår första lektion. Började lärarinnan vänligt, men bestämt. Ni som har varit här förr eller är vägvisare vet vad jag talar om. Alla måste vi omge oss med det vi mår bra av. Musik exempelvis. Så vad ni ska göra nu är en lista på vilka låtar som får er att må bra. Du och din vägvisare

Tillsammans. Ni ska samarbeta för att lära känna varandra och för att veta hur den andra fungerar. Så sätt igång nu och när förmiddagen är över ska vi gå igenom alla listor. Under de närmaste dagarna ska vi lyssna på musiken ni har valt och ni ska få berätta varför ni valt som ni gjort.

Sedan klappade hon i händerna varpå alla reste sig från stolarna och spred ut sig i huset.

Vi hade hittat ett ödsligt kontor på första våningen, men strax kom en av lärarna in.

- Åh, låt inte mig störa. Jag vet att ni är upptagna. Sa han och Julia brydde sig heller inte om honom.

Istället böjde hon sig emot mig. Tog mina båda händer i sina. Vi satt på var sin pall mitt emot varandra och nu var vi tvungna att flytta oss allt närmare varandra.

- Ska jag berätta en hemlis? Undrade hon lågmält för säkerhets skull så att inte läraren hörde något. Inte för att jag trodde det skulle göra något om han gjorde det, men för hennes skull så pratade jag lika lågt tillbaka.

- vad är det? Undrade jag.

En gång tidigare hade Julia haft en att leda. En vid namn Tasso. Han var svår att komunicera Med i allmänhet, var tveksam till alt hon sa.

Så redan nu vid det första momentet satte han sig bara ner och hängde.

vemodet spred sig inom honom och han ville våldföra sig på Julia. Något som är strängt förbjudet på denna platts.

Utan ett ord gick hon till rektorn och berättade allt för honom.

Den mannen blev handgripligen utsläng från internatet. Och ingen i hans verkliga liv visste hur han hade blivit så febrig och sjuk så fort och oförklarligt.

Så, det innebär att inte du vet vad för listor vår lärare vill att vi ska sätta ihop? Undrade jag lugnt och obekymrat. Var inte orolig. Vi fixar det.

Övertygelsen kändes så självklar och jag brann av säkerhet.

Vad gillar du själv för musik? Frågade jag henne. Om vi börjar där.

Country, svarade hon och jag rodnade.

Min hemliga passion, men outforskad. Sade jag. Chania Twain, Johnny, Cash, Lonestar. Började jag. Hon sken upp.

- Johnny Cash! Utbrast läraren. Det är grejer det. Och utan att tänka sig för började han dansa på stället och vicka på rumpan.

Snart satt jag och Julia och höll om varandra medans vi valde vidare. Och ingenting kunde komma emellan oss. Tiden förflöt och jag njöt av att utforska min hemliga passion. Så väl för musiken som för henne.

Ty när det var dags för lunch och vi skulle sitta vid skilda bord kände jag hur min sambo ville ha kontakt med mig.

- Han vill väl bara veta hur jag har det. Tänkte jag.

Och så var jag åter i dubbelsängen i vår källarvåning. Han låg och sov bredvid mig. Klockan var 3 & 40 och katten krafsade i sin låda ute i köket.

- Jäkla katt. Tänkte jag trött för mig själv. Då jag hörde hur Edvin vaknade och vände sig emot mig.

- - Åååh, vad jag mår bra idag. Sa han nöjt. En ny arbetsdag väntar mig min älskade. Hur mår du själv?

Jag berättade vad jag varit med om. Varpå han sa.

- Det där är inget jag bryr mig om. Du har ju inte varit otrogen i verkligheten.

Slut

Livsglädje

Mitt liv och dess utsikter är ljusa och glädjegivande.

Fyllda utav tro på framtiden och var åt ödets vägar ska föra mig.

Tilliten på detta driver på.

Allt sedan

Undermedvetet har jag egentligen alltid känt att vi kompletterar varandra.

Allt sedan då vi för första gången möttes på centralstationen i Helsingborg.

Inför vår första gemensamma aktivitet inom föreningen vi båda råkar tillhöra.

Det förklarar också varför du alltid har trott på mina idéer och synpunkter sedan dess.

Precis som jag ju kände på mig redan då.

Det styrker känslan än mer av att det är så fullkomligt emellan oss idag.

Stolthet är

Stolthet är för mig att få finnas i din närhet.

Stolthet är när andra uppdagar hur bra vi båda är för varandra.

Stolthet är att få bli accepterad utav dem du håller av.

Stolthet är när vi bevisat för omvärlden hur lyckligt lottade vi är. Hur ämnade vi är inför varandra.

Stolthet är när vi klarar av livets prövningar tillsammans.

Stolthet för mig är din kärlek.

Lite tankar till dig

Sänder lite tankar till dig.

Även om du nog inte märker av det själv.

Oavsett om du vill kännas vid det eller inte.

Kanske går mina funderingar till dig nu när julen närmar sig?

Må hända har du tagit över helt efter mamma med alla bestyr?

Jag kan minnas dig och allt som varit.

Därför att jag inte bär någon skuld.

Jag har inget att skämmas över.

Det var inte jag som valde att bryta med dig.

För att det var enkelt nu.

Min trygghet

Din värld är min trygghet.

Ditt hem är min borg.

Detta vill jag förkunna ut över stolthetens torg.

Du är ljuset jag erfar.

Likt en gryning i natten.

Du är klippan att hålla sig i uti ovisshetens vatten.

Ibland undrar jag om det är jag själv som är denna natt, detta vatten?

Eller är det bara verkligheten omkring mig som jag tolkar på detta vis?

Uti frågor som slår emot mig likt en bris.

Som i början

Under en morgon som denna.

Följden efter en dag av ångest och kamp.

Kändes det som att livsglädjen återvände för ett tag.

Under en period på några timmar kunde jag ge dig det jag egentligen alltid allra helst vill.

Är det så ett tillfrisknande känns?

Nu fick jag ännu en gång bevisa min kärlek.

Det var som om vi genupplevde hur det var i början av vår relation.

Då vi inget hellre ville än att vara förenade.

Anklagar ångesten

Ibland, vid vissa tillfällen, som nu. Får du mig att känna det som att.

När jag ger dig ett par fingrar. Då ska du återta hela handen.

I stunder som dem undrar jag för mig själv.

- Om det någonsin är möjligt att bli vän med dig? Att acceptera vad du gör.

Så som du tär på mig och pressar mig till sista droppen.

Du tar ingen hänsyn i detta nu. Du bara inväntar de ögonblick då jag är som allra svagast.

Jag är på väg

Jag är på väg ut ur den svåra tiden av depression och missmod.

Jag är nu mogen att börja ta hand om mig själv.

så att jag kan bli en som är vettig för andra att umgås med.

En fråga om reservation

Du har väl ingen anledning att vara reserverad?

Eller blir man det när man har varit i stora vida världen och uppnått lite beröm?

Du kan välja bort vad du vill och önskar. Du är i din fulla rätt att vara ärlig med det.

Trots det vill du göra dina val i slutenhet och med mig som mellanhand.

Du, som varit den jag alltid sett upp till.

Du som sa till mig att allt var möjligt.

Vad har hänt?

I dimman du skapat

Låt dimman tjockna omkring mig. Om oss.

Just denna dimma som är skapad ur din personlighet och det du gör för mig.

Låt den tätna tills jag inte längre finner någon utväg.

Vintersolstånd

Jag vet att det ännu ej är vintersolstånd.

Det dröjer ytterligare några dagar till.

Men så är det inte inför mig och i mitt liv.

Jag är redan en god bit på vägen jag vill.

Vill följa den väg som ljusnar.

Samlat på ögonblick

Jag skulle ha kunnat samla på ögonblick likt detta om det funnits fler kopior.

Då helgen är nära och kravlösheten hälsar dig välkommen hem.

Här önskar jag att förbli.

Livet har en vardag

Vare sig man arbetar, är sjukskriven, går i skolan, studerar, eller är pensionär.
Då är det lätt att missa att den också är unik.
I alla sina skiften, dagar och olika ögonblick.
Livets helt egna vardag.

Reflektioner över stress

Det är ett märkvärdigt fenomen det där med stress.

När man är inne i det tycker man att man mår hyfsat bra.

Men sedan, då allt är lugnt och i sin ordning igen.

Då inser man hur dåligt en egentligen mår.

Som i detta ögonblick

Jag önskar att mitt liv för alltid kunde få vara som i detta ögonblick.

Fridfullt, men ändå inte riktigt kravlöst.

Bara så att man känner att man lever och frodas lite.

Kvällen är ämnad

Kvällen är fortfarande bara barnet och jag njuter av förväntan över vad denna kan ha att bjuda på.

Den har de bästa förutsättningarna att arta sig väl.

Just denna kvällen är ämnad för mig.

Befriade

Du och jag.

befriade ifrån vad alla andra både anser och tycker.

Vi gör vad som faller oss in när vi känner för och önskar detta.

Utan att de kan säga eller göra något för att hindra oss.

Vilka deras fördomar eller normer än må vara.

Vi är frihetens barn.

En sanning alla borde vara avundsjuka på med all rätt.

Skyll er själva om ni vägrar att följa vårt exempel.

Ett konstaterande

Ibland kan jag undra varför det är jobbigt att utföra något man är tvungen till?

När jag ju ändå inte har ett arbete att gå till och sålunda borde ha samlat ork på lager då det väl gäller.

Igår åkte jag och handlade trots min ångest och motvilja.

Idag var jag på vuxenpsyk även om jag egentligen hellre föredrog att stanna hemma och sova vidare.

Efter bägge dessa tillfällen mår jag bättre nu i efterhand.

Ett konstaterande.

Ögonblick 2

Det finns ögonblick jag aldrig kan förtränga.

Vad jag syftar på i det här tillfället är då du skulle hämta upp mig i min forna hemstad för första gången.

För att sedan ta med mig på tåget till dig och vårt nuvarande hem.

Då du inte anlände på grund av att du var allt för deppig fanns det de i min närhet som försökte påverka mig.

Övertala mig att du hade dragit dig ur. Tröttnat på mig.

Men jag visste bättre om dig än så.

Ögonblick 1

Det finns ögonblick jag aldrig glömmer.

Ett av dem är då jag har köpt en amulett till dig inför vår första riktiga träff.

Det vill säga precis när vi har blivit ett par.

Bara för att du råkar ha sönder skinnrämmen som den är upppträddd på så att du tappar bort den på vår stadsfärd.

Fanns det en del som ansåg att du var olämplig och inte tog vår relation på mer allvar än så.

Allt detta enbart för att de önskade behålla mig för sig själva.

Jag har lämnat

Jag har lämnat nattens stad bakom mig.

Nu väntar bara friheten, fridfullheten och kravlösheten där som de trogna vänner de är.

Det var svårt till en början att vakna upp till denna ensamhetens och tomhetens dager, men vissheten om att jag hade gjort rätt val hann snart ifatt mig.

Jag gjorde bedömningen att lämna för att skydda mig själv.

Då jag insåg att jag inte var hjältinnan utan offret.

Silverhästen

Novell nr 10

Silverhästen

Av Louise Andersson

Så var det dags igen. Evert skulle denna dag hämta gamla Irma och följa med henne till sjukhuset för en liten undersökning. Anja skulle få vara ensam ett tag och det tyckte hon var bra. Hon behövde ladda upp för vad som skulle komma när han efter att ha hjälpt Irma var bjuden på kaffe hos henne. Anja visste redan och hon var medveten om den konflikt som skulle komma att utspela sig.

Det hon kunde göra nu var att samla krafter. Och för att göra det fanns det bara ett sätt som definitivt fungerade för henne.

Hon satte sig med rakt utsträckta ben i sängen med en stor kilkudde bakom nacken. Hon slöt sina ögon och manade fram den terräng där hon fann sådan fridfullhet under pressande situationer som denna.

Där stod Anja nu. Med grimman i skimrande vitt pärlemo till sin trofasta starka silverhäst. Ett sto som var stolt, ståtligt och tåligt. Hon klättrade varsamt upp på hästens rygg där en sadel var fastgjord i lika dant vitskimrande mattreal som grimman. Pälsen glänste i det disiga och underliga ljuset där i gläntan som de stod i. Anja satt där ett ögonblick och bara andades varpå hon manade på hästen att rida in i skogen. I den skog där hon så väl visste vad som väntade dem.

Allt eftersom de kom längre in tätnade en silverskimrande dimma omkring dem och snart blåste det upp till oväder. Så föll de första silverflingorna från himlen och snart blev snöfallet allt tätare. Det borde inte kunna åska när det snöar, men här gjorde det. Snart ökade mullret i tack med vädrets framryckning och bländande rödglödgande blixtar spelade över himlavalvet. Hon manade stoet snabbare framåt ty detta var alltid lika obehagligt.

Snart kom de in på en strand där en stor stenklippa välvde sig över dem. Här kunde de vila ut. Stenarna lyste vita och genomskinliga på den sällsynta stranden. Och där väntade guldskön lika lugn och fridfull som om ingenting hade inträffat. Hästen gick sakta ut i vattnet och frustade lite. Snart hade hon vadat ut så långt att hon kunde simma. Ibland kom det blixtar ner i vattnet och där de efterlämnade sig en glöd som värmde upp det. Därför var det inget jobbigt för silverhästen att ta Anja runt i vattnet så länge hon önskade det. Bara låta skön skölja bort alla obehagliga känslor inom henne. Friden kunde få fotfäste i Anja igen och snart var hon lugn och trygg i sig själv.

Efter en evinnerlig tid vände silverhästen om och begav sig emot stranden. Nu kände hon att hennes ryttarinna var lugn och det var bra. Hon skakade av sig vattnet och gick långsamt fram över stranden. Ner emot skogen där snön låg hög och bländande. Lätt skrittade hon genom skogen och snart var de åter i gläntan för att skiljas.

Väl vid fikabordet satt de tre nu. Evert, Anja och gamla Irma. Först berättade Evert och Irma hur det hade gått med sjukhusbesöket. Bra enligt var det tycktes. Sedan berättade anja om sina bekymmer med Masoud. Han sa att han ville starta ett företag med henne, men han lät henne göra hela undersökningen omkring efterfrågan och allt annat ensam. Hon viste inte riktigt om hon orkade mer.

Så kom den avgörande frågan, det väntade ögonblicket som skulle bli ödesdigert.

- Irma, började Evert när han hade tänt en sigg för att finna sitt lugn.

- - Skulle jag kunna få låna 3 miljoner för att starta upp ett bygge av en stuga?

- 3 miljoner! Utropade Irma. Nog har jag pengarna, men varför skulle jag låna ut dem till dig?

- - För att jag hjälper dig. Svarade han enkelt.

- - Nej det kommer inte på fråga. Inte alls.

- - Nu är du orimlig Irma. Hörde Anja sig själv säga. Med lugn och tålig röst. Evert har ju rätt.

- - Nä, lilla Anja, det har han inte. Han hjälper mig därför att vi är släkt och så får han fika här sedan. Inte mer.

- - Var beredd på att jag kommer tillbaka! Sade Evert med ilska i rösten. Räkna med det!

Därpå gick han emot dörren och ut ur lägenheten. Stängde den ordentligt om sig och lämnade Irma och Anja sittandes mitt emot varandra.

- - Menar du verkligen vad du säger Anja? Undrade Irma. Att Evert ska få låna pengar av mig?

- - Ja det gör jag. Svarade Anja. Han har ingen anledning att hjälpa dig utan att få något tillbaka. Du vet ju att han har det svårt med ekonomin. Inom Anja malde andra tankar på hur hon skulle få hävda sin rätt emot honom. Men det var en senare fråga.

- - Men han måste ju bli vuxen och det vet han. Du hörde ju att han inte ens försvarade sig.

- - så konstigt då. Sa anja ironiskt. Han insåg ju att chanserna var utom räckhåll. Du vet ju det lika väl som vi.

- - Ja, jag ska tänka på det, men han får inget veta ännu. Hör du det.

Anja nickade till svar. Sedan sa hon.

- - tack för fikan. Jag behöver vila lite nu. Detta har varit krävande och du kan tänka på det ensam och skämmas.

Sedan gick hon utan ett ord mer in i sin sovkammare och stängde dörren om sig.

Slut.

Så mycket tid

Jag kan förstå att du var en av dem som kände sig åsidosatt när vi var barn.

Då du fick ta hand om dig själv när mor vår var med mig på alla ögonundersökningar och allt som hör där till, men det var inte mitt val.

Jag kan begripa att du kunde känna det som ett krav när du vackert fick ta hand om mig trots att jag är äldre än dig, men du förmådde inte att välja bort det.

Ungefär som du gör nu om dagar. då jag kan reda mig själv och du inte kan ha makten över mig längre.

så mycket tid du har ödat på mig utan vinning för egen del.

Reflektioner över en förlorad syster

Det är så konstigt egentligen.

Nu när vi har brutit med varandra.

Eller rättare sagt, du har valt att bryta med mig.

Då drömmer jag om dig.

Mer än vad jag gjort under flera års tid tillsammans.

Du besöker, eller ska jag säga hemsöker mig ungefär på samma sätt som då du nyss flyttat hemifrån.

När du bodde hemma med oss andra syskon var du knappt där, men när du flyttat var du där hjämt och ständigt.

Död i 1 år och 9 månader

Det är som att jag har varit död i 1 år och 9 månader, men nu är jag påväg tillbaka igen.

Äntligen kan jag börja att bjuda på mig själv igen och ge dig det du önskar utav mig.

Precis som förr om dagar.

Just där i början av vår relation.

Då när vi var oslagbara tillsammans.

Nu är vi oskiljaktiga tack vare ditt tålamod och min vilja att kämpa då allt såg mörkare ut för mig och mina förutsättningar.

Visste inte när eller om jag skulle hitta det vi hade åter i mig själv.

Att komma överens med depressionen

Du är mycket mildare emot mig nu än vad du varit på mycket länge.

Ditt grepp om mig är inte lika gärnhårt som det varit förr.

Din hand trycker inte längre ner mig som vore du livrädd för att jag skulle kunna resa mig emot dig och inte tveka ens över att göra det.

Den trötthet du utkräver av mig numera kan jag hantera på ett vänligt sätt.

Både emot mig själv och dig.

Vi börjar ju komma överens.

Som jag kämpade

Jag sitter och tänker tillbaka på när vi just hade inlett en relation.

I min forna hemstad gick jag vid denna tid till en kurator på vårdcentralen.

När hon skrev omdömet av mitt tillstånd hade du och jag ännu inte börjat träffas. Ej heller blivit ett par ens.

Men detta hade ju förändrats när resultatet skulle skickas iväg till försäkringskassan.

Som jag kämpade för att få kuratorn att ändra på intyget. Som en upprättelse av mig, av dig, av oss.

Utan framgång, men minnet av glöden i mina känslor finns kvar där inom mig som vore det igår.

Denna upptäckt

Känner mig friskare än vad jag gjort på mycket länge. Men jag funderar ändå över vad denna upptäckt kan bero på?

Är det för att jag nu bara invänta passivt på vilken bedömning läkaren på vuxenpsyk och försäkringskassan ska göra om mig.

Eller är det enbart beroende på bytet av preventivmedel som jag företagit mig?

Eller är det bara därför att jag nu bestämt mig för att möta livet?

Till alla er i nattens stad

Detta är till alla er i nattens stad.

Vad ni behöver är någon som kan skingra era tankar från vardagen och er förankring till verkligheten.

Vad ni önskar er är någon som upppmerksammar var ni delar med er av. Som uppmuntrar er till att fortsätta med det.

Vad ni söker efter är en lite okänd och neutral vän och läsare som ni kanske kan söka tröst hos.

En själslig axel som inte dömer ut er om ni skulle luta er emot den.

En del i din värld

Jag har försökt att tänka mig hur mitt liv skulle ha varit om jag inte träffat dig.

Om jag inte vill, eller ej förmår. På det hela taget så är det svårt att avgöra vilket.

Vilket av de bägge alternativen som är det rätta.

Det är hur som helst omöjligt att svara på.

Jag är en del i din värld nu och kommer så att förbli tills dess att du och om du vill förändra detta tillstånd.

Det andra vägskälet

Var det bara en ren tillfällighet som fick mig till att förändras?

Eller var det min självinsikt som undermedvetet fick mig till att glömma ta dagens kapsel av rosenrot?

Det var då jag upptäckte hur frisk jag är egentligen.

Att jag inte behövde dem längre.

Arctic Rooth som varit mitt alternativ till antidepressiva.

Jag tog dessa både innan jag började och slutade med det nyss nämnda.

Är jag vettskrämd över resultatet?

Var jag skräckslagen över min likgiltighet?

Eller är det psykläkarens hela förtjänst förutom jag själv?

Det första vägskälet

Mitt senaste möte med en gynekolog var mitt mest känslofyllda.

Det var då jag kom så nära min dröm om ett pessar som man kan.

Det var då jag valde att avbryta min behandling med piller innehållande allt för mycket Gestagen.

För att påbörja ett användande av en p-ring istället.

En plastring som innehåller mer Östrogen än det tidigare nämnda och där du får in det genom slemhinnorna i underlivet hjämt över hela perioden du har den i dig.

Nu har jag vandrat en bit på denna vägen och jag är nära återställd idag. till skillnad från då, när jag hade ont i äggstockarna varje dag.

Var nedstämd och trött på mig själv och livet i allmänhet.

Trots

Trots att det har gått en tid nu så tänker jag på dig.

Den ångesten som jag går och bär på liknar din.

Min röst och en del av mina uttryck är snarlika de du alltid brukade använda. Som du säkert fortfarande använder.

Mitt teknikintresse är fortfarande i likhet med som jag minns ditt ganska omfattande.

Dessa ting är vad jag i detta nu spontant kan komma på, men det finns säkert fler om vi bara lärde känna varandra när tid var.

Men vad som inte liknar mig inom dig är bristen på omdöme.

När det är rätt tid att bryta kontakten med någon. vare sig det är syster, bror eller bara en vän.

Du hoppades på att jag skulle ha dåligt samvete över att jag vägrade skriva på den där fullmakten utan siffror. När det fanns så många stunder tidigare i våra liv som passade bättre att skiljas åt i.

Jag säger inte att det var fel av dig att göra detta. för vi har aldrig varit på samma våglängd trots likheterna. Men jag sörjer över de stunder som kan komma då vi skulle upptäcka att vi närmar oss varandra en dag.

En av dina meriter

Det sista riktiga samarbetet vi hade. Du och jag. I en form av någonting som är väldigt unikt för syskon att ha.

Det var när du äxtrajobbade som min ledsagare efter skoltiden under ditt tredje utbildningsår till undersköterska.

Då hade vi redan kommit så långt ifrån varandra att våra roller var mer professionella än vad som är vanligt för brukare och vårdare.

Vi klamrade oss fast vid detta spel till den grad och till varje pris.

För jag var ju bara en av alla dina meriter här i livet.

i skuggan av arvet

I skuggan av arvet stod du.

Du fick ta del utav det.

Då varnade många i min omgivning mig.

Sade åt mig att spara lite ty man kunde ju aldrig veta hur det skulle bli med oss.

Hur du skulle reagera.

Då var det ju du som levde på mig.

Men så en dag tog pengarna slut.

Jag hade avslutat min kurs på komvux i förtid.

Men jag ska aldrig glömma hur du har avstått från drömsemestern när du hade chansen att uppleva den.

För ett vanligt vardagsliv för min skull.

I tillfällen som det känner man av kärleken.

Som innan

Nu kan allting bli som innan.

Som i början av vår relation då jag också hade en trygg och säker ekonomi.

Då vi båda levde som vanliga ansvarstagande människor utan att någon kunde ifrågasätta någonting.

Äntligen kan jag släppa taget om skammen över vad omgivningen i synnerhet har tyckt och tänkt om oss.

Nämligen det att jag skulle leva på dig och dina tillgångar.

Så har det inte alltid varit och så kommer det inte att förbli.

Ditt namn är Depression

När jag var barn och tonåring fick du mig att gråta när det egentligen inte fanns någon anledning till det.

När jag var barn och tonåring fick du mig till att skada mig fysiskt trots att det var en onödig handling.

En handling som inte löste någonting.

När jag var barn och tonåring tröstade jag mig med att.

Då jag en gång blev vuxen.

Då skulle jag driva bort dig.

Ändå är du kvar hos mig och jag har insett att jag får leva med dig. Har accepterat detta faktum.

Ditt namn är depression.

Ditt namn är Eufori

Innan jag fick min fulla frihet.

Då kunde jag nöja mig med att bara flyta med dit åt du förde mig.

Nu får du mig att bli medveten om hur mycket jag själv kan göra.

Till på köpet mer än vad jag kan åstadkomma.

När jag ej hade förmågan till att starta upp mitt egna liv.

Då var du trösten som trodde på mig och ingav mig med hopp inför framtiden.

Du var en av de som litade på mig då.

Ditt namn är eufori.

Platonisk dyrkan

Tänk, att jag går här invid din sida.
Då det finns de som anser att jag enbart är värdig att hänga efter dig i dina fotspår.
Så förunderligt och otroligt det är inför mig fortfarande.
Att du valde just mig Då jag ännu inte var dig jämlik eller mogen.
Som om en stor och mäktig gud skulle ha valt ut en som dyrkar.
Eller om en storslagen personlighet hade valt ett av sina fans.

Låt mig få vara i ögonblicket

Låt mig nu få vara i det ögonblick jag befinner mig i.

Ställ inga krav på mig som jag inte kan uppfylla.

Ty jag frodas och växer just nu och håller som bäst på att infria mina egna prövningar på livet.

Vissa säger att jag har kommit långt redan och ja, en bit på vägen är det allt.

Men vem kan avgöra när denna tar slut?

Troligtvis vet bara ödet det.

Jag själv är oförmögen att räkna ut när det blir.

Naturliga processer

 

Jag har inte glömt vem jag en gång varit.

Kommer heller aldrig att göra det.

Har bara gått vidare för att lämna ännu en period bakom mig.

Jag kan inte påstå att jag har svikit er.

Ni som följt mig under tider som dessa.

Har bara gjort mina vägval och hittat en annan stig att vandra på.

Tro mig om ni vill, kan och står ut.

Jag har också känt som ni gör nu en gång

och det är så naturliga processer i livet.

Enmansvigsel

Novell nr 9

Enmansvigsel

Av Louise Andersson

Detta var en alldeles särskild dag i mitt liv. En av de dagar jag bestämt mig för att jag bara skulle tillägna mig själv. Med minnet i färskt behåll ifrån 14 dagar tidigare då jag hade tagit oskulden på mig själv. Satte jag mig för att löpa hela linan ut. Nu skulle en dröm jag haft i 6 år gå i uppfyllelse. Den där med att ta oskulden på mig själv hade jag haft sedan jag fyllde 15 år och nu var jag 25.

Jag stod i min tambur ett tag och funderade. Jag hade lagt en ring inpackad som en present i jackfickan. Den skulle vara till en man som hade visat intresse för mig under några månaders tid. Vi hade varit vänner i flera år och kanske skulle vi hålla oss till det? För 2 månader tidigare hade han ändrat sig och dragit sig ur. Och där stod jag med en ring och ett paket kondomer och skämdes. Visste att den vänskap vi en gång hade haft inte gick att reparera igen.

Detta skulle aldrig någonsin få inträffa igen. Så därför skulle jag frigöra mig från flick-stadiet på egen hand. Göra ännu en banbrytande sak som inte många skulle våga eller vilja stå för.

- Om det inte går att byta ut ringen trots att öppet-köpstiden är över så köper jag väl en ny. Tänkte jag för mig själv och gav mig iväg mot Silverbox.

Väl inne i butiken blev jag mottagen lika bra som förra gången. Om inte lite bättre för att vara ärlig.

- Ååå! Hej, dig minns jag. Sa den vänliga expediten och kom fram emot mig. Gick det bra med killen? Undrade hon och var uppriktigt nyfiken. För bara det faktumet att man går in och köper en ring som liknar en förlovningsring till någon man ska börja att uppvakta är inte vanligt.

- - Det gick inte bra. Svarade jag enkelt. Han ändrade sig därför att vi hade varit vänner så länge och att de känslorna han trodde fanns där inte kunde bära hela vägen. Men men.

- Så tråkigt för er. Sa hon. Beklagar. Men vad får det vara denna gången?

- - Jag begär inte att det ska fungera. Öppetköpstiden är ju slut för en månad sedan, men Ringen är ouppackad och orörd. Jag har kvittot med mig också. Men jag är fullt beredd på att köpa en ny.

- - får se på den. Sa hon och tog emot den av mig. Sedan virade hon varsamt upp silkespappret och granskade ringen noga med ett förstoringsglas.

- - vi gör såhär. Sa hon med ett leende och beslutsamhet i rösten. Bara för att det är du. Ja, för de olyckliga omständigheterna och för att du varit så rädd om ringen. Du får byta ut den, men extrapriserbjudandet är slut. Så du får betala 40 kronor till.

- Lycklig över hennes överseende och välvilja köpte jag den nya ringen utan att tveka.

- - Hur ska den se ut? Undrade hon.

- - Ungefär som den andra, svarade jag. Jag tänker förlova mig med mig själv.

Dagen tycktes vara oändligt lång tills middagen var avklarad och det första kaffet på maten var urdrucket. Men så var plötsligt det där speciella ögonblicket inne.

Jag tog med mig paketet in i badrummet. Ställde mig vid den stora spegeln och slöt ögonen samtidigt som jag knäppte mina händer. Jag stod så en stund. Med bultande hjärta och bara tog in hela ögonblicket och levde i nuet helt och fullt. Det gick kanske 2 minuter innan jag öppnade ögonen, lindade varsamt upp det fina silkespappret precis lika försiktigt som expediten hade gjort. Blundade en gång till och lovade mig själv evig trohet. Avgav ett löfte om att aldrig gå med på något som jag inte själv kunde stå för och ville. Lovade mig själv att för all framtid vara hård emot dem som svek mig.

Varpå jag satte ringen på mitt högra ringfinger. Det föll sig nämligen så att den passade precis på det fingret. Och tur var det, för nu är jag förlovad med en man också. Så nu har jag två vigselringar. En på det vänstra ringfingret för oss två som seden säger och min helt egna, på det högra som min livsuppfattning vill ha det.

Slut.

I en riktning åt dig

Vad som än händer.
I vilken situation vi än må hamna uti.
Så är du den jag önskar att finnas för.
Under vilka omständigheter som någonsin råder.
Vare sig de gagnar mig personligen eller ej.
Så är detta inte betydelsefullt om jag anser att det kan vara riskfyllt för oss båda eller dig.
Allt som var viktigt förr har fått ett nytt mål.
En riktning åt dig.

Att äta i sin ensamhet

Trist att äta i sin ensamhet.

Nu när man väl har hittat någon att dela allt med.

Till och med i det här tillfället när det gäller för mig att få i mig en mandelkubb eller två.

Hellre sitter jag kvar i fåtöljen vid datorn och läser.

Tills jag blir så trött att jag går och vilar ett tag.

Du förstår mig delvis, men gör inte så själv längre.

Du kan tygla den där förödande tristessen innan den lyckas fånga dig nu om dagar.

Som mest naken och utsatt

Då jag är som mest naken och utsatt.

Ett utav alla de tillfällen då jag är det.

Måste ändå vara när jag duschar.

Inte bara därför att jag ej har en enda tråd på kroppen.

Utan, det är i synnerhet då som ångesten kan få sitt grepp om mig mycket enklare.

Som vore jag helt avväpnad även ifrån de taktiker vilka jag annars kan använda mig av för att driva bort den.

Detta är begripligt och logiskt för mig.

en dag när jag har handlat

En dag när jag har handlat och haft trevliga samtal under resan hem stiger jag lugnt in i källarvåningen.

Då känner jag direkt att någonting är fel.

I mitt inre visar sig en blå svart katt 60 centimeter i mankhöjd.

Den står och vakar över mig. Vaktar på mig.

Katten böjer sitt stora huvud ner mot mig som för att kela, men jag märker hur den bereder sig på ett utfall när som helst.

Snabbt smyger jag in i våningen till köket med de varor jag har inhandlat. Passar på nu när det ännu finns tid.

Återupptäckten av en enorm katt

Jag har upptäckt den igen.
Den stora blå svarta katten med sina hårda stålgrå klor och med sina 160 centimeter i mankhöjd.
Det är bara jag och mina verkliga katter hemma för tillfället.
Min sambo är fortfarande på arbetet.
De riktiga katterna tycks inte känna av mitt tillstånd eftersom deras enorma avbild inte finns i verkligheten.
Ibland orkar jag stå emot den.
Vara oberörd där jag är fortsättandes med vad jag är upptagen med,
men inte denna här gången. då jag flyr halls över huvud iväg. In i mig själv.

Anföraren och hans tre hundmonster

Det är när jag står och sorterar pantflaskor i förrådet som de anländer.

Den där mystiske anföraren och hans tre hundmonster.

Han, en hårdför liten man i mörkblå uniform med vinröda slag.

Hundmonstren går på bakbenen och deras framtassar liknar mer mänskliga händer med sina långa klor.

Mannen står vid vår ytterdörr, viskandes order till dem.

Som flåsandes inväntar mig i vardagsrummet utanför förrådsdörren.

Ifrån bådas våra håll

Att slopa en kontakt för en dåligt skriven fullmakts skull är väl nog en så bra anledning.

Som den att man är för provocerande och destruktiv emot den vidkommande.

Men nu är det gjort ifrån bådas våra håll.

Nu har vi brutit med varandra vad andra än må säga om det.

Slutit oss inom våra egna liv och accepterat att en gång för alla lämna varandra ifred.

Nu finns inga tvång inför varandra längre.

Både du och jag

Att vi skulle dela rum som barn.

Kanske var det lika delar bra och dåligt?

För både du och jag insåg tidigt att vi inkräktade på varandras frihet.

Att vi skulle bära lika dana kläder som barn.

Kanske bevisade det för vår omgivning mer övertygande att vi är systrar?

Medans både du och jag bar dem likt en uniform som för att visa var vi hörde hemma.

Då, i tider där det ansågs som det rätta att vi var i allians.

Det var inte konstigt

Det var inte konstigt att det fanns dem i din omgivning som trodde.

Antog om mig att jag bara flyttade in hos dig för att komma undan.

Slippa ifrån den situation jag levde under.

Boende hos en äldre och inför mig otacksam sleckting som var bitter på livet och vad detta hade gjort med henne.

Men du lät dig inte påverkas av deras tankar.

Du släppte in mig i ditt liv utan att ens tveka.

Jag är fortfarande kvar här.

Tänker tillbaka

Jag sitter och tänker tillbaka.

På när jag bara var här under veckoslut och nästa veckas början.

Då när en av mina bästa väninnor tyckte att jag redan hade förändrats.

Kanske i synnerhet därför att jag var tvungen att splittra min värld på två olika håll?

säkerligen var det viktigt för mig att förstärka båda dessa roller då en faktisk omställning var i antågande inför mig och mitt liv.

Njuter över lyckan

Kvällen är lugn och fridfull.

Jag sitter och njuter över lyckan.

Denna ofantliga lycka över att både ha funnit och vunnit en sådan som du.

Vunnit din kärlek, din tilltro, och ditt förtroende.

- Hur gick detta till egentligen?

Undrar jag medans jag tar till mig allt vi upplever tillsammans.

Samlar på alla dessa oförglömliga stunderna.

De underbara situationerna.

Förr

Förr kunde jag övernatta hos vem som helst och så länge som den berörda tillät det.

Men så är det inte längre.

Då var jag rotlös och kände många fristäder, men inget riktigt hem.

Det har jag nu.

Hos dig, min frid, mitt upphov till min idag trygga tillvaro.

Då jag någon gång skulle tala om att bosätta mig hos mina fristäder till vänner kändes det aldrig så självklart som det gör inför detta faktum.

Att jag bor hos dig.

Tycker mig veta bättre

Det finns en hel del som anser att vänner är viktigare än en partner, men jag tycker mig veta bättre nu.

I synnerhet med tanke på att du känner till mer om mig än vad någon vän kan räkna ut.

Vem av dem hade kunnat bo ihop med mig då jag var som mest likgiltig?

Vilka av dessa hade offrat en semester då jag inte orkade studera längre?

Hur må de ha reagerat på mina dragningar åt andra?

Skulle de hanterat detta lika lugnt och tillitsfullt som du? Då du är säker på mig och var jag står inför dig.

En bra styvfar

Man säger att det krävs ansvarstagande för att skaffa barn.
Ändå fick du fyra ungar på köpet när du blev tillsammans med mig.
Ångesten, depressionen, euforin och misstänksamheten.
Alla lika svåra att tampas med på sitt sätt.
Om du någon gång inte skulle vara de till lags som det passar dem.
Detta är i synnerhet ironiskt när du ville hitta dig någon barnlös.
Du är en bra styvfar åt dem och du gör så gott du kan.

Med hår och nitar

Novell nr 8

Med hår och nitar
Av Louise Andersson

Jag har haft ångest så länge jag kan minnas, men inte den slags som de flesta säger sig beskriva. Den där de har svårt för att andas och ett tryck över bröstet. Nej, min är av en helt annan kaliber. Den består av en massa varelser stora som små, som vill jaga mig och angripa mig på något sätt. Bita mig, riva mig, kasta sig i ansiktet på mig eller bespruta mig med en massa saker, slem, vätskor och ja, jag vet inte allt. Min mor brukade alltid säga till mig när jag var barn att jag skulle vara försiktig med vem jag berättade detta för. Ty dessa ting kunde tas upp fel av fel personer som fick veta det. Därför höll jag det ganska dolt inom mig och om jag någon gång skulle få ångest så lekte jag mig igenom den på dagarna med mina syskon och kompisar. Det var på nätterna den tunga bearbetningen kom och jag låg där darrande under täcket och var livrädd för att röra minsta fena ens. Detta har allt sedan dess följt med mig och jag har accepterat att det kommer att finnas i mitt liv för alltid. Men ibland är ångestmonstren inte onda. Något jag fick lära mig för drygt två och ett halvt år sedan. Han hade funnits där en månad eller så. En stor best med silverskimrande hår och glänsande silvernitar på kroppen. Med sin dova röst och det gutturala och otydliga språket han hade när han försökte att tala till mig var minst sagt skrämmande. - Ochuuu, Mmmm. Kunde han säga då han var i närheten. Varpå han la ena handen ovanpå mitt huvud. Detta var mycket obehagligt för mig då när jag inte visste vad han ville. Ibland kunde jag klara av det ganska oberörd på ytan, men långt ifrån alltid. Ofta tog jag mig till mitt sovrum och stängde in mig där. Så att han inte skulle följa efter. Men så en dag bestämde jag mig. Efter att ha pratat med mamma i telefon och då hon hade undrat om jag inte skulle låta honom få ta mig då? Den tanken var först omöjlig för mig att ta till mig, men när jag väl hade beslutat mig för att ge den en chans så gjorde jag det. Jag satt i mitt kök och drack kaffe. Lyssnandes på en samlingsskiva, Trancemaster. Då han, besten med hår och nitar uppenbarade sig bakom min stol. - Ochuuu, mmmm. Sa han som han alltid brukade göra. Jag försökte att spela oberörd och lugnt satt jag kvar på stolen och tog en liten klunk kaffe till. - -Oooochuuu. Sa han igen och helt plötsligt hade han gripit tag i mig med ena handen. Snart satt jag där i den och han höll mig med den andra så att jag inte skulle falla. I det ögonblicket visste jag inte vad han skulle göra med mig. Kasta iväg mig, krossa mig emellan de där stora starka händerna eller ja, något ännu värre. Kväva mig kanske? Han gick omkring med mig i famnen en lång stund. Hans tag om mig var varsamt och han klappade på mig med den hand som hade hållit mig fast med ömhet och tillgivenhet. Det dröjde ett långt tag innan jag slutade att vara rädd. Vilket han kände. Han vaggade mig lugnande med sina. - Ochuu, ochuuu, mmmm. Tills jag inte var rädd alls och vågade möta hans ansikte med mitt. När han hade fått nog av min närhet satte han varsamt ner mig på stolen igen och lämnade mig där med ett. - Mmmm. Som sista hälsning. Sedan var han borta. Ett bra tag satt jag bara där och undrade vad det var som hade hänt egentligen? - Var detta möjligt? Sedan ringde jag till min bästa väninna och berättade vad som hade inträffat. Han har funnits där allt sedan dess. Och förutom min sambos bearbetningsmetoder då vi leker bort alla andra varelser som vill komma åt mig. Så är han där och jagar det onda på flykten. Han är en trygghet i mitt liv och han har lärt mig att inte all ångest är ondskefull. Han är min best med hår och nitar.
Slut.

Det fanns en tid

Det fanns en tid under vilken jag älskade dig, men var orolig för att jag skulle finna någon annan som tilltalade mig mer än du.

Det fanns en tid då andra viljestarka personer kunde frästa mig ut i andra tankebanor och få mig till att tvivla på dig, på oss.

Det fanns en tid då mediciner gjorde mig likgiltig och fick mig till att önska att jag var ensam igen.

Så är det inte längre.

Mitt hem av kärlek

Var det bara ödets nyck som sände dig i min väg?

Eller är du en av alla dessa änglar som det talas om?

Min tacksamhet över den du är och vad du gör för mig finner inga gränser.

Den jag nu är och har blivit inför omvärlden är tack vare dig.

Dig och detta du bjudit in mig i och accepterat mig till att stanna inom.

Du är min frid.

Där du bor är mitt hem av kärlek.

I min strid

Du, min trogna vägvisare, mitt livs ljus.

Om ej du fanns vid min sida vore jag kvarlämnad i dimman utan slut.

Du, min härförare uti kriget som livet självt har skapt.

Om inte du fanns till hands bredvid mig skulle jag vackert ha hamnat i fiendens gap.

Du, min aldrig sinande trygghet, mitt livs hopp och frid.

Om något så hjälper du mig i min strid.

Detta må jag aldrig förglömma när du behöver mig.

Vad du och jag har gjort

Vad du och jag har gjort må kanske ha påskyndat ett uppbrott, men jag är stark, stolt och står tappert vid din sida.

Vad vi båda har åstadkommit, i synnerhet du. Har visat och bevisat för de det berör att vi inte skriver under på vad som helst.

Vi är fullmäktiga att se till och driva igenom vad vi anser är rätt och rimligt.

vi har erövrat makten över oss själva.

Om ni skulle få för er

Jag lever i en ny värld nu.

Där ni som med avsikt svek eller missunnade mig inte hör hemma.

Jag möter livet på ett nytt sätt nu.

Ger er en ny chans, men liksom utifrån och som om ni bara är bekanta till mig.

Visst kan jag bemöta er.

Umgås, uppleva och återuppliva gamla minnen eller stunder, men om ni skulle få för er att driva med mig igen.

Då är jag inte mottaglig.

Jag och mina bristande stavfel

Jag visste med mig att jag skulle ta en risk i det att du finge läsa min text.
Jag och mina ord med sina bristande stavfel.
Men istället för attt uppleva skam kände jag en lättnad och en befrielse.
I det att du rättade i mina alster upprättade du också min självbild.

Prestationsångest

Jag fick en aning prestationsångest.

Under just den morgonen och vid just det frukostbordet.

Då vi satt mitt emot varandra och du inte vågade hälsa tillbaka på mig.

Därför att vi inte ser varandra och av osäkerhet väljer vi ibland att inte svara den som tilltalar oss.

Av tvekan över vem denne hänvänder sig till.

Detta är bara ett av många ögonblick, men jag minns det så väl därför att vi är i samma situation.

En outtalad förening

Det bara kändes omkring oss då.

Då, i det tillfället då du satt och läste igenom mina alster. Att där fanns en outtalad förening emellan oss.

Uti denna tystlåtna part fanns en nyvunnen bekantskap.

Att den inte skulle fortskrida vore olidligt i ett stadium som detta.

Jag väntar ditt stöd

Oavsätt om du en dag skulle höra av dig till mig.

Eller om vår tillfälliga bekantskap inte kommer till att bli någonting annat än vad den nu är.

Så må du veta detta.

Jag väntar ditt stöd i vad jag nu skapar i det minsta.

Trots att jag egentligen ej tar beundran förgivet av dig.

Hur må ensamheten?

För precis en vecka sedan bröt jag ihop.

Till följd av att jag hade koncentrerat mig och mitt bemötande allt för intensivt på dig.

Nu är det istället med anledning av att du minst sagt är frånvarande inför mig.

Hur må ensamheten ledas mig så plågsamt innan vi närt känna varandra?

Femte hjulet under vagnen

Det är som om jag vägrar att vara utan dig.

Om jag fick välja emellan att vara sjuk, men tillsammans med dig.

Eller att åka iväg och göra det jag tyckte allra mest om innan vi möttes.

Vore jag säker på att det är det förstnämnda.

Många äro de vänner vilka har blivit provocerade av detta faktum.

Men de tycktes inte bry sig under den tiden då jag kände mig som femte hjulet under vagnen.

Ännu utan svar i sikte

Jag önskar egentligen helst av allt att möta dig, men modet sviktar samtidigt som tvivel följer tätt efter.

Likt ett oskiljaktigt bihang.

Tvivel vilket utgörs av en gnagande oro.

En oro i förbindelse med en ihärdig fråga, ännu utan svar i sikte.

Den, om du upplever mitt sällskap för att ägna dig den samma behållning som ditt gör för mig?

Illusionerna sinar aldrig

Hur vore det om du klängde på mig invid en portuppgång?
Hur vore det om du närmade dig mig på ett fik?
Hur vore det om du vandrade vid min sida med avsikt?
Hur vore det om vi fann en egen platts att belägra?
Hur vore det om vi delade intima upplevelser uti dimman?
Hur vore det om du ville delta i min värld och i mitt liv?
Hur vore det om vi troget hemsökte varandra?
Hur vore det om vi under samförstånd utbytte drömmar med varandra?
Aldrig sinar illusionerna om dig inom mig.

Drömmar och verklighet

Jag vaknade skräckslagen upp efter en dröm om någon som i min inre värld hade så mycket likheter med dig.

Trots det beslutade jag mig för att åter försöka somna om.

Med resultatet att den dröm som på det följde verkligen bestod av oss båda.

Där inom förenades vi till den grad att det för mig och för mitt vidkommande tycktes ha inträffat i verkligheten.

Dit vi fortfarande räknas som tillhörande.

Ödets lotteri

Hur kan jag få mig till att känna det som så rätt?

Att just du och ingen annan inmed denna säkerhet skulle kunna spela någon som helst betydelse inför mig och för mitt vidkommande.

Att ödets lotteri drogs frikostigt omkring och med oss.

Det kan tänkas att jag är den som förnimmer och upplever detta bara, men det är ej desto mindre verkligt för det.

Att stjälpa eden

Är det gynnsamt för mig att uti den grad jag nu gör klamra mig fast vid dig likt i denna bittra villrådighet?

Den vilken tycks regera mitt liv tillfälliges.

Eller är du en utav dem vars vägledning driver på i syfte att stjälpa eden?

Dina varsel styr mig

Även om jag är till trots för ovisshet och i brist på säkerställda faktum.

Blir det dig jag så väljer att vid behov och i lust luta mig emot.

Hängiva mig åt och ödsla min i synnerhet egna och högst uppriktiga tillit utöver dig och ditt inflytande.

Ty dina varsel styr mig.

Frågorna är ett antal

Undrar för mig själv om just hon kan bli kvinnan i mitt liv?

Eller är hon bara ett av mången tidsfördriv?

Är det just våra realiteter som kombineras må?

Blir det inom hennes domäner vart åt min lycka ska bestå?

Frågorna är ett antal, men svaren äro få.

Varför måste kärlek förvilla som så?

Psykisk träning

Novell nr 7

Psykisk träning

Av Louise Andersson

Detta var för några år sedan. Jag skulle fylla 25 år då jag och en väninna till mig var ute och shoppade presenter till både henne och mig. Hon hade fyllt år, men det skiljer bara cirka en månad emellan våra födelsedagar.

Jag hade fått lite pengar att köpa mig en skiva ock något litet till henne för. Och det var vad jag gjorde. Den skivan jag hittade var en trance-cd från 2001 vilket inte gjorde något. Då jag just hade börjat att samla på musik som jag länge letat efter.

Nöjd och glad begav jag mig tillsammans med henne till en new age-affär. På den tiden höll vi på med meditation och psykisk träning, healing och ja, allt möjligt. så att vi skulle ge varandra presenter från den butiken var självklart.

Hon hittade ett par stenar som påverkade henne på något sätt. Och jag hittade ett par amuletter som jag kunde använda för att frigöra själen och få den att lämna kroppen. Det var ett stort mål vi hade då. Att kunna göra detta.

helt euforiska begav vi oss hemåt för att undersöka våra fynd innan vi packade in dem.

det var då det konstiga inträffade. Inte vet jag om jag bara var kall om händerna eller om min ena amulett hade pressats på något vis, men det är mer troligt att jag var så exalterad att den reagerade på något ämne i min kropp. De är ju av brons, så det borde ju inte vara så lätt att bryta dem kan man tycka. Men plötsligt bara bröts den utan förvarning. Jag hade upplevt detta tidigare så jag viste att det bodde en förmåga inom mig som kunde få liknande saker som denna att inträffa. Jag hade brutit ett kassettband rakt av en gång efter att jag hade mediterat på skolan. Så jag blev rädd att de i butiken inte skulle tro mig. Men min väninna tog den varsamt och lade in den i kvittot som vi hade fått för alla grejorna.

- Detta ska nog fixa sig ska du se. Sa hon lugnande.

Under de dagar och nätter som följde mediterade jag mycket med de amuletter jag redan hade. Triggade upp stämningen och föreställde mig hur det skulle bara när jag hade just en själsbefriande amulett till min hjälp. Fantiserade om vad mycket jag skulle kunna göra då. Och jag lyssnade på den nya skivan jag hade köpt. Som tur var hade jag inte lyckats bryta den mitt itu.

Särskiljt en låt på den samlingen får mig att minnas tillbaka på den tiden.

Perpetuous Dreamer - The sound of goodbye

För att slutföra denna berättelse så kan jag säga att ett par dagar senare hade min kompis varit och bytt den. Och som tur var fixade allt sig till det bästa, men då jag inte själv var med kunde jag inte avgöra deras reaktion.

Det skulle gå 6 veckor till innan jag kunde göra vad jag hade övat på efter att amuletterna var i min ägo. Det var en natt då jag helt otvunget bara sträckte mig och mitt medvetande utåt då jag somnade. Tänkte mig att jag skulle vara i min inackorderade kammare precis som nu. Hos min moster där jag bodde tillfälligt. Jag kände hur jag föll allt djupare. Drev iväg åt olika håll samtidigt.

Plötsligt stod jag där bredvid sängen i drömmen. Rummet var exakt som jag hade lämnat det i vaket tillstånd. Utan att tveka svävade jag en decimeter ovanför golvet. Ut genom min sovrumsdörr och in i mosterns rum. Där stannade jag och hängde över bäddsoffan där hon låg. Lutade mig fortfarande svävande över henne tills jag halvlåg i luften.

- Bu! Utbrast jag lika förvånad själv som hon var. Men då hon ropade mitt namn drogs jag tillbaka till sängen och vaknade. Det behövdes inte sägas mycket för att konstatera att jag hade lyckats med min bedrift.

Vi har pratat om det som inträffade den natten många gånger allt sedan dess. Att hon såg mig som en genomskinlig dimma som svävade över henne och försvann ut i tamburen då hon ropade mitt namn. Jag har försökt att göra om det igen, men har aldrig lyckats att uppbåda det lugn som var med mig så otvunget just där och då. Men nu vet jag att det är möjligt och att jag har upplevt det.

Slut.

Om vi båda vill

Under vårt nästa möte ska jag visa vad jag känner.

Byta telefonnummer med dig om vi båda vill.

Det är ämnat att vara ett försök att komma till.

Lära känna det jag söker om vi båda vill.

Det äro ett av alla sätt att visa väg och finnas till.

Finnas just där för varandra om vi båda vill.

Stiger och stegrar sig

Spänningen stiger.

Ja, stegras uti dimman och drömmen om dig.

Förhoppningar spirar trots ovisshet om hur det förhåller sig.

Tidender fortskrider.

Jag inmed dem vanlider.

Här uti väntan på och i längtan efter tillfällen för oss två.

Vill du någonsin inse?

Uthärda må?

Kan du då i det minsta försöka att förmå?

Tillåta dig att förstå, mig.

Att

Att dagdrömma om oss.

Det enda som kan fördriva min tid just nu är att dagdrömma om oss.

Att längta efter dig.

Vad som smärtar inom mig allra mest just nu är att längta efter dig.

Att vänta på dig.

För att bibehålla lusten vid liv är min avsikt att vänta på dig.

Önskar att, det vore du som finge hämta upp mig.

Ett levererat budskap

Det händer att jag funderar över hur du har mottagit budskapet.

Det som döljer sig uti min hälsning till dig.

Om du ens fått vetskap om den vill säga.

Levererad utav en kollega till dig ifrån mig.

Hur din reaktion gjort sin inverkan märkbar?

Om du nu har förstått vad denna signal vill övertyga dig om?

Undrar hur du upplever det bara?

En kyss ifrån Intima

I en annan värld än denna och inom ett annat hem.

Det skulle till största möjlighet kunna vara ditt lika gärna som någon annans.

I en stund utgjord av förväntan, nyvunnen förhoppning och en efterlängtad tillställning.

Det till synes omöjliga har inträffat då som vi är tillsammans.

Ett närmare möte har inträtt för att belägra våra liv.

En kyss ifrån Intima väcker mig till insikt om verkligheten.

Tankar om en felringning

Jag befinner mig vid detta tillfället i en lägenhet som är nära belägen med din.

Plötsligt utan förvarning ringer telefonen en och en halv signal. för att då jag förberett mig på att svara lika tvärt upphöra.

Ängslan och förhoppningar över att det kan ha varit du som söker efter mig upptager mig i en timmes tid där efter.

Varpå jag står på mig och undersöker min befaran.

Intet ens ett dialektalt spår påvisar den och någon anledning till oro.

En närstående kollega

Det är och kommer också till att fortsätta vara.

Jag som tänjer på gränser och legaliserar tabun.

Då som jag trånar efter en sådan som du.

Det äro och kommer så även att förbli.

Jag som gör intrång uti den normativa världens nästen.

Då när jag gör anspråk på dig.

Du som varit en närstående kollega till min egen moder.

Varför?

Om hon

Om hon blickat längtansfullt ut över minnet.

Om hon hoppas liksom jag att mötas åter.

Om hon precis som jag önskar en ledande relation.

Om hon kunde finna mig tilldragande trots allt.

Om bara hon tillät mig i sin blotta närvaro.

Om bara hon i det minsta förmår att vara i min värld.

Om vi för en liten stund kompletterar varandra.

Om gemenskap inmed henne vore ett möjligt och självklart faktum att lita på och luta sig emot.

Våra öden

Du tog mig till en annan värld i din ovetskap.

Längtar uti min denna bittra ovisshet efter en besvaran ifrån dig.

I det att vi åter mötas må jag ta i akt.

Ty vad gå miste om då jag ej antager?

Du förgyller tillvaron min här i ovissheten.

Du har blivit mittt ljusare alternativ uti tider som denna.

Du korsade i tvära drag min vandring.

Du har förlett mig åt ditt vägsjäls håll och bemött mig till på köpet.

Våra öden är nu bevandrade hos varandra.

Inspireras utav dig

En lika villfaren själ söker troget efter dig.

En ängslig själssyster letar efter just dig.

En inför dig fortfarande oanad beundrare önskar sällskap.

Önskar att du kunde i min värld finna hemmafrid.

Begär, vill och trånar, men vet ej om jag når.

Att få dig invid min sida har blivit min nya dager.

Du utgör en vändpunkt vilken präglar mitt liv.

Inspireras utav dig, men har ej fått något gensvar.

I en dimma av spänning och förväntan

I en annan värld än denna befann jag mig telefonerandes till dig med anledning av ett uppgörande.

I en okänd hall stod jag invid min faders sida.

Han inspekterandes åt mitt håll.

Lika så gjorde din vid detta avgörande tillfälle.

En tid i ovisshet förflöt tills den slutligen förvandlades till en klarhet.

En dimma av spänning och förväntan lättade upp.

Varpå ett möte oss emellan nalkades.

Och jag återvände till verkligheten.

Anspelningar vittrar igenom

Under en kväll vilken borde ha förblivit som demina andra möter jag en vilsen främling som anländer till min undsättning.

Hon verkar till att vara betydligt äldre än vad hon verkligen är.

När som detta uppdagas skräms jag.

I det att intresse inför henne redan har bildats.

Anspelningarna verkar till att vittra igenom och ut ur mitt inre.

Under sådana frågor

 

Är du ouppnåelig över för ensamheten min?

Hur ska du emottaga mig uti din tillvaro?

Upptages jag utav dig i förlust och förgäves?

Klandrar du vårt möte för ditt tillstånd?

Är du välbehållen efter vandringen med mig?

Under sådana frågor fortskrider jag och min livssituation.

Att låta ödet råda i vägen för viljan kan svida ordentligt.

Varandras världar

Att inleda en början med dig står under osäkert förvar.

Eftersom vi ännu ej återmötts sedan då.

Allt sedan dess att vi nyss hade försonats.

Där gick vi tillsammans under otillräcklig tidsrymd för att ens uppdaga varandras världar.

Hur vårt fortskridande bliver äro ovisst.

Av den enkla anledningen att vi båda ännu väntar på detta.

Drömmar om en fika

Tänk att få fortgå i spåren, där var i vi skiljdes åt.

Av att få njuta i gemenskap på ett beläget fik.

Hoppas på att finna nöjet i att åter bjudas in i din omvärld.

Att med hjälp av denna invit få visas runt och följa med bland dina intressen.

Inmed avsikt och förväntan av att finna närmare förtroende till varandra.

Drömmar om oss båda tär inom mig.

Om du vore fadern

En tanke som far iväg med mig ibland är denna.

- Hur skulle det bli om du vore fadern till vårt gemensamma barn?

Oavsett hur våra omständigheter än såg ut.

Men en sak vet jag.

En abort på detta skulle vara som att ta död på en stor och viktig del av våra liv och vad vi är ämnade till varandra för.

Bara att föreställa mig en situation likt den gör mig bara mer säker på att jag inte skulle tveka eller tvivla på hur jag står i frågan.

I den striden

Vi ska blända de andras insikter inmed vår helt allvarliga avsikt med varandra.

Vi må i synnerhet låta vår stolthet överskrida alla gränser och de utomståendes förväntningar på oss bägge och på våran relation.

Vi borde fira denna seger emot omvärldens åsikt.

De som stödjer så väl som de vilka gör motvärn.

I den striden, ja, i den striden vill jag vara i oändlig tid.

Slår rot

Jag känner hur våra band till varandra förstärks.

Hur knutarna dras åt allt hårdare.

Jag har satt frö i din jord.

Håller sakta, men säkert på att plantera mig och hela mitt liv i den. Så nära dig som möjligast kan göras.

Är det slår rot jag gör?

Flätar samman mina vägar inmed dina.

Detta har du valt att tillåta.

Det behöver jag.

För att få modet att våga frodas och blomma ut invid din sida.

Oslagbara och tidlösa

Novell nr 6 Oslagbara och tidlösa Av Louise Andersson Det jag nu ska berätta är om en liten händelse som jag ibland tänker tillbaka på nu när jag sitter i ett eget hem. Har världens mest underbara sambo och är långt där ifrån detta utspelade sig. Under en helt annan tid med helt andra livsvillkor. Trots att det bara var för ett par år sedan. Jag och en jämnårig tjejkompis skulle ta oss en liten eftermiddag på stranden. Vi hade med oss allt som behövdes. En handduk för henne att ligga och sola på innan hon skulle bada en sväng. Min ipod-spelare full med musik som jag skulle sitta och spela på bryggan för alla som ville höra på. Vi hade handlat in drickor, Festis av några olika smaker om jag inte minns fel. Kaffe hade jag druckit i mängder hemma hos moster innan vi begav oss ut, så jag hade inte kofeinbrist på ett tag. Väl nere på bryggan som var stor och rymlig kryllade det av människor. Som om hela staden hade bestämt sig för att vara där just då. Men till slut efter mycket letande fann vi en bänk och en stor platts för henne nedanför att lägga sig och sola på. Där slog vi oss ner och bara njöt. Snart hade jag riggat upp pipoden och en högtalare så att musiken började att sprida sig. Det råkade vara John o`Callaghan som stod på spellistan idag. Och det dög alldeles utmärkt för mig och min sinnesstämning. Min kompis låg och dåsade en stund i solen och bara tog vara på tiden. Samlade lite krafter också därför att hon var lite blyg av sig och nu skulle hon hoppa ifrån bryggan med så många omkring sig som kunde titta på. Även om det inte var så troligt att någon skulle döma ut vad de såg. Ty båda hade vi ett utseende som många fastnade för. Slutligen var hon så nere i vattnet och jag satt ensam kvar. Passande nog spelades John o`Callaghan – Find yourself  då jag plötsligt fick en konstig känsla inom mig. Och snart skulle jag få svar på vad den kom sig av. Ett gäng på 5 killar i 14 – 15 års åldern samlades på bryggan några meter framför mig. Rakt framför mig så att jag med lätthet trots att jag inte ser skulle kunna gå rakt emot dem. De pratade högljutt och jag började känna mig lite orolig. Önskade att min kompis kunde komma tillbaka snart så att vi åtminstone var två. Då skulle hon hjälpa mig om vi behövde springa iväg. Det jag kunde göra nu var att sitta där med min allvarligaste min i ansiktet och spela min musik. Efter en stund var min kompis tillbaks och hon satte sig bredvid mig och tog emot badhandduken som jag räckte över till henne. Killarna var fort farande där och hon tittade bort emot dem med en avfärdande blick. - Det där var väl inget intressant? Men nu upptäcktes det att någon av dem tyckte att vi var spännande. Och hur skulle de kunna veta att vi var 10 år äldre än dem? Någon av dem tittade på min väninna då John o`Callaghan – Big sky började att spelas. Det var inget konstigt med det, tycktes det. Men så var det en utav dem som riktade sin blick emot mig och verkade inte reagera när de andra började ge sig iväg emot vattnet. Inte förr än en utav dem utbrast. - Kom nu! Varför tittar du på henne för? Hon är ju blind. - Jag satt där alldeles förlamad och uppfylld av något underligt, men min kompis ville inte låtsas om något. - - Kom nu. Sa hon. Vi går tillbaka till din moster nu. Nästan som om hon var förlägen och skämdes. - - Men, men vi kan väl stanna lite till? Undrade jag och fick en förvånad blick ifrån henne som jag nästan kände. Ja, nästan lika tydlig som den där pojkspolingens hade varit. - -Du, du som aldrig brukar vara glad för att hänga på stranden. Nä, tänk inte på honom, sa hon som om hon hade läst mina tankar. Det blir bara problem. Jag rodnade en aning, men följde med henne hem till moster. För jag viste ju så väl att hon hade rätt. När min kompis hade åkt hem och jag satt och pratade med moster. Efter middagen då kaffet stod på bordet. Då började jag berätta om vad vi hade upplevt denna dag. Tänkte att det kunde liva upp lite. Moster skrattade och nickade intresserat och tyckte att det var roligt. - Ja, ni ska roa er så gott ni kan när ni kan det flickor. För när allvaret kommer till er då, ja, då. Förvånat höjde jag volymen på radion för att höra dagens mix. Samtidigt som moster pausade i sin utläggning, ja rent av avslutade den utan att säga mer. Då kröp det kalla kårar ner för ryggen på mig. För ut ur högtalarna hördes. John o`Callaghan – Big sky Slut.

Som vore det ett behov

Jag ligger i ett vitt spättsnattlinne över din vänstra arm onanerandes med en silvrig massagestav.

Du ligger naken och tillfredsställer dig själv med din högra blotta hand.

Vi fullbordar något i detta nu.

När jag får orgasm och du genupplever din när jag penetrerar mig efteråt.

Vi är två ensliga själar som förenas i en gemensam och upptriggad erfarenhet.

Som vore det ett behov.

Evinnerligheten hägrar över oss

Ibland är det bra att bära med sig känslan av att tråna efter någon.

Att ha vant sig vid denna så väl som jag har gjort.

Särskilt i stunder likt denna jag nu genomgår.

I det att vi har distans till varandra.

Vi som nu måste invänta vårt nästa möte.

Trots att detta infaller under det följande veckoslutet.

Evinnerligheten hägrar över oss fortfarande.

Erfarenheten berikad

Att få känslor besvarade kan vara nog så svårhanterligt som om de inte vore det.

i synnerhet somnär dessa är i maskopi med den längtan vilken infinner sig inom mig just i detta nu.

Särskilt när du ej är mig tillhands vid tillfällen likt detta.

Önskar innerligen att vi båda kunde få finnas inmed och inför varandra uppå allehanda plan.

Nu då jag är erfarenheten berikad.

Hur du sökte mig

Jag kunde känna genom dig hur du sökte mig.

Just som när jag inte längre ämnade att leta efter närhet ifrån någonstans eller utav någondera.

Jag kunde förnimma hur jag blev indragen och påverkad av din vilja.

tills dess att den också blev min.

Och du fick mig att inse detta.

Insikten i synnerhet är denna.

Att jag skulle trivas i din värld.

Att vi borde mogna förenade.

Firar nyårskväll

Firar nyårskväll med en nära väninna och några i hennes familj. Och vet så väl med mig att jag borde vara närvarande.

Vet att lyckan som sedvanligt bör infinna sig där inte är.

Ty mina tankar är orubbligen hos dig.

Demina drömmar om oss två vägrar att lämnas mig.

Du har förlett mig uppå andra stigar.

Visat mig att jag intet ens kan lita på mina egna bedömningar

Är ett pris riskfritt?

Ju svårare du blir för mig att nå.

desto sjukligare blir demina begär efter dig.

Ju mer främmande du visar dig inför mig.

Får i stor utsträckning mina önskemål att föröka sig om att lära känna dig och din omvärld.

Frågorna är uppenbara och de kvarstår fortfarande.

Dessa bliver aldrig mig frånvarande igen.

Hur kan jag närmas mig dig?

Är det pris jag måste betala riskfritt inför oss?

Må det bli vi en dag?

Ni båda utan mig

Sakta, men allt för säkert upplever jag huru min nuvarande lidelse drar sig undan åter igen.

Så gör även du inför mig.

Ni, en ofrånkomlig kombination.

Du och just denna lidelse, ni talar ett eget samspråk.

Så oskiljaktiga för mig ni är.

Jag får mig till att resonera som så.

- Att det är ni två som förtjänar varandra där uti den slutliga oändlighetens betryggande famn.

Ni båda utan mig.

Är det ens värt priset att slåss?

Fördomarna där inom mig sviktar då jag möter människor som dig.

Som så främmande, som så skrämmande, som så förbjudna och omöjliga.

Du med din muslimska bakgrund emot min egensinniga och obehindrade fritänkarvärld.

Hur må vi två någonsin mötas?

Eller än hellre förenas med varandra.

Hur kan tron flytta berg?

då jag tvivlar på en union emellan oss.

Är det ens värt priset att slåss?

Egentligen?

Att få bli accepterad

Om jag med ord skulle beskriva hur det känns att ämna ha tillgång till dig. Vore det ungefär som att äga fritt utövande på sitt eget belöningssystem.

Som är det beroendeframkallande att bara tänka på dig.

Men skillnaden på detta och andra begivenheter är denna.

Behandlingen av det begär jag lider utav är.

Att få tillbringa min tid uti din närvaro.

Att få bli accepterad utav dig.

Bli ärligen din.

Hemlig med sin bakgrund

Hon är hemlig med sin bakgrund.

Jag vill allt hjämt veta mer.

I min enträgna förundran är det ivern som hon ser.

Hon har svårt att finna tillförlit uti det som henne sker.

Att någon ämnar lära känna henne är ett skräckfyllt scenario vilket hon i förtvivlan anser.

Eller?

Är det jag som i min desperation intet anar gränser för hur långt jag sänker mig?

Ned i en spiral utav obesvarad kärlek.

Ber!

Ett behov

Jag känner ett behov.

Ett envetet behov att minska den klyfta vilken har utvidgats emellan oss.

Detta behov kräver ut mig.

Kräver ett svar på en utav demina frågor.

Hur ska jag förminska denna klyftas vidder utan att samtidigt förgöra dig och din tillit?

Tvivlet är mig övermäktigt.

Steget blir så överpräktigt.

Förundran om du ej mitt antåg önskar?

Får mig bittert likgiltig för allt annat.

Säkerligen oförmögen

Mörka slöjor omgärdar mitt inre och min annars lätt disiga tillvaro.

Ett enträget begär utgjort av lika delar obehag som välbehag uppblandade i en oskiljaktig förening.

Du vilar ännu i din aningslösa ovisshet.

Säkerligen oförmögen om vad du måste anta om mig?

Kanske kommer du heller aldrig att förstå?

Att dessa känslor är till följd och på grund av det jag bär med mig efter mötet inmed dig.

Varför frestades jag?

Varför kunde inte lyckan bestå utan krav ännu en tid?

Varför skulle jag med ens bli till den grad säker på vad du tillför mig?

Vem du utgör i mitt ödes omgivande tillvaro.

Den formad av demina utvalda.

Varför frestades jag att binda dig till mig under omständigheter likt dessa?

Då som min åtrå inför dig kan komma att bli grov, ofin och färgad av de mest besynnerliga begivenheter.

Att aldrig förneka

Jag har en gång givit mig själv ett löfte om att aldrig någonsin förneka vad som komma skall i min väg.

Intet heller huru jag må uppleva dig.

Även om du drar upp de allra grövsta rötterna utgjorda av åtrå.

Eller svärtar ner eventuell kärlek vilken skulle kunna uppstå inom mig.

Du inmed dina skamfilade och förnedrande nyanser av alla färger som finns att tillgå.

Oavsett hur det än blir, må jag acceptera och genomleva detta faktum.

Inom en dimmfyld hinna

Det var som om du genom din blotta inverkan på mig

omringade oss båda inom en dimmfyld hinna.

Ur vilken begäret därmed föddes.

En antydan av nyfikenhet i mitt inre medvetande förbyttes.

Snart uti sin fortskridande utveckling till en frigörande spänning och har nu erkänts som det intresse det är.

Där vid faktum orubbligen kvarstår.

Jag må nyss ha påbörjat min bekantskap inmed dig, men den gör avtryck. 

Hur våra liv reagerar

Det var någonting med min upptäckt av dig som fick en spänning bestående av förväntan och förhoppning att börja spira inombords.

Även om det lik väl skrämde mig då jag nu erkände detta faktum.

En upplevelse utgjord av en ertappad angelägenhet är vad som kommer att prägla vår relation och mina känslor inför dig.

Säkerligen detta vilket speglar också din uppfattning om hur våra liv reagerar med varandra.

Likt en enträgen nyfikenhet

Nog var min ödets himmel uppfylld med nyfunnet och därmed också återvunnet hopp inför min fortskridande tillvaro.

Nog mottog och inväntade jag någon som skulle få en viss betydelse inför mig.

Men ack, då vi möttes och jag uppdagat dig.

Då var det som om en svärtad form utgjord av en pirrande hänförelse så smått påbörjade ett utvecklande av ett uppvaknande inom mig.

Likt en enträgen nyfikenhet.

Efter 90 minuter

Det första jag förnam under vårt tillika första möte var tillit inför dig.

Det andra var en önskan om att i din närvaro få räknas.

I det tredje speglades vi i varandra.

I det fjärde närde jag att finnas till hands och hjälp för dig.

I det femte mognade tvivlen upp till säkerställda käglor av beslutsamhet.

Efter cirka 90 minuters tid fick jag ditt telefonnummer.

Blottaren på bygden

Novell nr 5

Blottaren på bygden

Av Louise Andersson

Många skulle bli och kommer att bli upprörda när de läser namnet på denna novell. Vilket jag är helt medveten om. Men om de orkar fortsätta att läsa mer än bara rubriken så skulle de förstå.

Detta är min lilla berättelse om dig och vad vi upplevde tillsammans för så länge sedan. Kanske en obetydlig sak för många, men den har präglat mitt liv mer än vad du och många andra kanske anar.

Allt började en dag då jag var en 4 5 år, nä, 5 var det nog. För minnesbilden är så stark.

- Cykla nu inte för långt Sandra. Sa mamma som hon alltid brukade göra när jag var ute med min röda trehjuling som jag tyckte så mycket om.

- - Och inte till nybygget heller. Det vet du. Fortsatte hon att förmana. Sedan gick hon in i huset igen till min 2 år yngre syster och fortsatte med vad hon höll på med.

- - Hon märker nog inte var jag är. Tänkte jag för mig själv. Hon kan ju inte stå där och titta efter mig hela tiden. Varpå jag cyklade i godan ro. Först omkring i omgivningarna där jag viste att hemmet var nära. Då jag fick beröm av mamma för att vara duktig som höll mig i närheten blev jag lite modigare och säkrare. Så då släppte jag på fokuseringen och började ta mig allt längre ifrån husets trygga boning.

Allt inträffade så plötsligt. Utan förvarning var jag vilsen och bara cyklade runt runt i cirklar. Jag kände inte igen mig alls och förtvivlan över att inte ha varit lydig sköljde över mig. Lika mycket som tanken på att inte hitta hem.

Då kom du till undsättning.

- Hej, vill du ha hjälp? Undrade du utan att säga ditt namn eller något annat. Bara den frågan som om du viste precis och liksom hade väntat in läget.

- Ja, svarade jag. Men vet du var jag bor? Undrade jag lite förvånat och skrämt.

- Javist. Det vet jag. Följ med här så får du se. Sa du självsäkert och tog mig försiktigt omkring axlarna under tröjan och jag kände dina svala händer emot min hud.

Jag var i en period av livet då jag undersökte kroppen mycket och hade utforskat min egen mycket noggrant. Pappa tyckte inte om att jag höll mig emellan benen när jag var kissnödig och jag viste att det hängde ihop med något som vuxna höll på med. Flickor och kvinnor hade ett organ som skulle passa ihop med mäns och pojkars organ. Det kunde bli barn av en sådan förening, men det var skönt och lite spännande också. Säkert var det därför jag inte fick nog att känna på vad jag hade där nere.

På något sätt viste jag att det var fel att fråga pappa eller storebror om jag kunde få veta hur en penis kändes. Någon hade berättat för mig att jag hade fått känna på mammas bröst, men det var liksom en annan sak. Det hade alla barn gjort när de fick mjölk, men andra hade sätt sina syskon kissa någon gång, alla utom jag.

Nu såg jag min stora chans. Vi kände inte varandra så bra, men på något vis kände jag på mig att du inte skulle skratta eller döma ut mig. Så då frågade jag det.

- får jag känna på din pille?

Tystnaden innan du svarade tycktes mig vara evinnerligt lång, men det var den egentligen inte. Bara ett litet ögonblick senare svarade du.

- Ja visst kan du få det. Som om detta var det mest självklara i världen.

Tiden stod stilla när vi stannade upp och du drog ner dina byxor och underbyxor. Det var ganska kallt i luften och jag hade hållit i det lika kalla styret en bra stund. Så jag skulle bara sluta min hand om det som fanns där. Det lovade jag mig själv och dig.

När jag så slöt den om din läm märkte jag att den var styv och hård. Något jag inte förknippade med annat än att den var så då, men nu vet jag ju bättre. Det var tomt på gatorna omkring oss, .

ingen vet vem som har sett ut genom alla villofönster i vår lilla förort. Särskilt som du hade blottat dig för många av traktens alla kvinnor. Var omtalad till och med trots din ringa ålder. För vad jag vill minnas var du bara ett stort barn själv.

Det där med att du visade upp dig var något som jag fick veta långt senare. Men nu i detta läget rådde bara magik i luften. Jag beundrade dig för att du tog det så naturligt och spänningen när nyfikenheten jag burit på så länge så äntligen stillades visste inga gränser. Det lilla ögonblicket kommer jag nog aldrig att glömma.

Tiden gick väldigt långsamt även efteråt. Då du sakta som för att dra ut på känslan ledde mig och cykeln hem. Du knackade lika självsäkert på mina föräldrars dörr och mamma öppnade.

- Hej, sa du. Här kommer jag med en liten flicka som har cyklat Vilse.

- - Nämen vad bra och snällt av dig att du kom hem med Sandra. Hon brukar göra så ibland. Det är skönt att det finns bra människor här i världen.

Sedan stängdes dörren omkring mig och jag lämnade händelsen bakom mig som om inget allvarligt egentligen hade varit emellan oss. Något jag inte skulle ha gjort om jag bara vore några år äldre.

Allt kom ifatt mig ett par år senare. Då du råkade springa i buskarna lite för nära vårt hem och pappa inte var på arbetet. Jag var då på nedervåningen där allt utspelade sig och jag gick ut i tamburen för att undersöka vad det var som pågick.

- Vad gör du här? Pappas röst i dörren. Lämna oss ifred. Vad vill du?

- Ville bara veta om någon av era ungar var hemma. Sa du lite skrämd och backade in längre i buskaget.

- -Gå här ifrån! Försvinn! För annars! Om jag får veta att du har varit här igen så vet jag inte vad jag gör!

Du försvann utan ett ord. Blandningen av att ha svikit dig och skräcken över vad som inträffat stred i mig. Jag ville springa efter, förklara för pappa vad som hade inträffat emellan oss och att det inte var någon fara. För jag visste att det var mig och ingen annan du sökte efter.

Samtidigt så viste jag att pappa aldrig skulle släppa iväg mig och då hade jag ingen chans att hinna efter. Så jag fick ge upp.

Slut.

Mitt skämt om att finna någon

Var det på grund av mitt skämt om att finna någon som fått mig kapabel till detta?
Just detta intresset inför dig.
Var min tillvaro så beredd att flätas ihop med din?
Till följd av just min enkla ensamhet.
Är det givet för mig att ersätta din närvaro med en oövervinnerlig?
Här i min värld av utvalda och älskvärda.
Må jag nöjas mig med en av dem som färgar min kärlek inom de svartare nyanserna?

Du tillhör inte mig

Du tillhör inte mig.

Detta kan bevisas med hjälp av ett självklart faktum.

Nämligen det att vi båda inte tycks äga något gemensamt.

Vi måste ha någonting lättvindigt att samtala över sinsemellan eller under en mantel utgjord av allvar.

Fördjupa oss uti denna istället.

Just för att bli till den grad engagerade att vi inför vår omvärld anses som orubbligt oskiljaktiga.

Lagfällor

Sorgen och förtvivlan är återigen i maskopi med varandra.

här tycks de vara evinnerligt förbundna och överens.

Om att till varje pris tillfångata just mig i sina fällor.

  Frestandes med lockbeten vilka i mitt tycke är av det mest oemotståndliga laget.

I den division där även du har tillträde.

Spelar där i din ovisshet med mig och med mina olika tillstånd.

Snåren

Allt sedan då jag under ödesdigra nätter tog mig friheten.

Friheten i att börja fantisera om dig.

Ja, om oss två till och med.

Då viste jag att snåren av vad jag kände långsamt, men säkert skulle sluta sig omkring livet på mig.

Snärja sig omkring livet och underlivet för att göra mig besatt.

Varför undras?

Varför jagar jag det omöjliga vilket utgöres av dig?

Varför stegrar sig missnöje omkring mig då ingen annan kan mäta sig emot dig?

Varför förmås jag ej att lämna tankar över och känslor för dig?

Som om du vore det enda bytet i min väg.

Varför undras?

Den jag förliknar med dig

Under möten med dig kantrar mitt hela jag och allt som hör därtill.

Mitt inre uppfylls av missnöje över den jag är.

Önskar att förvandlas åter till den jag helst vill vara såsom jag ju hade planerat.

Just den vilken jag förliknar med dig då när du är avlägsnad ifrån mig.

Våndas ensam

Den bitterljuva sanningen är målet för mina självklara vägars framfart.

Den sorgset förfinade ensamheten är mitt uttryck för ett val enigt med den medföljande beslutsamheten.
Den som inte längre låter tvivel bära hand på mig.
Jag våndas ensam för din skull.

Om andra

Till trots för att mitt medvetande är bevänt med att livet går till spillo.

I förening med sorg lindar jag frivilligt in mig i gråtmildhet när till längtan.

Detta gör jag med anledning av att det är ofrånkomligt.

Om andra liksom jag upplevt möten med dig inser de.

Jag tynar bort

Du valdes slutligen ut av mig.

Även om du kanske aldrig ska komma att vilja inse det?

Eller oavsett huruvida detta faktum accepteras utifrån dig och ditt tycke?

Säkerligen inte.

Ty du beundrar väl någon som för med sig större och bredare utbyte?

Jag tynar bort inför dig.

När faktum når kritan

Du är egentligen inte den som tillför mig mest eller skapar den förtroliga gemenskap som jag så målinriktat söker efter.

Trots denna uppenbara insikt som består. Självklar och outplånlig inför mitt inre.

Är det dig jag helst föredrar när faktum når kritan.

Du får mig svag

Inga samtal för oss längre samman.

även om allt utåt sett tycks vara ungefär som alltid dess för innan.

Kanske har vi egentligen aldrig varit en förening?

Utan det jag letts av är min egen vilja blind i dimman.

Oviss äro du, men medveten är jag.

Du får mig svag.

När ska jag inse?

När ska jag inse?

Hur sent ska jag förstå?

Att det är dig och ingen annan vem jag tilldrags åt.

Nå? Hur djupt ska jag i sorg och kval inom dina trakter förgås?

Som när längtan gripit tag i mig.

Trots detta faktum att jag aldrig dig kan få.

I andra spår

Jag borde i det minsta ha anat det här för mycket länge sedan.

Då detta faktum ej var så svårt att rå på eller råda över.

Jag bör ha begripit bättre.

Åtminstone försöka ta mig igenom det.

Bearbeta eländet på min väg att hamna i andra spår.

Hormoner

Mina hormoner och min vilja.

De verkar överens och fast beslutna att samverka.

Det är nu när du inte är mig nära plågsamt och påfrestande, eftersom dessa båda komponenter hjälper till att förstärka min längtan efter dig.

Efter dig och vad vi skulle kunna företa oss.

Fridfullhet och beslut

Fridfullheten i att finnas med och omkring dig har förökat sig med tiden.

Den har till råga på allt även mognat ändå. Till ett oanat beslut.

vilket i den mån det regerar över mig och mitt lynnes kval vägrar att ge vika och försona sig.

Med mig och med verkligheten.

Hopp och mål

Rastlösheten i och med vad jag känner inför dig och över att inte kunna vare sig förmås eller möta upp dig är till den grad tärande eftersom jag så länge sökt.

Letat mig igenom diverse villospår för att så slutligen finna att det är du som utgör hopp och mål. 

Du är fridlyst

Du är fridlyst inför mig och min vilja.

Uti evinnerliga tider kvarstår detta faktum lika orubbligt som vid ögonblicket då allt en gång förutbestämdes.

Ty vad som tillgås just dig och på dina vägar släntrar aldrig parralelt med mig och de mina livets vandringar.

Trotsar alltid tabu

Det jag egentligen skulle vilja förtälja, klargöra ärligt och redligt inför dig och ingen ann. Det står mig ett oskrivet förbud till hinders.

Vad jag hellre än allt annat egentligen önskar göra ihop med och i gemenskap med dig trotsar alltid tabu.

Tankar över ensamheten

Det inträffar att jag undras mig över om det varit och alltid kommer att förbli?

Då mitt liv är som förgjort inom ensamhetens famn.

Särskilt som i stunder likt denna.

I vilken jag enträget och instinktivt söker mig till närvaron av dig.

Det ensamma provet

Novell nr 4
Det ensamma provet
Av Louise Andersson
Det är nu som i alla tider en press och ett grupptryck som råder ibland ungdomar. Hur man bör vara, se ut och hur mycket man vågar att utsätta sig för under andras påverkan.
Jag var en av dem som inte hade blivit av med oskulden innan fyllda 25 år. Jag funderade mycket över detta. Men ingen var riktigt på min linje.
Jag själv är bisexuell och funderade vid denna tid över varför det bara talades om man och kvinna i samband med oskuld och svendom? Var detta bara en myt egentligen? Så jag började att lyssna på frågeprogram där sexologer hade huvudansvaret att svara allmänheten på allahanda frågor rörande detta ämne.
Det var under ett sådant program. Fråga Olle vill jag minnas. Som jag fick ett oväntat svar som var glädjande. Detta var en vändpunkt i min tillvaro. Mitt hopp vaknade åter upp och det blev till en livsåskådning och en livsstil.
- Och så har vi en lite annorlunda fråga, men viktig. Hör jag i högtalarna där jag sitter med en mugg kaffe framför mig. Det är en tjej som skriver såhär.
- Hej olle.
Jag har funderat på något ganska länge, men har inte vågat prata om detta med andra.
Jag är oskuld och har inte hittat den rätta ännu. Samtidigt vill jag inte vänta längre. Jag vill bli av med denna stämpeln som oerfaren. det är här som dildos kommer in i bilden.
Kan man räkna en akt med en sådan som likvärdig med ett umgänge med en man? och är jag oskuld fortfarande i andras ögon om jag gör detta? Vad tycker du?
H.
Olle funderar ett tag över frågan. Sedan ler han lite och säger.
- Ja, om man tycker att detta räknas så är det upp till var och en. Det där med oskuld eller inte är också ifrån början en livsuppfattning i folkmun. Bara för att ha något att utgå ifrån. Så ja. Varför inte?
Jag jublade för mig själv ett bra tag där i soffan. Ja djäklar! nu kunde jag förverkliga min dröm som jag hade gått och burit på så länge och till och med ha ett argument. Molnen tornade upp sig under mig och jag lät mig sväva iväg.
Tiden jag ägnade i stadens sexschopp var värdefull för mig. Där hade jag köpt små ytterst minimala sexleksaker. Inte större än ett finger. Bara för att detta skulle komplettera en hand. Därför var det lite extra nervöst när jag gick fram till expediten som gärna ställde upp med information och svarade på frågor. Jag som heller inte hade varit blyg tidigare rodnade nu lite när jag frågade.
- Ursäkta, du har möjligtvis inte en leksak som motsvarar en normal mans penis?
Jag kände hur mina hjärtslag ökade när han svarade.
- Ja, vänta här. Vi har särskilt en som man kan vara säker på är i naturlig storlek. Sanningen att säga så är den i största laget när det gäller tjocklek, men ändå. Det är en smaksak. Sa han och gick leende in i affären.!
Det jag sedan fick i handen var en dildo med svartglänsande lite knottrigt handtag och hela penetreringsdelen var av silver.
- Den finns i guld också- Sade han. Men det är ingen skillnad på dem i övrigt. Så det är bara att känna efter om den passar.
Jag stod som förtrollad och drog händerna över den. Höll i den och vred igång den för att testa motorn. Han hade nämligen redan prepparerat den med batterier.
- Wow utropade jag till slut. Denna skulle matcha min fina korsätt som jag hittade idag. den är av svart sammet med silverfärgade nitar på.
- Jo, svarade han. Det blir fint. Det är många som gillar intensiteten i denna.
Jag var salig utan ord då jag lämnade affären och begav mig vidare. Tanken att återvända hem var frestande, men först skulle jag köpa en ny skiva att ha och lyssna på när jag invigde underverket.
Den kvällen kände jag mig helnöjd. Det var som om det var julafton för mig. Jag hade hittat en korsett, en dildo och en  utsökt skiva. Hur bra fick man ha det? Jag provade korsetten en lång stund. Satte mig med en kopp kaffe med mycket grädde och lyssnade på skivan. Allt emedan jag fantiserade och förberedde mig
för det ensamma provet. Då ingen annan skulle veta eller vara med om min förnedring eller fina stund. Beroende på hur man väljer att se på saken.
- Jag får nog träna med en liten sexleksak ikväll. Tänkte jag och log för mig själv. För nu började en ny era i mitt liv. Om mindre än en dag skulle min självinsikt vara helt förändrad. Då skulle jag inte vara oskuld längre.
Jag kommer nog aldrig att glömma den morgonen efter. Jag vaknade då solen sken genom fönstret. det var förmiddag och klockan var ungefär 10.00.
Jag satte igång cd-spelaren och öppnade upp boxen till min nya snygga dildo. I högtalarna ljöd 4 strings - Diving då jag började stimulera klitoris. Jag var i ett bra mood och snart hade jag nått det stadiet som anses vara orgasm. Glidmedlet strömmade till och pulsen gick på högvarv mer än vanligt. Jag var överraskad att jag lyckades få ett så bra resultat med tanke på vad som sedan skulle inträffa. Jag hade nämligen glömt att köpa glidmedel i sexschoppen.
Tess - Breathless började då jag försiktigt förde in min silvertopp i mitt underliv. Först kändes det välkommet, men snart började det strama och då tog jag ut den igen för ett ögonblick. Jag tog några djupa andetag innan jag gav den en ny chans.
Då lyckades jag att få in den tills jag kände skaftet. Då började jag att försiktigt dra den fram och åter några centimeter. Snart blev jag allt mer säker på vad jag klarade av. Det stramade fortfarande, men där fanns den där känslan som är en blandning av smärta och njutning som är så svår att motstå. Jag blev vildare allt eftersom tiden gick och snart badade jag i svett. Det rann till i både underlivet och i ansiktet på mig innan jag hade fått nog och drog ut den helt.
Då Tiesto - Just bee spelades satte jag mig upp i sängen med en skakande kropp. Svetten rann och jag var lycklig där i min ensamhet. Där och då kom tårarna som ett väntat regn efter en het solig dag. Lättad och glad var jag att ingen annan fanns närvarande i detta ögonblick. För nu kunde jag andas ut och låta känslorna ha sitt eget spelrum.
Den dagen hedrade jag genom att bära korsätten vad andra än hade för synpunkter på den. för nu var jag stolt och oslagbar.
Slut.

Kan du ana?

Kan du ana hur det är att leta?

Du som kanske ej ens hunnit påbörja din färd där ute i vår omvärld.

nej, jag är inte den som sökt över stora områden eller  inom vidsträckta krättsar, men säkerhet, beslutsamhet, och ömhet är överens med mitt val.

Du är

Du är den som jag identifierar mig med.

Du är likt den jag helst vill bli.

Du är min verklighetens spegel och min vilda fantasi.

Om du en gång finge veta vem jag egentligen är.

Då borde du trots allt begripa att jag funnit dig så kär.

Andras tafatta intryck

Jag har funnit ut av lönlösheten i att söka efter någon annan.

Jag har gjort en upptäckt vilken bottnar i att det som fångar min uppmärksamhet, mitt tycke inför och hos andra är dem samma egenskaper som du bär och alltid har burit omkring på.

Ty, du är omätbar över för andras tafatta intryck.   

I stunder som dem

Må hända att detta faktum låter orimligt, patetiskt, och ja, kanske rent av sjukligt?

men det kvarstår inför mig lika orubbligt som då slutsatsen togs.

Att få uppleva dig uti din ensamhet och finna att ditt helt egna jag blommar upp utan någon annans prägel.

Det är i stunder som dem jag vill stanna.

Kulmen

Jag trodde att i synnerhet just denna kulm var uppnådd för oändligt lång tid sedan.

Den vilken har styrt och manövrerat mig och mitt lynne genom kärleken till dig.

Förstår nu och härmed även tvingar jag mig själv till insikt.

Att jag enbart kan anta, men aldrig försäkra mig om hur du inverkar på mig.

De råder och de påstår

De råder mig till att försöka glömma allt som är för fint och för frestande hos dig, men hur lätt är det? då till och med det som inte är särskilt förskönat tycks vara underbart för mig.

De påstår att det vore bäst för mig om jag i det minsta försökte komma över dig, men hur enkelt är det? då som du upptager mig och all min tid.

I väntan på dig

Sist som du var i min närvaro fick vi aldrig något riktigt väl passande tillfälle eller någon självklar anledning att utbyta samtal med varandra.
Både du och jag är fullt medvetna om att ej slump och omständigheter kan ställas till svars inför detta, men det kändes svårt att tvingas fortgå i sin väntan på dig. 

Ännu finns du för mig

Ännu finns du i mitt medvetande bland de delar som är av betydelse för mig och mitt vidkommande.

Ännu drömmer jag om dig, men bearbetar detta genom att beskriva dessa förnimmelser med ord.

En stor skillnad från då jag ej förmådde det för ungefär fyra år sedan.

Trots att känslorna är exakt de samma nu som då.

Lättnaden

Lättnaden över att bekänna sina kval iför den vederbörande är bekant för många.

Så även i min mängd av upplevelser.

Därtill bör benämnas att denna samling ej är tämligen stor ännu.

Just ett sådant förtäljande är efterlängtat och eftertraktat att uppnå.

Trots det fruktar jag för resultatet då du får vissheten.

Tvungen att avstå

Jag vill helst inte påminnas, men vägrar att förglömma.

Jag står gärna över att erinras, men beräknar att drömma.

Det bär mig emot att tys till insikten, men sanningen korsar enträget mina spår.

Jag äro tvungen att avstå trots att önskan för mig består.

Beständiga avkall

Förmår ej längre att möta dig och kanske är det tur, men det svider.
Må jag aldrig närmas mig dig mer än vad jag hittills gjort?
Det är väl säkrast? men det sårar.
Nog borde jag då slutföra min väntan på dig här?
Men längtan gör beständiga avkall i min tillvaro.

Reflektion över din hud

Jag har alltid föreställt mig din hud för att vara len och mjuk.

Varpå förvåningen blev så totalt uppenbar i samband med att jag mötte en strävare hud då jag räckte över min mp3-spelare till dig.

En vändning i min sinnebild av dig kom till och den blev oförglömlig.

Förälskelsen

Jag upplever hur mina sinnen trappar upp situationen vilken jag nog självt har under frivilliga förhåll banat väg inför och skapat.

Nämligen denna där ur upptäckten av mina känslor inför dig fortskrider ännu.

så som vid dess härkomst.

Förälskelsen.

Förklarlig bekännelse

En natt drömmer jag att jag tillfredställer min yngre syster och tycks gilla detta.

Just där och då i den dunkla verklighet inom vilken vi befinner oss.

Tills att jag vaknar upp och med ens drabbas utav en förfärande tanke.

Och sedan en fråga om.

- Varför egentligen?

  Då jag slutligen erinrar mig om era många likheter står svaret klart inför mig. Jag är lugnad åter.

Hjärtliga gratulationer

Jag är nära en uppgörelse med dig.

Bestående av att fira din 16 års födelsedag.

Jag ämnar att glädjas för din skull på det att jag hjärtligen gratulerar.

Trots detta är mina känslor vilka jag helst önskar att anamma besudlade med tabu och en till den milda grad orubblig otillgänglighet.

Uti en tillåten värld finnes ännu ej någon nåd för sådana angelägenheter som dessa.

Blotta tanken

Jag blev en aning snopen och förbryllad i det ögonblick då du stod och mötte upp mig i dörren.

Blev än mer ställd av det att jag trevade efter dig som stöd då jag klev över tröskeln och du stod kvar.

Blotta tanken på hur uppenbart jag skulle kunnat beröra dig får mig fortfarande skamsen och generad.

Just därför att jag så vill.

De främsta och utvalda

 

Här uti min ensliga evinnerlighet ska för all framtid spåren utav vad jag känner inför dig spegla min tillvaro.

Här inom min egna värld av utvalda föredömen är du hjämt det allra främsta.

Här i min sargade skäls sortiment av källor kommer du i min resterande levnad utgöra den djupaste av dem.

Om jag i min tid finge rada upp alla dessa föredömen skulle du stå först i kön.

Allt jag begär

Det är som om såren i mig efter kärleken till dig åter rivs upp.

Påbörjar en sånär som nyutsprungen blödning utan tillstymmelse till att vare sig förhindras eller läkas igen.

Intet till lindring finns i min närhet då detta inför mig uppdagas.

Vad jag begär i ett ögonblick som detta är att åtminstone få tillstånd att närmas mig dig.

Utan skuld, utan skam och därmed även helt förutan hinder.

Då jag påminns

I det att jag erinras om dig är det som att anropas åter inom hemmets omgivande och väggliknande gränsformationer.
Att bli påmind om dig och din tillvaro är som att klargöras om den mest trovärdiga och sanningsenliga verklighet.
Då jag drömmer om dig är det som att bli medveten om vem jag är ämnad åt födas ånyo.
Då jag förbjuds att förvärva och förverkliga det med dig kvävs jag tillintetgjord igen.

Sommarsjuka

Novell nr 3
Sommarsjuka
Av Louise Andersson.
Hej. Mitt namn är Mayhuana.
Vad jag nu ska berätta för er är något som inte får inträffa, men som tyvärr gör det ändå.
Det har nu gått tio år sedan jag råkade ut för det, men det är fortfarande som om det var igår.
Bäst som jag stod och väntade på att hästskjutsen skulle komma för att hämta upp mig kom en ovälkommen sällskapare och ställde sig vid min sida. Men han var allt annat än oväntad. detta inträffade alltid när jag skulle till min väninna Wanya på landsbygden.
Han var cirka två eller tre år äldre än jag, men hans naiva sätt att uppträda var föryngrande och hans galna blick i ögonen kunde skrämma slag på vem som helst.
- Du har möjligtvis inte en krona eller två att undvara mig? undrade han och andades häftigt allt jämt som när hans blick stirrade på mig uppifrån och ner.
Jag tyckte väl inte att jag var det mest särskilda att titta på, men ändå. Under omständigheter som denna blev jag generad.
- Vad vill du? undrade jag. Allt medans jag irriterat skramlade fram lite småväxel ur börsen. Varför stirrar du så? Då som så många andra gånger förr blev han skamsen och böjde därför huvudet en aning. Tittade ner på sin tygväska han hade framför fötterna och tog upp den. därefter plockade han upp sin lilla termos med rykande kaffe. Tog fram två plastmuggar och räckte den ena till mig.
- Här, sa han. Du hinner säkert att få i dig detta innan Youhannes kommer.
Men, danyell. började jag, och blev avbruten.
- Jag har en liten flaska till honom om han skulle börja bråka. sedan stod vi där och drack vårt kaffe med socker och mjölk utan att säga något till varandra på en lång stund.
- Var ska du idag? undrade han efter ett tag.
- Som vanligt, till Wanya. svarade jag. Eftersom att alla i vår omkrets viste om att han skulle ha blivit bortgift med henne för några år sedan gjorde man bäst i att låta han få veta detta utan att kommentera detta vidare.
- okej, sa han och tittade bort en aning. Så som han alltid brukade göra när hon kom på tal. Jag viste också att det var en av alla anledningarna till varför han hängde efter mig.
Vi hade precis hunnit få i oss kaffet när hovslagen hördes på avstånd. Danyell tackade mig för sällskapet och rörde i förbifarten vid min axel. Youhannes såg detta ifrån kuskbocken och flinade åt oss. Jag skakade besvärad på huvudet och tackade för kaffet. Innan jag hoppade ner i vagnen och lutade mig tillbaka.
Youhannes väckte mig genom att skaka mig i ärmen.
- Vi är på landet nu flicka. Sade han och log åt mig. Du måste ha varit riktigt uttråkad? undrade han, du somnade efter ett litet tag. Trots att Danyell bjöd på kaffe förmodar jag.
- Jo, svarade jag lite yrvaken. det gjorde han. Och jag fick i mig en kopp hemma också. Sedan skrattade vi båda och han hjälpte både mig och min väska ner på marken. Där Wanya redan stod och väntade.
- Nu äntligen! utropade hon. Äntligen är du här. Och vi ska övernatta också.
- Oj då. svarade Youhannes utan att vänta på att jag skulle säga något.
är ni ensamma? undrade han och flinade. Jag log lite, men Wanya svarade bara.
- Äckel, varpå hon skyndade före medans jag och Youhannes skrattade överseende med varandra innan jag följde efter henne.
Wanya gick fram snabbt på sin väg till hemmet. som om hon redan var irriterad på något.
- Vad är det? undrade jag. Väänta snälla Wanya, jag hinner inte med! ropade jag efter henne då hon hade hunnit 25 meter före. först då tycktes hon till att bli medveten om att jag fanns där. Så hon vände sig om och gick tillbaka till mig. Varpå hon började att anpassa takten och gå bredvid mig.
- vad det är! nästan skrek hon. det är mamma. Hon är så jobbig bara för att jag inte har övernattat med någon sedan den där misslyckade natten med Danyell. Det är det. Hon säger att jag ska ta det lugnt och vila upp mig under dagen så att jag inte...
Där slutade hon tvärt med ett.
- Ash.
- Okej? undrade jag, men sade inte mer. Och snart var vi där ändå. Jag förberedde mig för att vara så neutral som om ingenting hade hänt när jag skulle träffa mor Ethel.
Ethel hade varit som jag mindes henne ifrån alla mina besök hos Wanya. Trevlig när hon undrade hur jag hade det. Glad och tapper på ytan, men det där allvaret som visar att allt inte är så enkelt här i livet. Hon hade klappat om Wanya minst tre gånger under den tiden. Men Wanya själv hade bara skakat av sig hennes händer och suckat lite.
- Jag packar en korg med bullar och äggmackor till er. Sa Ethel och tog ner en termos ifrån en hylla. Fyllde den med nybryggt kaffe och packade ner en paket ljuse också.
- Det är viktigt att ni äter båda två. Du också wanya. Tillade hon och log lite åt dotterns håll.
- Jaja, mamma du vet att jag försöker.
Varpå vi tog avsked och begav oss till gräskullen vid stranden. Jag med ritblock och pennor. hon med en ny bok att läsa.
Jag hade mycket starka färger på landskapet som Wanya i min ritning befann sig i. Med ljust neongrönt gräs och en starkt blålysande himmel. Molnen var ljust rosaskimrande även dem i en lysande färg. Hon själv målade jag med kritor som hade naturliga färger. Så att man kunde både se och känna hennes konturer. När hon låg i gräset med boken vilande på bröstet.
Tiden gick sin gilla gång där på kullen och jag blev inte medveten om omvärlden förr än det började skymma. Och då molnen skulle ha fått en rödlätt färg om jag fortsatte. Då blev också Wanya medveten, men inte på det sätt jag väntade mig. Plötsligt slog hon bara igen boken med en djup suck. Varpå hon sade.
- Jag tycker att jag känner mig lite för varm. Febrig. Jag tror att jag måste ta mig ett bad.
Vi gick ner på stranden, men det var bara hon som fortsatte ner emot vattnet. Jag själv plockade fram min kamera och tog en bild på henne där hon gick. Allt medans jag drömde mig bort och funderade över vad det var Wanya skulle undvika att göra när vi snart skulle bege oss hemåt igen.
Vi slog oss ner i Wanyas kök och hon bryggde the. Vi pratade inte så mycket eftersom det märktes hur dåligt hon mådde. Men inom mig tänkte jag att.
- Det vore ju dumt av henne att bjuda hit mig om hon höll på att bli sjuk.
- Här förresten sade jag och plockade upp druvsocker ur fickan. Detta kan säkert friska upp. Har ni den där goda ananasdrycken som ni bjöd på förra vintern? undrade jag.
- Jodå, det hade de.
En stund senare satt vi med ett parti tärningsspel emellan oss. Det var ungefär vad Wanya tyckte att hon skulle orka med.
Därefter bäddade vi åt mig på golvet i hennes rum.
- Är du säker på att du inte ska ta en utav medicinerna jag tog med mig? undrade jag allt mer orolig. För under tiden som förflutit hade hennes feber stigit till den grad att det syntes, men där var något med hennes ögon som vittnade om att det var något ovanligt med den. Vad det var kunde jag inte sätta ord på ännu.
- Nej, det behövs inte Mayhuanna. Jag klarar mig alltid.
I den tron lät hon mig vara ett tag, tills det ödesdigra och oförglömliga inträffade.
Jag vaknade många gånger under natten. Och varje gång passade jag på att känna på Wanyas panna. Varje gång hade febern stigit.
Vid ett tillfälle då den var högre än aldrig tidigare vaknade hon och ville ha ett glas Ljuse. För säkerhets skull pressade jag ner en febernedsättande tablett i glaset innan jag gav det till henne.
Hon drack med stora klunkar upp allt ihop innan hon ställde det på nattduksbordet igen. Sedan började hon att söka mig med blicken. En galen blick som tycktes studera mig från topp till tå och det verkade bekant på något vis.
- Men var ifrån då?.
Hon började prata och jag fick luta mig över henne för att höra vad hon sa. Men mer än så hann jag inte göra förr än hon grep tag om strupen på mig med förvånansvärt starka händer.
Greppet var först en omfamning, men övergick snart till att bli ett fast handgrepp. Jag kände hennes häftiga andhämtning och det var som om jag ville andas i samma takt, men inte kunde. Halsen och bröstkorgen hade snärjt ihop sig och nu var paniken nära.
- Om hon inte slutar nu kommer jag att bli tvungen att ta till våld. Tänkte jag och snart var tanken handling. Jag slog och slog henne i ansiktet. Över kroppen och försökte med jämna mellanrum att bända loss hennes händer omkring min strupe. Blodet pulserade i huvudet på mig och jag kände hur jag förlorade förståndet. Därför vågade jag slå allt hårdare och till en början gav det inte något resultat. Då det kändes som om min sista tid var inne samlade jag kraft och tog satts för sista gången. Fick in ett slag mitt i pannan på henne, strax över ena ögonbrynet så att det sprack och blodet sprutade över mig och åt alla andra håll. Då slappnade hon av och tuppade av. Greppet omkring min strupe kunde frigöras enkelt varpå jag lade hennes händer under täcket så att hon inte skulle förfrysa dem. Blodet hade stoppat upp även i dem och knogarna hade alla möjliga färgskiftningar man kan tänka sig.
Sova vågade jag inte göra, men inte heller lämna henne ensam. Trots att det kändes som om jag ville springa så långt ifrån henne och detta olyckssaliga hus som möjligt. Vid detta laget var inte att gå hela vägen hem till stan långt borta. Och hade jag tappat mer förstånd än vad jag nu gjort så skulle den tanken vara en plan som verkställdes.
Nästa morgon satt vi mitt emot varandra och åt ett par tekakor då Ethel plötsligt kom in genom ytterdörren. Utan tvekan gick hon in i köket där vi satt, som om hon redan visste.
- Det har hänt något här ser jag. konstaterade hon när hon tittade ifrån den febersjuka dottern och hennes blåklocka och mina mörka ringar under ögonen. Både jag och Wanya kunde bara nicka.
- Minns du om det var lika allvarligt som med Danyell Wanya? undrade Ethel.
- Nej, det var det inte mamma. Hon hann frigöra sig innan jag svimmade.
- Så du visste Ethel! utropade jag och reste mig upp med ursinne ifrån stolen så att den välte. Nog hade jag respekt för henne, men inte till vilket pris som helst.
- Hur i hela friden kunde ni låta mig komma och hälsa på under omständigheter som dessa? undrade jag och kände hur min blick borrade sig in på var sitt håll. Ett öga i den nu gråtande Wanya och det andra i hennes fördömda mor.
- Ja, jo, började Ethel innan jag slängde koppen med mjölk som vi hade haft till kaffet i golvet.
- Jo, läkarna trodde att faran var över när vi hade väntat i tre år. Så, jag ville bara att Wanya skulle få träffa vänner igen.
- Nå? men hur kommer det sig då att du var så orolig igår då? Ni hade grälat innan jag kom hit eller hur?
Ethel nickade och fasade för vad som nu skulle inträffa.
- Vänta bara tills Danyell får veta detta. Sa jag lugnt.
Mer hann inte utspela sig förr än hästskjutsen hördes utanför. Den hade jag sett till att få tag i under nattens sömnlösa lopp.
Till min stora förvåning och glädja var det inte Youhannes som satt vid tömmarna utan min stora kärlek Lyindha. Hon var fyra år äldre än mig, syster till Youhannes och vikarierade för honom då han fick förhinder att köra hästvagnen.
- Lyindha! ropade jag och nästan sprang fram till vagnen. Så roligt att få träffa dig. Nu blir det ju en riktigt långtur dess utom.
- Mmm, det blir det. Svarade hon med sitt så sedvanliga allvar som jag tyckte så mycket om henne för. - - Vad har hänt med dig? undrade hon när jag klev i bakom henne.
- Vad då? undrade jag.
- Det är något med dina ögon och ja, hela ditt sätt förresten. Har du blivit smittad utav sommarsjukan?
Då visste jag att hon hade uppdagat det på mig och jag lät bara känslorna ta över. Jag började att storgråta och berättade allt som hade inträffat under de två senaste dagarna. Till och med det säregna mötet med Danyell.
Humm, du också. Oturligt att min syrra lämnade efter sig detta. Sade hon mest för sig själv, men nu hade hon bestämt sig för att berätta.
- Min och Youhannes syster Zagha dog ju för tre år sedan. Det vet du såväl som andra här i bygden, men vad du inte vet är hur hon dog.
Det var jag som fick ta livet av henne. Hon hade ju drabbat din väninna Wanya och nu försökte hon i desperation att gå på mig. Vi fick ju ha henne i en gallerförsedd bur efter att det hade hänt, så det var bara jag och Youhannes som gav henne mat och pratade med henne. Ja, mest jag. så det var väl rätt naturligt att det blev jag som drabbades.
På något sätt hade hon skrämt upp Youhannes med att hon skulle gå på honom om inte han den fege jäven klippte upp gallret så att hon kunde bli fri. Så skulle hon ta hand om resten.
detta gjorde den fördömda bror jag har och höll god min i slätt spel. Kan du tänka dig?
Då jag som vanligt kom ut med maten till henne lämnade hon det sönderklippta gallret och kastade sig över mig så att maten stänkte över väggarna i ladugården. Min Silverpärla här, hon fick en potatis rätt i munnen, men allt det andra hamnade på golvet. Där vi båda kämpade för våra liv. Efter mycket möda lyckades jag att få upp henne emot väggen och där kunde jag dunka hennes huvud hårt. Jag vet inte hur länge det pågick, men helt plötsligt slappnade hennes tag om mig av och hon var livlös. För säkerhets skull gav jag henne en spruta avsedd för att ta död på hästar, men vad gjorde det? hon skulle dö en gång för alla och detta skulle jag se till.
Jag kunde ha gjort på något annat vis, men då skulle hon bara ha skadat andra under hela sitt liv. Så jag gjorde oss båda en tjänst tyckte jag. Även om det inte är något som jag skulle uppmuntra andra till att göra.
Det var därför jag inte ville träffa dig när du var frisk. av rädsla för att skada dig. Förstår du?
Jag nickade och kramade om henne. Resten av vägen satt vi tysta, men nu hindrade oss ingenting ifrån att fortsätta vår relation där den så bryskt och uppbrytande hade tagit slut tre år tidigare. då hon bara hade varit bitter och elak emot mig. Nu förstod jag ju varför och jag insåg vikten av att göra något. Men ingen kan döda Wanya så länge Ethel finns i livet och låter det fortgå.
När vi kom in till stan såg vi till vårt förtret hur Youhannes och Danyell satt på en parkbänk och delade upp flaskor emellan sig.
- Honom vågar du umgås med! din djävul! skrek lyindha på sitt ironiska sätt, men log med hela ansiktet när hon höll mig om axlarna.
Båda kararna tittade en lång stund efter oss och sedan sade Danyell.
- Jag tror bestämt att jag ska akta mig för Mayhanna i fortsättningen. så att jag inte råkar ut för samma behandling igen eller vad tror du Youhannes?
- Hur menar du då? undrade Youhannes oförstående.
- Jo, fortsatte Danyell. Om jag blir drabbad en gång till då kanske jag blir frisk igen. Och detsamma gäller om jag går på någon säkert. Eller?
Youhannes sade ingenting för att svara på den frågan, men han blev ledsen och illa berörd.
Skål Danyell. svarade han undvikande och tömde en hel flaska på en gång.
Slut.