Novell nr 14
Månadens tjänstgöring
Av Louise Andersson
Mitt namn är Lisen och det jag ska berätta nu är något som inte många kvinnor gör längre, men det finns kvar en tradition.
I min del av världen finns det en kultur som förespråkar Det vissa kallar Andlig feminism. Nog har jag hört talas om Sandra och många som henne. Vilka drömmer om och önskar att få offra sitt blod till moder hjord. Medans vi här i denna lilla hörna mer än gärna vill slippa detta krav ifrån vår sed. Det finns ju de som har försökt att slippa eller rymma varje månad när de vet att detta är i antågande. Men det har bara slutat med att de har råkat ut för märkliga saker. Blodstörtning, att de råkat ut för en olycka som har skadat eller till och med dödat dem. Och ja, det finns mängder av olika berättelser om livsöden som har försökt komma undan månadens tjänstgöring.
Låt mig nu få berätta om vad som annars kan inträffa med de som klarar sig.
Min tjänstutkrävare, hjälpreda och högra hand heter Hannele. Hon försökte slippa undan när vi var 12 och 14 år gamla. Det är hon som är äldst, så hon hade stått ut med en del. Denna månad hade hon sprungit till skogs för att inte hittas så lätt. Men när man väl fann henne hade hon varit nära döden. Hon hade fått en nervchock och där av hade hon börjat att störtblöda. När läkaren i byn undersökte henne kunde han konstatera att allt utom livmodern hade börjat att bli så inflammerat att det inte fanns annat att göra än att avlägsna dessa organ. Så blev hon av med denna tjänstgöring. Fråntogs den, men fick i gengäld se till så att jag skötte min uppgift troget och lydigt. Ibland har jag en känsla av att hon är hårdare emot mig på grund av vad hon råkade ut för. Nu kan hon ju inte få barn och hennes hormonella störningar visar sig allt tydligare för varje år som går. Hon är mer man än kvinna nu för tiden.
Varje månad måste jag tala om för Hannele när jag har börjat att blöda. Den första dagen brukar jag få vila ordentligt. Hon ger mig the på sängen. Jag äter och mediterar väldigt mycket. Detta är för att jag ska klara av min uppgift.
Under andra eller tredje dagen då blodet flödar rikligt utför vi denna heliga ritual. Jag har fått göra blandlistor med musik jag tycker om för det sägs motivera när det är som svårast. Någon sådan lista sätter vi igång i ett rum med enbart en britts, ett skrivbord där hon ofta sitter och ljushållare på väggarna. Alltid med rökelser och doftljus i rikliga mängder som brinner.
I sin hand har Hannele, sittandes på stolen ett instrument med en behållare på. Från denna löper en slang till ett rör med ett munstycke i som jag för in i mitt underlig. Sedan måste jag vara i rörelse. Dansa så mycket jag förmår. För det blodet som sipprar ur mig sugs upp i röret, in i slangen och ner i behållaren så att Hannele kan kontrollera hur mycket där kommer. Det finns en mätare på instrumentet som visar hur mycket på hur lång till som har fyllts på och där kan hon ställa om sugstyrkan om hon inte är nöjd. Hon visar inte så mycket känslor, inte ens när jag faller ihop av utmattning. Vilket inte har inträffat på länge eftersom min kropp tycks ha vant sig vid denna behandling.
När denna ritual är avklarad kopplas jag till en droppställning. Hannele ser till så att det blodet som tagits ur mig förs in i mig igen. Men det är alltid lite som levrat sig och det måste man lägga i hjorden. Jag brukar följa med henne i gryningen nästföljande dag och offra mitt blod. Det är alltid lika fint och högtidligt. Jag får en känsla av stolthet när jag står där med ett vaxljus i handen och känner. Att allt jag har stått ut med är värt detta ögonblick. Då Hannele gräver en liten fåra i hjorden och lägger ner mitt torkade blod där. Varpå hon täcker över den igen med ett högtidligt allvar. Hon är sammanbiten när hon gör det som om hon ångrar vad hon rymde ifrån. Det behövs inga frågor för att veta detta. Sånt känner man.
Slut.
