Du har förvridit mig

Du har förändrat min tillvaro.
Trots att jag ömsom är medveten om mina förhoppningar, för att sedan tvivla på att du någonsin må uppdaga detta faktum.
Uti din närvaro förändras även min omvärld. Oavsett hur du än upplevt eller om du möjligtvis har förnekat just din andel till dess upphov?
Att just du har förvridit och därmed bevisat vart åt ödets makter kvarstår säkert.

Förädlade möten med dig

Under möten med dig har mitt liv helt förändrats.

Det tycks mig som om detta tillstånd förädlats.

Att jag avgudar dig kan mig ingen förneka.

Har ej en tanke på att dessa känslor må fördrivas.

Uti stunder då jag upptages av dig vill jag förbli.

Då min dyrkan inför dig skapar kärlek och frid.

Du äro glädjen jag möter inom ödeskampers strid.

Motstridiga känslor

Du vill lära mig att leva för friheten.

Just och endast därför att jag frästas till att binda upp mig och mitt liv.

Till dig och inom din värld.

Kärleksguiden

Du och ingen annan må taga mig med på de resor som viljan pekat ut.
Du är den som säkerligen kan få mig att utvecklas.
Utvidgas.

du, jag och mognaden

Du, jag och mognaden. Vi två uti realitetens okända marker.

Med dig är jag säker inom frihetens och fridfullhetens vävda inhägnader.

Identifikation

Redan då vi båda möttes fanns där förnimmelser om igenkännande ifrån de våras håll.

Vi två identifierade oss inmed varandra.

Kanske redan innan dessa mötes vägar?

Frågor om livets fejder

Varför kan inte tillfälligheterna bana sina vägar genom lugn och en regäl mängd av beredskap?
Varför måste man tvingas att ständigt möta fejder utgjorda av förkovrad och övertagande panik och rädsla?
Tillika pådrivande och överlägsen.
I det att man fortskrider i spåren utav och utifrån sin helt egna obehindrade utvecklings framfart.
Varför ej längre njuta av livets egentliga utbud?