Novell nr 1
Enkel eller dubbelrum?
Av Louise Anderssom.
Jag, Anna Hornig satt och bläddrade rastlöst i en tidsskrift istället för att ägna tiden på det segdragna tåget till den egna artikeln jag själv skulle arbeta med.
Det rörde sig om en liten notisruta varje vecka i en samhällspolitiskt och obunden tidning. Koncentrationen ville liksom inte infinna sig där och då.
Egentligen visste jag vad denna rastlösheten kom ifrån. Då jag bokat rum på konferenshotellet där vi skulle mötas fanns där just då bara dubbelrum. Jag som var en så ensligt benägen människa som behövde sin egen tid. Hur skulle jag klara av att dela en så pass liten yta som ett rum på kanske åtta kvadratmeter med någon annan? En främling var desto värre.
Nu var det bara att invänta situationen och känna hur ångesten rider in sig hos mig.
Jag upptäckte henne redan då foajén hade öppnats för mig. Daniella Olsson, 21 år. En ovårdad och tugggummi-tuggande rastlöst benägen stackars kvinna. Liten till växten och med de ljusa hårtestarna stående åt alla håll.
– Jag vägrar att dela rum med någon! Skrek hon åt den hjälplösa mannen bakom reseptionsdisken. Aldrig med mina så svåra tvångsbeteende! Aldrig någonsin!
I det ögonblicket var jag nära att gå direkt fram till henne och säga att hon tycktes tala för fler än inför enbart sig själv. Om hon inte kunde tänka sig att börja anlitas som språkrör för den övriga mänskligheten när hon nu ändå höllt på? Men jag avstod och dröjde kvar där i kön och inväntade min tur.
Än mer förstummad blev jag när han med ett medlidsamt uttryck i ansiktet räckte över min rumsnyckel. Det var alltså bestämt som så att vi två skulle dela rum. Det behövdes inte sägas några ord till förklaring. Jag bara nickade åt honom tappert, vände mig sedan om och började vandra i sakta mak åt samma håll som hon nyss ivrat iväg åt.
Eftermiddagen hade förflutet i en anda som intresserade mig väldigt mycket. Där en föreläserska pratat om människors egen vilja att höra till någonstans och därmed också frivilligt manipuleras. Vilket jag helt och hållet ägde samma åsikt inför.
Nora Dahlgren. Hon som föreläste satt några bord framför mig och svarade på frågor som de åhörare vilka inte hade fördjupat sig tillräckligt i ämnet som de själva önskade kunde ställa henne dem utan några andra störande eller obehöriga närvarande.
Bäst som jag satt där och speglade mig i det reflekterande kaffeglaset. En kvinna på 39, med mörkare axellångt hår än vad Daniella hade. Jag var också både längre och mer grovt byggd än hon.
Då anlände just den nyss nämnda. Utan någon som helst tvekan gick Daniella åt mitt håll och slog sig ner mitt emot mig.
- Hej, började hon. På sitt sätt förvånansvärt blygt ja, nästen skyggt om man hjämförde med hennes uppträdande i foajén vid vår ankomst.
- Hej, svarade jag lugnt, men självsäkert. Jag kände hur irritationen över sättet hon använde när hon böjde sig fram emot mig med denna osäkerheten över att inte veta om hon skulle bli bekräftad sakta men säkert smyga sig på mig. Därför sneglade jag först på den lilla handbok som vi fått under mötet. Nickade åt henne och försökte ta mig samman.
- Jo, den där föreläsningen. Fortsatte hon innan jag hann påbörja vår konversation. Den var väl lite orättvis ändå? Manipulerad. Det är väl bara något man hamnar i? Som ett rollspel liksom. Eller vad tror du? Jag har alltid haft rollen som den manipulerade. Alltid.
- Det är väl vad man gör det till. Svarade jag. Det anser i varje fall jag. Om du beslutar dig för att ta din egen vilja i hampan och bli självständig. Så kommer de som försöker att manipulera dig märka av din nya inställning. Jag brukar göra så. Det gäller bara att visa sig självsäker och inte bli beroende utav någon annans åsikter eller omdöme. För innerst inne har du en egen värdering som pockar på just din uppmärksamhet.
Så fortsatte vårt samtal. Hon frågade. Jag svarade emedans hon lyssnade intresserat och intagande. Redan då kände jag mig smickrad över hennes intresse för mina ord. Nästan som om jag för första gången i mitt liv hade blivit den förande. Och att jag fann mig i situationen till på köpet. Detta gjorde mig lite skrämd för min oväntade reaktion. Någonting som jag skulle komma till att fundera över många gånger senare. Då när det ena hade lett till det andra om jag uttrycker mig så.
Jag hade efter en lika väl planerad och underbar föreläsning som den med Nora. Med en Miklos Bergström, som var den manliga härföraren i detta ämne. Satt mig i baren ensam och tagit mig ett glas vitt mousserande vin. Sedan hade jag beställt in en energidryck just av den enkla anledning att jag visste om faran av att blanda alkohol med dessa kemiska ämnen i denna, men att jag ändå gjorde som jag kände för. Oavsätt hur det än skulle urarta sig. Jag satt bara där och funderade över dagen. Då jag plötsligt kom på mig själv att undra var Daniella hade tagit vägen? Om inte vi borde umgås och fortsätta vårt lilla sidosamtal. Jag försökte verkligen att slå dessa tankar ur hågen, men de återkom ivrigare och mer ihärdiga för varje gång jag försökte. Som om jag redan blivit beroende utav henne. Detta var inte likt mig alls.
Därför hällde jag närapå i mig energidrycken emedans den förvånade servitören tittade oförstående och frågande på mig.
Hotellet var uppdelat i flera små byggnader. En med servering och konferensrum i. Mitt emellan två med sovrum i långa korridorer. Mitt emot fanns en byggnad med träningslokaler. Dansgolv och en liten allehandabutik emellan två lika identiska logibyggnader.
Där nästan halvsprang jag. Först för att leta upp den rätta byggnaden, sedan igenom den långsträckta korredoren till vårt rum. Sedan fick jag bara stå där utanför ett tag. För att sansa mig en aning. Lugna ner både mina känslor som pockat på och min pådrivande kondition. Min värsta mardröm av alla scenarion skulle vara att hon upptäckte min upphätsning över hennes närvaro.
Då jag så äntligen kunde förmå mig att med försiktiga och darrande rörelser få nyckeln i låset och öppna dörren, spratt jag ofrivilligt och lyckofyllt till. Hon var vaken. Något jag inte hade räknat med så tyst det verkade till att vara där innanför.
Daniella satt där inne med en liten ficklampa ståendes på bordsskivan. På den sidan som tillhörde hennes del av rummet. Därför var det svårt att för mina ögon som irrade en aning utav dessa upprivande känslor. Jag reagerade mycket starkt på denna situation. För tänk om den skulle utveckla sig till något mer.
Jag försökte att smyga runt och röra mig så stillsamt som jag bara kunde. Just därför klantade jag mig mycket mer än vanligt. Först dråsade min fullpackade väska ner ifrån stolen där jag satt den tills vidare. Precis bredvid den där Daniella satt. Detta fick henne att rycka till, vända sig emot mig och. Då kände jag, när hon hade en frågande min i sitt fortfarande oförstående ansikte. Då kände jag hur hon drogo mig eller rättare sagt mitt medvetande till sig.
Där efter skulle jag liksom oberört göra vid mig för natten. Jag tycker nu att mitt fumliga beteende bara var en förstärkare till det som sedan skulle utspela sig. Men då i den stunden upplevde jag det enbart som vore det en ren pinsamhet i mitt värsta beteende.
Exemplen står fortfarande hopade i mitt minne. Nu förstår jag att vad jag egentligen gjorde var att reagera på ren intuition. Som om jag kände på mig hur avgörande denna natt skulle komma till att bli inför mig.
Då jag skulle borsta mina tänder skruvade jag av korken på tuben lite för okoncentrerat. Så att denna for sin väg och stutsade ljudligt emellan toalettens kakelväggar. Jag böjde därefter mig ned utan ett ord och plockade upp den ifrån golvet. Senare då jag skulle skölja munnen med ett glas vatten slant det ur min hand och ner på samma vis. Det klirrade högljutt och för hennes del gick det inte att misstaga sig på vad som stod på spel längre. Jag var nära på att svära, men hejdade mig av rädsla för hur ivrigt det skulle kunna upptas utav Daniella.
Utan ett ord klev jag ut ur badrummet och hämtade kvasten och skyffeln som stod vid en utav de båda papperskorgarna i rummet. När glasskärvorna var uppsamlade fortsatte jag med mina nattliga bestyr. Som om ingenting egentligen hade inträffat. Då jag kommit i nattlinnet halkade jag till en aning på golvet och slog den ena höften i handfatskanten. Jag kvävde min smärta. Men detta tjänade ingenting till längre. Hon hade redan märkt av min reaktion och stod nu för att titta oroligt, men intresserat på mig utanför toalättdörren. Hon räckte över ett litet testpacket med en ansiktskräm som hon ville att jag skulle prova ut. Kanske för att få mig mera lugn och på andra tankar.
Det hjälpte till. När jag smörjde in den citrusdoftande krämen i ansiktet förklarade hon vilka välgörande oljor där fanns som innehåll i denna. Där ibland bitropolisolja, som jag hade hört talas om att det skulle balansera hormonrubbningar om man tog den som kapsel.
När hon hade pratat tillräckligt om krämen vände hon sig tvärt och började att gå emot de små hörnskåpen vid skrivborden. Jag hörde hur hon rotade runt i dem tills att hon funnit vad hon sökte efter. Jag vandrade lite skamset och på darrande ben ut ur toalättrummet. Varpå jag satte mig på min sängkant för att inte ställa till med något mer missöde. Hon gick in där ett litet tag.
Det var som om jag suttit i mina egna tankar en bra stund när jag slutligen upptäckte hur hon stod böjd över mig med en plastmugg fylld med vatten. Förvånat tog jag emot den lite ostadigt och kände hur våra händer stod varandra nära. Om det bara var osäkerhet över om jag skulle lyckas att hålla kvar den i min hand eller om det var hennes vilja att låta sina händer sluta sig omkring min. Det vill jag göra till min egen bedömning. För just då hade jag svalt ner min Neurol forte utan nedsköljning.
Jag märkte hur hon stod och inspekterade mig intresserat till och med då, när jag drack lite utav vattnet. Sedan när jag skulle ställa ifrån mig muggen på nattduksbordet tog hon varsamt emot den. Efteråt gick hon och satte sig vid sitt skrivbord igen. Där fortsatte hon att skriva och rita om vart annat.
Lite skakig i kroppen gick jag till sängs allt emedans hon fortfarande dröjde sig kvar vid skrivbordet. Det kändes som om hon fortfarande iakttog mig lika intensivt, vilket inte är någon inbillning.
Jag satte hörlurarna i öronen och startade min musikspelare. Där hade jag samlat ihop tidsskrifter som var upplästa. Med notiser, debatter och en hel del noveller. Inte kunde jag då föreställa mig var ödets nycker skulle föra oss två.
Den novell jag hamnade i just då handlade om två män med helt olika bakgrund. De var iväg på ett läger ute i naturrik miljö. Meningen med detta läger var att öva upp sin hälsa på bästa sätt. Med hjälp av långa vandringar, att finna sin egen mat och tillreda den. Att i stort klara sig i sådana terränger.
En utav männen måste tvingas att dela tält. Trotts att han inte alls är förtjust över bara tanken. Han själv är i 40-års-åldern. Lugn, stillsam och reflekterande. Det visar sig att den man han ska dela tält med är labil, nyckfull och väldigt osäker både på sig själv och på andra. han är också cirka 15 år yngre, men den lugna stabila mannen får genomgå en resa där han är den som först tar hand om den andra. För att senare upptäcka hur mycket han själv behöver detta sällskap. Han blir näst intill förtvivlad då han slutligen får erkänna sin kärlek.
Daniella blev allt mer rastlös och orolig där hon satt. Som om hon försökte förbereda sig inför något mycket svårt. Hon ritade och skrev allt mer håglöst än tidigare. Jag kunde urskilja henne i ögonvrån där jag låg. Då och då vände hon sig åt mitt håll och dröjde kvar med blicken. Längtansfullt och med lika stor intensitet som tidigare.
Det verkade som om hon redan hade gjort sig i ordning inför natten. Hon lade sig i sängen efter att ha tröttnat på sina skrivbordssysslor. Hennes nattdräkt var i guldfärgat siden, hade en över och en underdel. Vilket var uträknat ifrån hennes planläggning. För nu började det på riktigt.
Just som jag låg där och hörde hur den stillsamme mannen bekände sina nyupptäckta sidor inför den andre som med försekommen hand tröstade, visade och inledde en kärleksakt med honom. Då råkade jag som av en ren slump vände mig och min blick åt hennes håll. Och där. Urskiljde jag bekanta rörelser som inte gick att misstaga sig på. Där låg hon och mötte min blick allt emedan hon onanerade orubbligt och fast besluten att inte avbryta för att ha blivit uppdagad.
Jag tog av mig hörlurarna, Packade ihop spelaren för att inte gå miste om detta tilltagande ögonblick. Aldrig hade jag känt mig så bekräftad och eftertraktad. Jag upplevde något annat också, som inte var fullt lika välkommet. En vanmäktig rädsla som fick mig att bara ligga där och stirra på henne.
Det kändes som om jag förlorade medvetandet allt längre hon beträdde vällustens vägar till klimax. Då hon med vidöppna ögon och ett välformulerat suckande ljud slutligen uppnådde detta förlorade jag i det samma medvetandet. Jag minns inget mera förr än att min väckarklocka i mobilen ringde. Då var hon redan till min omedvetna besvikelse påklädd. I en orangefärgad tröja och ett par beiga manchesterbyxor. Men snart skulle jag bli medveten om hur mycket jag egentligen kände inför henne och det hon gjort för att påverka mig.
Jag satt just med ett fat mannagrynsgröt och en mugg kaffe framför mig. Längst ute på kanten av ett bord, då jag upptäckte henne. Daniella hade redan försvunnit ut ur rummet då jag vaknat till liv och gjort mig i ordning. Var hon sedan hållit hus vet jag inte, bara att hon skred in i denna lokal. Som hängde ihop med reseptionen. Att hon till lika säkert skred fram till mannen bakom disken. För övrigt den samma som tagit emot oss båda dagen innan. Han tittade undrande på henne och sedan på mig. Varpå han började att tala till Daniella.
- Hur står det till? Vad kan jag stå till tjänst med?
- Jo, började hon lite skamset. Jag skulle möjligtvis inte kunna få veta om där finns ett ledigt enkelrum idag? Reseptionisten fick en beklagansvärd blick i ansiktet. Vände sig åter emot mig innan han svarade henne.
- Dröj kvar ett ögonblick. Sa han kort. En evighet tycktes det mig till att vara. Tiden stod liksom stilla och frusen. Då han slutligen gav henne klartäcken och de bytte nycklar med varandra insåg jag vad som hade inträffat på riktigt.
Daniella var även hon bedrövad då hon slog sig ned med sin skål yoghurt och en mugg kaffe med mycket grädde. Hon satt längst inne i hörnet vid samma bord som jag, men på motsatta sidan. Därför kunde jag urskilja hennes ansiktsdrag utan att behöva anstränga mig nämnvärt mycket. Jag var lika sorgsen, men fick inte fram ett ord till konversation. Vilket jag insåg inte skulle leda oss någon vart vid detta tillfälle. Det var bara för oss att försöka uthärda tills vidare.
Dagens föreläsningar var för mig som i ett stort och ofrånkomligt töcken. Miklos och Nora fortsatte som under föregående dag, men mitt intresse var nu på annat håll. Jag satt längst fram i ena hörnet av salen för att försöka uthärda situationen med så stram stolthet jag bara förmådde. Diagonalt med mig befann sig Daniella längst bak i salen. Hon satt där med huvudet i högerhanden och ville inte visa upp sitt antagligen sorgsna ansikte. Även om jag undrade många gånger för mig själv den dagen. Hur hon kunde lida utan detta? När det ju varit hennes val att byta rum. Någonting jag inte förstår än idag.
Då kvällen närmade sig och middagen stod framför mig beställde jag utan tvekan en kanna vin och tre energidrycker till mitt bord. Servitrisen som denna dag arbetade trodde säkert att jag skulle bjuda på någon. Eftersom hon utan att misstänka något tog emot min beställning.
Jag satt där i en oändlighet med mina vårrullar och ris. Drickandes mitt vin varvat med energidrycker. Utan att äns bry mig om hur tiden gick. Daniella syntes mig inte till och jag ignorerade mina inre frågor vilka var minst lika pockande som under gårdagskvällen. Där fanns ju inga förutsättningar längre vad gällande oss två. Därför kunde jag inte göra annat än att ta död på tiden med hjälp av denna destruktiva handling.
Då nästan alla folk var utom matsalen och nattmörkret låg som en hinna omkring oss. Beställde jag in en stor kaffe-latte. Den servitris som arbetat under hela kvällen fick ett lättat uttryck i ansiktet. När hon sedan talade med den servitör som tittat med förvåning på mig under kvällen innan fick jag en minst lika lång och förundrad blick nu också. Men att komma fram för att prata med mig tycktes inte behövas enligt deras bedömningar längre. Kanske hade jag bara misstagit mig på hennes oroliga blickar då och då under kvällens lopp?
När kaffet var urdrucket reste jag mig beslutsamt ifrån bordet och började vandra i sakta mak ut ur matsalen. Det kändes helt annorlunda att beträda samma vägar som under föregående kväll. Nu då inte Daniella väntade där innanför vårt nu så ensliga dubbelrum. Jag tog mig fram stadigt och utan svårigheter. Om det berodde på den långa tid som förflutit då jag sörjde och dränkte min förlust eller om det var sorgen själv som höllt min skärpa i vaksamhet. Det vet jag inte äns idag. Någonting var det i varje fall.
Känslan då jag låste upp och gick in i detta dubbelrum var förödande. Att en annan människa på så kort tid kunde åsamka så svåra smärtor. Aldrig hade jag förr kunnat föreställa mig det. Vad jag gjorde var att utan tvekan stänga in mig i rummet. Därmed också stänga in mig i mig själv. Denna natt var inte ämnad för tidsskriftsläsning och avkoppling. Jag riggade upp ett par datorhögtalare som jag tagit med mig. Pluggade in min mp3-spelare i dessa. Ställde in den på musik och lät techno tala för mina känslor. Jag radade upp tre olika massagestavar bredvid mig i sängen. En liten vit, en silverfärgad som mest liknade ett större provrör och en normalstor enligt manliga mått mätta guldfärgad. För nu skulle det märkas inför fler äm bara mig själv hur jag bearbetade problemet med min fördröjda brist på insikten om Daniellas frånvaro.
Då jag var uttömd på lustar packade jag åter varsamt ihop mina sexleksaker och försökte därefter att komma till ro. Där stod min klockradeo och spelade blandad musik som inte vidrörde mig nämnvärt. Så brukade jag alltid göra när Neurol inte ville värka på egen hand.
Det tog mycket lång tid att slappna av efter detta utbrott. Jag letade efter en radiokanal med talande reportage. Men det var omöjligt att låta äns detta få mig i ett hjämnmodigt tillstånd.
Så inträffade det plötsligt. Jag hade stängt radion helt nu och låg bara där och vred mig. Snart lyckades jag att stillsamt leda mig in i en rofylld sömn. Där jag drömde något ofattbart som jag såg det då. Där fanns ändå till råga på detta en ogripbar verklighet i denna.
Det första ögonblicket var i hotellets toalettavdelning. Jag stod vid spegeln på ena sidan utav det långsmala rummet. Daniella står vid den andra, men har vänt sig med ryggen emot sin spegel. Hon tittar forskande och oroligt tycks det mig. Varpå hon talar till mig.
- Du ser fruktansvärt bedrövlig ut, precis som jag känner mig. Beror det på vad jag också vill tro på? Vid dessa orden var det för mig som om saker och ting föll på sin platts. Som om det så slutligen hade rättat till sig både inom och utanför mig. I det samma skulle min värld lika gärna ha brustit av glädje.
Det är som om jag därefter vaknar till av att det spritter av lycka inom mig. Men att jag sedan somnar om igen.
Den andra drömmen föreställer mig sittande vid ett matsalsbord just på detta hotell. Daniella har satt sig ned mitt emot mig och vi skulle när som helst kunnat påbörja en dialog. Hon måste ha flyttat sig obeslutsamt ifrån olika stolar tidigare. För vi sitter ensamma på höger sida av ett långbord. Hon följer stolsraden bredvid sig med blicken. Jag är lättad över att hon har valt att äta sin yoghurt i mitt sällskap. Segerviss på något sätt.
Jag vaknar till en aning, men utan att jag äns vet hur slumrar jag in i ett nytt drömtillstånd. Som om något högre vill visa mig ytterligare ett och annat tecken.
Jag är plötsligt inbegripen i en sexakt med Daniella. Hon är i full färd med att smeka min klitoris. Vi är stressade, men också lite spända över om där skulle finnas någon där utanför som ryckte i handtaget och ville in för att uträtta ett slags behov. Hon stod bakåtlutad emot den ena väggen. Jag stod bredbent lutad emot den tvärs över. Hon fingrade mig med allt större intensitet. Snart provade hon även att föra in långfingret i mig. Jag var inte redo för detta än. Varpå hon fortsatte att smeka min klitoris med mitt glidmedel ifrån naturens lager på sina brännande fingertoppar. Det var som om jag hade svårt för att slappna av. Så vad hon gjorde sedan var att ställa sig på knä. Böja sitt huvud ned emot mitt sköte. Och därpå låta sin tungspätts vidröra min fortfarande ganska inneslutna klitoris.
Just när jag kände att orgasmen var nära vaknade jag upp med ett ryck.
Denna dröm får mig verkligen till att vakna med hjärtat i halsgropen. Huvudet värker
fortfarande. Men jag vägrar att sova mer. Jag löser upp en treo-comp i ett glas vatten. Gör mig noggrant i ordning då jag lämnar mitt rum. Beger mig till matsalen för att äta lite.
Jag sitter där i min dimma. Då Daniella vandrar in och beställer sin jughert och den där koppen kaffe med mycket grädde. Sedan slår hon sig försiktigt ned i det motsatta hörnet på mitt bord. Precis så som under gårdagens morgon. Hon darrar för varje tag med skeden hon för till sin mun. Snart börjar hon att flytta sig över stolarna och allt närmare mig. Tills det att hon sitter mitt emot och jag upplever ett utav de där ögonblicken då så mycket skulle kunna sägas, men där jag bara får nöja mig med att känna tacksamhet över att hon vill sitta där och finnas till inför mig.
För varje sked hon tar darrar hennes hela kroppsgestalt allt mer okontrollerat. För varje sked jag tar växer gröten allt mer intensivt i min mun. Jag försöker till skillnad ifrån henne bevara ett något sånär lugn. För hur skulle inte hon må? Vilken vore situationen om jag också bröt ihop?
När hon efter mycket enträgna försök hade lyckats att få ner tallriken med någon slags hallon och cockos-yoghurt. Hade sköljt ned den med kaffet. Reste hon sig långsamt och liksom om hon måste lämna mig ofrivilligt. Gick i sakta mak ut ur matsalen. Varpå jag frågade mig själv om denna fejd med hennes inre var nödvändig att utsätta sig och även mig inför?
Jag dröjde mig kvar vid bordet ytterligare. Tog mig ett glas vatten för att svälja mer min Arctik root. En kapsel på rosenrot som bland annat hjälper emot lindrig depression och är centralstimulerande. Sedan dröjde det inte länge förr än mannagrynsgröten gjorde sig gällande och vände upp ur magen igen.
Det nästa jag gör är att stå vid ett handfat i damrummet. Jag vill få upp det som trycker på, men det är svårt både att få ur mig det och vad som kräver att få utlopp utav själslig och emotionell karaktär. Som när jag står där upptagen med att köra fingrar i halsen upptäcker jag att där inne finns det fler som iakttar mig. Det är mycket ansträngande att få ur sig någonting som kroppen inte har. Så därför gav jag upp efter en lång stund, insåg att det berodde mer på hur pass psykiskt i ballangs jag var för tillfället.
Då, som om någon hade vetat mitt bästa mer exakt än vad jag själv gjorde kände jag hur någonting drog mig till den närliggande spegeln. Det är ju inte brukligt att studera sig i det tillståndet, men jag bara förnam ett tvång till att göra det. Där stod jag så. Plötsligt och utan planer över vad jag skulle ta mig till härnäst.
Jag ryckte till reflexmässigt när någon stod bakom mig och lade sina händer på mina axlar. Jag vände min överkropp ett halvt varv om och där.
Där stod Daniella och såg forskande, inträngande och medlidsamt på mig. Varpå hon sedan började att tala.
- Du ser fruktansvärt bedrövlig ut, precis som jag känner mig. Beror det på vad jag också vill tro på?
Vid dessa orden var det för mig som om saker och ting föll på sin platts. Som om det så slutligen hade rättat till sig både inom och utanför mig. I det samma skulle min värld lika gärna ha brustit av glädje.
Jag kan vara nicka till svar och uttrycka mig enstavigt och lojt. Trotts att det inte känns så.
Då antar jag att vi båda kan försöka att råda bot på detta. Säger hon lugnt och beslutsamt. Laddar upp i ett oändligt ögonblick. Innan det att hon öppnar toalättdörren som ligger närmast. Leder in mig och säger.
- Jag har aldrig ångrat en missbedömning som den då jag valde att byta vårt dubbelrum till min ensamhet i ett enkelrum.
Slut…
