Novell nr 11
Själens internat
Av Louise Andersson.
Det jag nu ska berätta om är något som borde vara självklart för alla och en var. Det där med att vi har ett själsligt rum eller ja, till och med en hel miljö inom oss. Många vet inte ens om den, känner inte till den på ytan. Och när de drömmer något väldigt gripande så säger de bara.
- Det var bara en livlig dröm. Det är väl ingenting att bry sig om.
Så är min sambo Edvin. Vilket jag nu har accepterat. För om han inte vill inse det själv så kan ingen annan påverka honom. Men det finns en fördel med det också. Som ni kommer att förstå senare i denna historien.
Jag satt i kafeterian och väntade på den elev som skulle vara min vägvisare här under min första tid på Själavandringens internatskola. Det var längesedan jag utövade detta. Att bara befinna mig någonstans med själen och medvetandet, men det gick bra ändå. Det satt kvar i ryggmärgen.
- När kommer hon? Undrade jag för mig själv. Medans jag drack ett dimmigt men smakrikt kaffe.
Kyau vs Albert – 7skies spelades på radion i bakgrunden passandes nog.
- - där är du ju! Hörde jag en ljus röst utropa precis bakom min stol.
- - Aja, stressa inte. Vi kan ta det lugnt. Det ska man göra. Sa hon och satte sig mitt emot mig. Jag rodnade lite och sträckte fram handen för att hälsa.
- - Elin. Sa jag lite förläget. Mitt namn är Elin.
- - Och mitt är Julia. Sa hon säkert och log emot mig. Det är jag som ska visa dig runt och få dig att trivas här. Jag kunde nästan känna hur hon studerade mig lite för intensivt och jag var inte bättre själv. Hon liknade ett av mina ideal både personlighetsmässigt och kroppsligen. Till och med rösten var tilltalande. Jag kände hur mitt hjärta började slå villt.
- - Det ser ut som om du ska sätta kaffet i vrångstrupen. Påpekade hon och skrattade till. Med de orden skärpte jag mig och drack ur så lugnt jag kunde utan att spilla på mig eller få det i fel strupe. Sedan gick vi till den första lektionen.
Där satt vi nu.
Jag med mitt långa hår i sendre. 156 cm lång och ganska smal. Hon var lite längre, lite smalare, med ljust gyllene hår som var ungefär 5 cm långt. Så himla fint.
- Ja, och nu börjar vi med vår första lektion. Började lärarinnan vänligt, men bestämt. Ni som har varit här förr eller är vägvisare vet vad jag talar om. Alla måste vi omge oss med det vi mår bra av. Musik exempelvis. Så vad ni ska göra nu är en lista på vilka låtar som får er att må bra. Du och din vägvisare
Tillsammans. Ni ska samarbeta för att lära känna varandra och för att veta hur den andra fungerar. Så sätt igång nu och när förmiddagen är över ska vi gå igenom alla listor. Under de närmaste dagarna ska vi lyssna på musiken ni har valt och ni ska få berätta varför ni valt som ni gjort.
Sedan klappade hon i händerna varpå alla reste sig från stolarna och spred ut sig i huset.
Vi hade hittat ett ödsligt kontor på första våningen, men strax kom en av lärarna in.
- Åh, låt inte mig störa. Jag vet att ni är upptagna. Sa han och Julia brydde sig heller inte om honom.
Istället böjde hon sig emot mig. Tog mina båda händer i sina. Vi satt på var sin pall mitt emot varandra och nu var vi tvungna att flytta oss allt närmare varandra.
- Ska jag berätta en hemlis? Undrade hon lågmält för säkerhets skull så att inte läraren hörde något. Inte för att jag trodde det skulle göra något om han gjorde det, men för hennes skull så pratade jag lika lågt tillbaka.
- vad är det? Undrade jag.
En gång tidigare hade Julia haft en att leda. En vid namn Tasso. Han var svår att komunicera Med i allmänhet, var tveksam till alt hon sa.
Så redan nu vid det första momentet satte han sig bara ner och hängde.
vemodet spred sig inom honom och han ville våldföra sig på Julia. Något som är strängt förbjudet på denna platts.
Utan ett ord gick hon till rektorn och berättade allt för honom.
Den mannen blev handgripligen utsläng från internatet. Och ingen i hans verkliga liv visste hur han hade blivit så febrig och sjuk så fort och oförklarligt.
Så, det innebär att inte du vet vad för listor vår lärare vill att vi ska sätta ihop? Undrade jag lugnt och obekymrat. Var inte orolig. Vi fixar det.
Övertygelsen kändes så självklar och jag brann av säkerhet.
Vad gillar du själv för musik? Frågade jag henne. Om vi börjar där.
Country, svarade hon och jag rodnade.
Min hemliga passion, men outforskad. Sade jag. Chania Twain, Johnny, Cash, Lonestar. Började jag. Hon sken upp.
- Johnny Cash! Utbrast läraren. Det är grejer det. Och utan att tänka sig för började han dansa på stället och vicka på rumpan.
Snart satt jag och Julia och höll om varandra medans vi valde vidare. Och ingenting kunde komma emellan oss. Tiden förflöt och jag njöt av att utforska min hemliga passion. Så väl för musiken som för henne.
Ty när det var dags för lunch och vi skulle sitta vid skilda bord kände jag hur min sambo ville ha kontakt med mig.
- Han vill väl bara veta hur jag har det. Tänkte jag.
Och så var jag åter i dubbelsängen i vår källarvåning. Han låg och sov bredvid mig. Klockan var 3 & 40 och katten krafsade i sin låda ute i köket.
- Jäkla katt. Tänkte jag trött för mig själv. Då jag hörde hur Edvin vaknade och vände sig emot mig.
- - Åååh, vad jag mår bra idag. Sa han nöjt. En ny arbetsdag väntar mig min älskade. Hur mår du själv?
Jag berättade vad jag varit med om. Varpå han sa.
- Det där är inget jag bryr mig om. Du har ju inte varit otrogen i verkligheten.
Slut