tistlar

Nu börjar det sakta, men säkert att skimra igenom.

Små glimtar av nytt hopp och ljus tränger sig in i det mörka dunklet.

Eufori och livsglädje kan börja spira igen, men det finns fortfarande risk för att det dör i förtid.

Den kalla dysterheten är som en oberäknelig vinterfrost som ödelägger livet hos de nya skotten vilka kämpat sig upp.

Strålarna av euforin de ljuva dagarna och kvällarna är fortfarande få.

De räcker inte till för att odla upp ett stadigt liv ännu.

Här kan bara lärdomens och fördömmandets tistlar leva ostört i tider som denna.

Förlovningen

Novell nr 16

Förlovningen

Av Louise Andersson

 

- Jag hade blivit ihop med min nuvarande sambo i juni 2010, flyttat in till honom i september samma år och vi förlovade oss i december det året.

Så nog gick det snabbt då mitt liv förändrades till vad det är idag.

Nu tänker jag berätta om hur det kändes den dagen då vi bytte ringar, som man säger.

 

Vi hade först tänkt förlova oss på min födelsedag, men den var bara två dagar efter att vi hade valt ringar och de skulle inte hinna bli klara på så kort tid.

Så, vi fick hämta ut dem tre dagar efter detta till.

Det skulle ta fem dagar att tillverka våra ringar, med namn och allt.

Därför var det naturligt att vi förlovade oss på vår halvårsdag som par. Den 12:e december 2010.

 

Dagen innan var vi på julbord och vi viste att vi skulle komma hem där ifrån ganska sent. Så vi sa att

- oavsett var vi än var någon stans vid tolvslaget den 12:e skulle vi förlova oss.

 

Vännerna som vi åt julbord med delade vår lycka och vi fick en flaska mousserande vin av en av dem då han insåg att han hade sagt fel till oss.

De skulle festa vidare någon annan stans, vilket inte hade framkommit till oss. Så vi skulle få mer än en timme för oss själva där på Hovdala slått.

Kompisen skämdes lite och samtidigt ville han ge oss något i present. Så, en flaska vin fick det bli.

Men. i ärlighetens namn kändes det bra att sitta där tillsammans, bara sambon och jag.

Den extratimmen behövde vi även om avskedet från vännerna blev lite hastigt och konstigt.

 

Det blev så att vi förlovade oss i färdtjänstbilen hem.

Chauffören som körde hade aldrig varit med om detta tidigare sa han, men en förlossning hade han upplevt i bilen. Vilket var mer obehagligt och traumatiskt än detta lilla fridfulla spel.

När vi kysstes och bytte ringar kände vi båda oss som de lyckligaste människorna på denna jord.

Vi hade äntligen uppnått något som förband oss med varandra, vilket vi hade kämpat för i bådas våra hela liv.

Slut.

Under halva mitt liv

Under halva mitt liv har jag dömt mig själv för denna handling.

Tagit ansvar för det som jag och hon gjorde den natten.

Under halva mitt liv har jag burit detta tunga ok i den bur jag suttit i.

Allt medans hon kunde slå igen luckan om mig och springa långt ifrån den natten.

Nu har den buren hamnat hos en jag älskar, han som värdesätter min kärlek och är lika värd min.

Han har tagit ut mig då och då i den frihet som är hans, men alltid har jag dragit mig tillbaka in i mitt inhägnade tillstånd igen.

Men nu gör jag mig fri för all framtid.

Hon ska inte få fånga mig igen, då jag dömt mig själv genom halva mitt liv.

Nu vänder jag blad, börjar om på ett nytt kapittel.

För han jag älskar har väntat i över 4 år på detta.

I hans frihet och närhet vill jag vara.

Han ska visa mig livets vägar.

Vad finns där?

Till en början vägrade jag att förstå.

Ville bara att allt skulle vara som vanligt och att vi båda åtminstone skulle kunna prata fritt om det som hänt.

Sedan insåg jag att du inte ville påminnas om det och då kände jag mig förförd.

För du var ju så mycket mer erfaren än mig och du var den första jag haft.

Några år senare började jag att ta ansvar ensam för det inträffade.

Anklagade mig själv för att jag inte sett att du ej kunde stå emot.

Du var utan skuld enligt mig då och jag bar hela bördan.

Men för mig var allt vi gjorde bra.

Så jag går vidare nu.

Stolt över det inträffade som är så mycket mera värt än att bara glömmas bort.

- För vad finns där att skämmas över för någon utav oss?

En vaksam vän

Du skulle vara en vaksam vän.

Istället har du fått ett övertag och vägrar släppa taget om mig.

Du borde vara den som jordnära drar ner mig när jag svävat för mycket.

Nu är du den som håller mig under det grumliga, mörka vattnet.

Du är mitt dunkla jag just nu.

Men inom mig bor en ljus och god vilja.

Varför är du så rädd för henne Depression?

Hon är ju bara den livsglädje jag behöver för att överleva.

En avgrund utan botten

Världen omkring mig skiftar i mörkgrått och svart.

Jag borde vara glad, må bättre, men säg det till min sjukdom.

Jag har ett bra liv, men sjukdomen bråkar och hindrar mig från att uppskatta det just nu.

Min själ gråter utan anledning.

Som så många gånger förr.

Den jag älskar är inte värd detta, men det pågår en kamp inom mig.

En kamp för att hålla mig på rätt stig i livet och inte dras ner i en avgrund utan botten.

Det som utgör

Jag känner ingen ensamhet när jag är med dig.

Där vi inte liknar varandra kompletterar vi den andra.

Även om vi då och då vandrar på samma vägar.

Jag känner ingen otrygghet i din närvaro.

Jag skulle kunna lämna hela världen åt sidan för dig.

Jag saknar inte något nämnvärt då du kan ge mig det jag begär av livet.

Jag har inga behov som är större än att få vara med dig.

Du är mitt allt och det som utgör min värld.

Min första erfarenhet

Hon, var min första erfarenhet.

Hon, banade väg då hon öppnade upp mig för alla möjligheter.

Men hon ska inte få styra mitt liv i all oändlighet.

Hon, visade mig vägen till den värld jag nu befinner mig i.

Hon, gav mig både hopp och förtvivlan.

Men det var hon som valde att gå åt ett annat håll.

Det var hon som valde att förneka det vi ägnat oss åt.

Och hur länge ska jag döma mig själv och bara mig för det som hänt?

För mig var det ett fint minne och en väg till lycka, även om hon inte följde med på den.

Hon valde att se det vi hade som något man bara springer ifrån och inte vet jag om hon förmår att minnas det idag.

Men hon ska ändå inte få ett övertag.  

Var finns balansen?

En gång i tiden var jag vidöppen för allt.

Nu har omständigheter sakta, men säkert slutit in min värld.

En gång i tiden fanns förhoppningar och tillit i mina sinnen.

Nu är jag så misstänksam att jag inte kan ge den som betyder mest i mitt liv det jag känner.

Hur kunde jag dansa så obetänksamt?

Dansa ned i en dal utav mörker, då när jag så lätt svävade på toppar så skinande och bländande.

Hur tar jag mig upp dit åter?

Då känslorna är som musslor vilka vägrar att öppna sina skal igen.

Hur kunde jag gå från den livsglädjen då, till detta dystra allvar?

Var finns balansen?

Egentligen?

Regera i min värld

önskar att jag bara kunde rota mig hemma, nära dig.

Önskar att jag kunde få slippa splittra min tillvaro i det som kallas privatliv och arbetsliv.

För vad tjänar det till när du är den som jag helst vill präglas utav?

Önskar att du var den första och enda som fick mig att känna samhörighet.

Önskar att det inte fanns starkare eller jämnstarka personligheter förutom dig som kan påverka mig.

För vad gör det i mig då jag är så vidöppen och vilsen när du inte är nära mig?

Jo, det för mig åt andra håll och det förstör min tilltro på mig själv.

Jag måste kämpa för att inte präglas av dem, för du är den enda som ska regera i min värld.

Det vi delar

Varför är det du som påverkar mig?

Du har ditt liv och jag har mitt.

Det är inte meningen att vi ska höra samman, du och jag.

Kanske är det därför du lämnar en tomhet efter dig när du inte är nära mig?

Jag borde springa långt oändligt långt bort från dig.

Trots det finns du nära mig i tanken och jag saknar det vi delar.