Novell nr 15
Jag visste det
Av Louise Andersson
Vid denna tiden höll Sandra och hennes väninna Ellen på med spådomar av olika slag. Med kort, tärningar och även bara genom att sluta ögonen och låta händelser komma till en. De var två glada flickor på 11 år som tyckte att livet var underbart att leva.
Sandra beundrade Ellen som hade kunnat förutsäga vilka låtar som skulle spelas på Mtv flera gånger i rad. Detta kunde inte vara en slump. Det måste vara något som Ellen kände på sig.
Sandra själv tyckte inte att hon var lika duktig på det området, men nu hade hon bestämt sig för att öva upp den färdigheten. Hon skulle mäta sig med Ellen.
En dag tyckte så Sandra att tillfället var rätt. Då hon och mamma Laura var hos mormor Harjet på besök. De satt i godan ro och fikade då Harjet plötsligt utbrast.
- Åhh Laura! Jag har visst glömt mjölken. Och, ja, vispgrädden till vofflorna vi ska ha senare ikväll också. Skulle inte du kunna kila ner till affären här runt hörnan och köpa det?
- Jo visst mamma, inga problem. Är snart tillbaka.
Sandra hade bestämt sig för att varken följa med eller fråga om hennes mor kunde köpa något gott till henne. Utan nu skulle hon pröva sina förmågor.
Så när mormor Harjet kokte kaffe och dukade fram slöt Sandra ögonen och försökte föreställa sig hur allt skulle bli när modern var tillbaka.
Då erfor hon att Laura hade med sig ett Kexchoklad till henne. Hon var helt säker på att det var just ett sådant. När den känslan var över fanns där inget mer. Så då öppnade hon ögonen igen och började prata med Harjet.
Om hur det gick i skolan. Vad hon hade gjort tillsammans med Ellen och även om vad hon just hade gått igenom inom sig själv.
- Åhh mycket intressant. Sa Harjet och menade det faktiskt. Hon hade själv förmågor liknande dessa och visste mycket om dem. Det var hon som hade varit Sandras första förebild när det gällde detta.
Harjet hade vetat när någon skulle dö, eller klara sig ur en sjukdom före alla läkare. Så många gånger att det inte gick att räkna dem. Hon skulle bli mer än överlycklig om Sandra också besatt dessa gåvor.
Med spänning väntade de på Laura som snart öppnade dörren och klev in.
- Åhh vilken värme det är ute idag. Guud! Utropade hon medans hon ställde vispgrädden och mjölken i Harjets kyl.
Sedan var hon nära på att sätta sig ner då hon plötsligt erinrade sig något.
- Ja, just det. Här är något till dig också Sandra. Det höll jag på att glömma.
När Laura tog fram vad det var skrek både Sandra och Harjet rakt ut av ren glädje.
- Jag visste det mamma! Jag visste det!
- Visste vad? Undrade Laura förbryllat.
Laura förstod inte vad det var som pågick, men när hon fick det förklarat för sig sa hon bara.
- Ja ni, det är tur att ni förstår er på det oförklarliga i livet. För jag gör det då inte. Det är så skönt att ni kan roa er tillsammans. Det är jag så tacksam för.
Slut.
