Novell nr 3
Sommarsjuka
Av Louise Andersson.
Hej. Mitt namn är Mayhuana.
Vad jag nu ska berätta för er är något som inte får inträffa, men som tyvärr gör det ändå.
Det har nu gått tio år sedan jag råkade ut för det, men det är fortfarande som om det var igår.
Bäst som jag stod och väntade på att hästskjutsen skulle komma för att hämta upp mig kom en ovälkommen sällskapare och ställde sig vid min sida. Men han var allt annat än oväntad. detta inträffade alltid när jag skulle till min väninna Wanya på landsbygden.
Han var cirka två eller tre år äldre än jag, men hans naiva sätt att uppträda var föryngrande och hans galna blick i ögonen kunde skrämma slag på vem som helst.
- Du har möjligtvis inte en krona eller två att undvara mig? undrade han och andades häftigt allt jämt som när hans blick stirrade på mig uppifrån och ner.
Jag tyckte väl inte att jag var det mest särskilda att titta på, men ändå. Under omständigheter som denna blev jag generad.
- Vad vill du? undrade jag. Allt medans jag irriterat skramlade fram lite småväxel ur börsen. Varför stirrar du så? Då som så många andra gånger förr blev han skamsen och böjde därför huvudet en aning. Tittade ner på sin tygväska han hade framför fötterna och tog upp den. därefter plockade han upp sin lilla termos med rykande kaffe. Tog fram två plastmuggar och räckte den ena till mig.
- Här, sa han. Du hinner säkert att få i dig detta innan Youhannes kommer.
Men, danyell. började jag, och blev avbruten.
- Jag har en liten flaska till honom om han skulle börja bråka. sedan stod vi där och drack vårt kaffe med socker och mjölk utan att säga något till varandra på en lång stund.
- Var ska du idag? undrade han efter ett tag.
- Som vanligt, till Wanya. svarade jag. Eftersom att alla i vår omkrets viste om att han skulle ha blivit bortgift med henne för några år sedan gjorde man bäst i att låta han få veta detta utan att kommentera detta vidare.
- okej, sa han och tittade bort en aning. Så som han alltid brukade göra när hon kom på tal. Jag viste också att det var en av alla anledningarna till varför han hängde efter mig.
Vi hade precis hunnit få i oss kaffet när hovslagen hördes på avstånd. Danyell tackade mig för sällskapet och rörde i förbifarten vid min axel. Youhannes såg detta ifrån kuskbocken och flinade åt oss. Jag skakade besvärad på huvudet och tackade för kaffet. Innan jag hoppade ner i vagnen och lutade mig tillbaka.
Youhannes väckte mig genom att skaka mig i ärmen.
- Vi är på landet nu flicka. Sade han och log åt mig. Du måste ha varit riktigt uttråkad? undrade han, du somnade efter ett litet tag. Trots att Danyell bjöd på kaffe förmodar jag.
- Jo, svarade jag lite yrvaken. det gjorde han. Och jag fick i mig en kopp hemma också. Sedan skrattade vi båda och han hjälpte både mig och min väska ner på marken. Där Wanya redan stod och väntade.
- Nu äntligen! utropade hon. Äntligen är du här. Och vi ska övernatta också.
- Oj då. svarade Youhannes utan att vänta på att jag skulle säga något.
är ni ensamma? undrade han och flinade. Jag log lite, men Wanya svarade bara.
- Äckel, varpå hon skyndade före medans jag och Youhannes skrattade överseende med varandra innan jag följde efter henne.
Wanya gick fram snabbt på sin väg till hemmet. som om hon redan var irriterad på något.
- Vad är det? undrade jag. Väänta snälla Wanya, jag hinner inte med! ropade jag efter henne då hon hade hunnit 25 meter före. först då tycktes hon till att bli medveten om att jag fanns där. Så hon vände sig om och gick tillbaka till mig. Varpå hon började att anpassa takten och gå bredvid mig.
- vad det är! nästan skrek hon. det är mamma. Hon är så jobbig bara för att jag inte har övernattat med någon sedan den där misslyckade natten med Danyell. Det är det. Hon säger att jag ska ta det lugnt och vila upp mig under dagen så att jag inte...
Där slutade hon tvärt med ett.
- Ash.
- Okej? undrade jag, men sade inte mer. Och snart var vi där ändå. Jag förberedde mig för att vara så neutral som om ingenting hade hänt när jag skulle träffa mor Ethel.
Ethel hade varit som jag mindes henne ifrån alla mina besök hos Wanya. Trevlig när hon undrade hur jag hade det. Glad och tapper på ytan, men det där allvaret som visar att allt inte är så enkelt här i livet. Hon hade klappat om Wanya minst tre gånger under den tiden. Men Wanya själv hade bara skakat av sig hennes händer och suckat lite.
- Jag packar en korg med bullar och äggmackor till er. Sa Ethel och tog ner en termos ifrån en hylla. Fyllde den med nybryggt kaffe och packade ner en paket ljuse också.
- Det är viktigt att ni äter båda två. Du också wanya. Tillade hon och log lite åt dotterns håll.
- Jaja, mamma du vet att jag försöker.
Varpå vi tog avsked och begav oss till gräskullen vid stranden. Jag med ritblock och pennor. hon med en ny bok att läsa.
Jag hade mycket starka färger på landskapet som Wanya i min ritning befann sig i. Med ljust neongrönt gräs och en starkt blålysande himmel. Molnen var ljust rosaskimrande även dem i en lysande färg. Hon själv målade jag med kritor som hade naturliga färger. Så att man kunde både se och känna hennes konturer. När hon låg i gräset med boken vilande på bröstet.
Tiden gick sin gilla gång där på kullen och jag blev inte medveten om omvärlden förr än det började skymma. Och då molnen skulle ha fått en rödlätt färg om jag fortsatte. Då blev också Wanya medveten, men inte på det sätt jag väntade mig. Plötsligt slog hon bara igen boken med en djup suck. Varpå hon sade.
- Jag tycker att jag känner mig lite för varm. Febrig. Jag tror att jag måste ta mig ett bad.
Vi gick ner på stranden, men det var bara hon som fortsatte ner emot vattnet. Jag själv plockade fram min kamera och tog en bild på henne där hon gick. Allt medans jag drömde mig bort och funderade över vad det var Wanya skulle undvika att göra när vi snart skulle bege oss hemåt igen.
Vi slog oss ner i Wanyas kök och hon bryggde the. Vi pratade inte så mycket eftersom det märktes hur dåligt hon mådde. Men inom mig tänkte jag att.
- Det vore ju dumt av henne att bjuda hit mig om hon höll på att bli sjuk.
- Här förresten sade jag och plockade upp druvsocker ur fickan. Detta kan säkert friska upp. Har ni den där goda ananasdrycken som ni bjöd på förra vintern? undrade jag.
- Jodå, det hade de.
En stund senare satt vi med ett parti tärningsspel emellan oss. Det var ungefär vad Wanya tyckte att hon skulle orka med.
Därefter bäddade vi åt mig på golvet i hennes rum.
- Är du säker på att du inte ska ta en utav medicinerna jag tog med mig? undrade jag allt mer orolig. För under tiden som förflutit hade hennes feber stigit till den grad att det syntes, men där var något med hennes ögon som vittnade om att det var något ovanligt med den. Vad det var kunde jag inte sätta ord på ännu.
- Nej, det behövs inte Mayhuanna. Jag klarar mig alltid.
I den tron lät hon mig vara ett tag, tills det ödesdigra och oförglömliga inträffade.
Jag vaknade många gånger under natten. Och varje gång passade jag på att känna på Wanyas panna. Varje gång hade febern stigit.
Vid ett tillfälle då den var högre än aldrig tidigare vaknade hon och ville ha ett glas Ljuse. För säkerhets skull pressade jag ner en febernedsättande tablett i glaset innan jag gav det till henne.
Hon drack med stora klunkar upp allt ihop innan hon ställde det på nattduksbordet igen. Sedan började hon att söka mig med blicken. En galen blick som tycktes studera mig från topp till tå och det verkade bekant på något vis.
- Men var ifrån då?.
Hon började prata och jag fick luta mig över henne för att höra vad hon sa. Men mer än så hann jag inte göra förr än hon grep tag om strupen på mig med förvånansvärt starka händer.
Greppet var först en omfamning, men övergick snart till att bli ett fast handgrepp. Jag kände hennes häftiga andhämtning och det var som om jag ville andas i samma takt, men inte kunde. Halsen och bröstkorgen hade snärjt ihop sig och nu var paniken nära.
- Om hon inte slutar nu kommer jag att bli tvungen att ta till våld. Tänkte jag och snart var tanken handling. Jag slog och slog henne i ansiktet. Över kroppen och försökte med jämna mellanrum att bända loss hennes händer omkring min strupe. Blodet pulserade i huvudet på mig och jag kände hur jag förlorade förståndet. Därför vågade jag slå allt hårdare och till en början gav det inte något resultat. Då det kändes som om min sista tid var inne samlade jag kraft och tog satts för sista gången. Fick in ett slag mitt i pannan på henne, strax över ena ögonbrynet så att det sprack och blodet sprutade över mig och åt alla andra håll. Då slappnade hon av och tuppade av. Greppet omkring min strupe kunde frigöras enkelt varpå jag lade hennes händer under täcket så att hon inte skulle förfrysa dem. Blodet hade stoppat upp även i dem och knogarna hade alla möjliga färgskiftningar man kan tänka sig.
Sova vågade jag inte göra, men inte heller lämna henne ensam. Trots att det kändes som om jag ville springa så långt ifrån henne och detta olyckssaliga hus som möjligt. Vid detta laget var inte att gå hela vägen hem till stan långt borta. Och hade jag tappat mer förstånd än vad jag nu gjort så skulle den tanken vara en plan som verkställdes.
Nästa morgon satt vi mitt emot varandra och åt ett par tekakor då Ethel plötsligt kom in genom ytterdörren. Utan tvekan gick hon in i köket där vi satt, som om hon redan visste.
- Det har hänt något här ser jag. konstaterade hon när hon tittade ifrån den febersjuka dottern och hennes blåklocka och mina mörka ringar under ögonen. Både jag och Wanya kunde bara nicka.
- Minns du om det var lika allvarligt som med Danyell Wanya? undrade Ethel.
- Nej, det var det inte mamma. Hon hann frigöra sig innan jag svimmade.
- Så du visste Ethel! utropade jag och reste mig upp med ursinne ifrån stolen så att den välte. Nog hade jag respekt för henne, men inte till vilket pris som helst.
- Hur i hela friden kunde ni låta mig komma och hälsa på under omständigheter som dessa? undrade jag och kände hur min blick borrade sig in på var sitt håll. Ett öga i den nu gråtande Wanya och det andra i hennes fördömda mor.
- Ja, jo, började Ethel innan jag slängde koppen med mjölk som vi hade haft till kaffet i golvet.
- Jo, läkarna trodde att faran var över när vi hade väntat i tre år. Så, jag ville bara att Wanya skulle få träffa vänner igen.
- Nå? men hur kommer det sig då att du var så orolig igår då? Ni hade grälat innan jag kom hit eller hur?
Ethel nickade och fasade för vad som nu skulle inträffa.
- Vänta bara tills Danyell får veta detta. Sa jag lugnt.
Mer hann inte utspela sig förr än hästskjutsen hördes utanför. Den hade jag sett till att få tag i under nattens sömnlösa lopp.
Till min stora förvåning och glädja var det inte Youhannes som satt vid tömmarna utan min stora kärlek Lyindha. Hon var fyra år äldre än mig, syster till Youhannes och vikarierade för honom då han fick förhinder att köra hästvagnen.
- Lyindha! ropade jag och nästan sprang fram till vagnen. Så roligt att få träffa dig. Nu blir det ju en riktigt långtur dess utom.
- Mmm, det blir det. Svarade hon med sitt så sedvanliga allvar som jag tyckte så mycket om henne för. - - Vad har hänt med dig? undrade hon när jag klev i bakom henne.
- Vad då? undrade jag.
- Det är något med dina ögon och ja, hela ditt sätt förresten. Har du blivit smittad utav sommarsjukan?
Då visste jag att hon hade uppdagat det på mig och jag lät bara känslorna ta över. Jag började att storgråta och berättade allt som hade inträffat under de två senaste dagarna. Till och med det säregna mötet med Danyell.
Humm, du också. Oturligt att min syrra lämnade efter sig detta. Sade hon mest för sig själv, men nu hade hon bestämt sig för att berätta.
- Min och Youhannes syster Zagha dog ju för tre år sedan. Det vet du såväl som andra här i bygden, men vad du inte vet är hur hon dog.
Det var jag som fick ta livet av henne. Hon hade ju drabbat din väninna Wanya och nu försökte hon i desperation att gå på mig. Vi fick ju ha henne i en gallerförsedd bur efter att det hade hänt, så det var bara jag och Youhannes som gav henne mat och pratade med henne. Ja, mest jag. så det var väl rätt naturligt att det blev jag som drabbades.
På något sätt hade hon skrämt upp Youhannes med att hon skulle gå på honom om inte han den fege jäven klippte upp gallret så att hon kunde bli fri. Så skulle hon ta hand om resten.
detta gjorde den fördömda bror jag har och höll god min i slätt spel. Kan du tänka dig?
Då jag som vanligt kom ut med maten till henne lämnade hon det sönderklippta gallret och kastade sig över mig så att maten stänkte över väggarna i ladugården. Min Silverpärla här, hon fick en potatis rätt i munnen, men allt det andra hamnade på golvet. Där vi båda kämpade för våra liv. Efter mycket möda lyckades jag att få upp henne emot väggen och där kunde jag dunka hennes huvud hårt. Jag vet inte hur länge det pågick, men helt plötsligt slappnade hennes tag om mig av och hon var livlös. För säkerhets skull gav jag henne en spruta avsedd för att ta död på hästar, men vad gjorde det? hon skulle dö en gång för alla och detta skulle jag se till.
Jag kunde ha gjort på något annat vis, men då skulle hon bara ha skadat andra under hela sitt liv. Så jag gjorde oss båda en tjänst tyckte jag. Även om det inte är något som jag skulle uppmuntra andra till att göra.
Det var därför jag inte ville träffa dig när du var frisk. av rädsla för att skada dig. Förstår du?
Jag nickade och kramade om henne. Resten av vägen satt vi tysta, men nu hindrade oss ingenting ifrån att fortsätta vår relation där den så bryskt och uppbrytande hade tagit slut tre år tidigare. då hon bara hade varit bitter och elak emot mig. Nu förstod jag ju varför och jag insåg vikten av att göra något. Men ingen kan döda Wanya så länge Ethel finns i livet och låter det fortgå.
När vi kom in till stan såg vi till vårt förtret hur Youhannes och Danyell satt på en parkbänk och delade upp flaskor emellan sig.
- Honom vågar du umgås med! din djävul! skrek lyindha på sitt ironiska sätt, men log med hela ansiktet när hon höll mig om axlarna.
Båda kararna tittade en lång stund efter oss och sedan sade Danyell.
- Jag tror bestämt att jag ska akta mig för Mayhanna i fortsättningen. så att jag inte råkar ut för samma behandling igen eller vad tror du Youhannes?
- Hur menar du då? undrade Youhannes oförstående.
- Jo, fortsatte Danyell. Om jag blir drabbad en gång till då kanske jag blir frisk igen. Och detsamma gäller om jag går på någon säkert. Eller?
Youhannes sade ingenting för att svara på den frågan, men han blev ledsen och illa berörd.
Skål Danyell. svarade han undvikande och tömde en hel flaska på en gång.
Slut.
