Hoppas fortfarande på att du har en gilltig anledning till varför det blev såhär.
Vill ännu i min naivitet tro att allt var ett enda missförstånd.
Men där finns för mycket jag ej kan bortse ifrån.
För många medvetna pusselbitar vilka hånar mig till botten av min själ.
Jag räknade med dig!
Novell nr 15
Jag visste det
Av Louise Andersson
Vid denna tiden höll Sandra och hennes väninna Ellen på med spådomar av olika slag. Med kort, tärningar och även bara genom att sluta ögonen och låta händelser komma till en. De var två glada flickor på 11 år som tyckte att livet var underbart att leva.
Sandra beundrade Ellen som hade kunnat förutsäga vilka låtar som skulle spelas på Mtv flera gånger i rad. Detta kunde inte vara en slump. Det måste vara något som Ellen kände på sig.
Sandra själv tyckte inte att hon var lika duktig på det området, men nu hade hon bestämt sig för att öva upp den färdigheten. Hon skulle mäta sig med Ellen.
En dag tyckte så Sandra att tillfället var rätt. Då hon och mamma Laura var hos mormor Harjet på besök. De satt i godan ro och fikade då Harjet plötsligt utbrast.
- Åhh Laura! Jag har visst glömt mjölken. Och, ja, vispgrädden till vofflorna vi ska ha senare ikväll också. Skulle inte du kunna kila ner till affären här runt hörnan och köpa det?
- Jo visst mamma, inga problem. Är snart tillbaka.
Sandra hade bestämt sig för att varken följa med eller fråga om hennes mor kunde köpa något gott till henne. Utan nu skulle hon pröva sina förmågor.
Så när mormor Harjet kokte kaffe och dukade fram slöt Sandra ögonen och försökte föreställa sig hur allt skulle bli när modern var tillbaka.
Då erfor hon att Laura hade med sig ett Kexchoklad till henne. Hon var helt säker på att det var just ett sådant. När den känslan var över fanns där inget mer. Så då öppnade hon ögonen igen och började prata med Harjet.
Om hur det gick i skolan. Vad hon hade gjort tillsammans med Ellen och även om vad hon just hade gått igenom inom sig själv.
- Åhh mycket intressant. Sa Harjet och menade det faktiskt. Hon hade själv förmågor liknande dessa och visste mycket om dem. Det var hon som hade varit Sandras första förebild när det gällde detta.
Harjet hade vetat när någon skulle dö, eller klara sig ur en sjukdom före alla läkare. Så många gånger att det inte gick att räkna dem. Hon skulle bli mer än överlycklig om Sandra också besatt dessa gåvor.
Med spänning väntade de på Laura som snart öppnade dörren och klev in.
- Åhh vilken värme det är ute idag. Guud! Utropade hon medans hon ställde vispgrädden och mjölken i Harjets kyl.
Sedan var hon nära på att sätta sig ner då hon plötsligt erinrade sig något.
- Ja, just det. Här är något till dig också Sandra. Det höll jag på att glömma.
När Laura tog fram vad det var skrek både Sandra och Harjet rakt ut av ren glädje.
- Jag visste det mamma! Jag visste det!
- Visste vad? Undrade Laura förbryllat.
Laura förstod inte vad det var som pågick, men när hon fick det förklarat för sig sa hon bara.
- Ja ni, det är tur att ni förstår er på det oförklarliga i livet. För jag gör det då inte. Det är så skönt att ni kan roa er tillsammans. Det är jag så tacksam för.
Slut.
Om det finns något som får mig disharmonisk. Så är det människor jag inte kan diskutera med.
Om det finns något jag önskar här i livet. Så är det att alla får vara sig själva utan att andra ska blanda sig i det.
Om det finns något jag begär utav min omgivning. Så är det att sluta vara missnöjda med den ni är.
Ty detta tillstånd för med sig att du hjämför dig med andra och då måste du ge pikar. Röra om i deras grytor och skapa förvirring.
Om det finns något du inte vet. Så är det ovissheten om det kaos du lämnar efter dig i deras liv.
Du kan aldrig ens ana vart åt du förlett dem.
Det fanns en tid då kärleken var odräglig emot mig.
Då den bara gav mig små hopp för stunden som i den nästa skulle grusas.
Det fanns tillfällen då jag inte ville ha denna vid min sida.
Trots att jag egentligen behövde den för att överleva.
Men så är det inte längre.
Nu har kärleken ändrat sitt sätt att behandla mig.
Nu har den börjat använda en helt ny stil.
Nu har den givit mig en verklighet att tro på.
Allt sedan den dagen då jag presenterades för dig.
Jag bär på en teori som vägrar att lämna mig. Eftersom jag gång på gång har bevittnat att den är sann.
Den om att ingenting någonsin kan hållas i ovisshet för alltid.
Ingen hemlighet kan få vara i evighet.
Den kommer alltid fram förr eller senare.
Inte på grund av att man talar om den alltid. Utan den kan också avslöjas när någon anar eller räknar ut hur det ligger till.
Så, till alla er som tror att ni gömmer på en vetskap som ingen annan har.
Det är inte säkert att andra får veta hela sanningen och hur det egentligen är helt och hållet, men det finns ett men.
Hemligheter kommer alltid fram. På något vis.
Om inte nu så i någon annan tid. Kanske inte ens din egen?
Jag går in för vad jag gör till hundra procent.
Jag älskar det jag valt just därför.
Jag fixerar mig vid detta tills kärleken för några ögonblick går över i hat.
Trots det vet jag att om jag och när jag väl fastnat för något. Då kan jag inte bara lämna det.
Jag vet att jag en dag kan bli som de.
Om livet fortskrider i samma spår som nu, kan jag snart vandra på deras vägar.
Gå där och känna att jag är i närheten utav de.
De som nu är mina föredömen och förebilder.
Jag vet att jag strävar åt rätt håll.
Uppfyller det i livet som är mina drömmar steg för steg.
Snart är jag där hos de.
Då jag enträget hankat mig vidare och aldrig givit vika för något annat än vad jag själv vill ha ut av livet.
Det finns de som väljer att blotta sina fysiska kroppar till allmän beskådning.
Jag väljer att blotta mina ord och tankar.
Ibland måste man lämna sina tankar ifred.
Så att de kan gro och frodas i sin egen takt.
Så att man kan bearbeta sina upplevelser så länge de behöver det.
Då kan man vara säker på att.
När detta en gång kommer upp till ytan igen.
Då är man redo för det.
Då är man mogen nog.
Du kan anförtro mig vad du än må vilja.
Jag kan ge dig råd och tipps om du så önskar.
Men förutsätt aldrig att det berör mig egentligen bara för det.
Du kan inte räkna med att allt du säger ska bekomma andra på samma vis som för dig själv.
Ett ordspråk upplyste mig då jag var yngre om att.
- Det ska finnas en var till alla.
Då undrade jag när detta skulle inträffa.
Då funderade jag över vem det kunde vara.
Nu vet jag det.
Nu har jag funnit honom.
Jag skulle helst av allt nu vilja bege mig till drömmarnas land.
Där allt kan vara bättre eller sämre än i verkligheten.
Men jag kan åtminstone styra över detta land.
Regera över det med fast och säker hand och regler som jag kan förstå.
Ty verkligheten kan jag inte råda över helt och hållet.
Kan bara göra mitt bästa med den del av livet jag själv har kontroll över.
Och inte är detta en stor del.
När man tror att allt är bra brukar det värsta tänkbara ofta inträffa.
När man antar att det sämsta kommer att hända blir det i de flesta fall bättre än vad man förutsett.
Något att fundera över som en liten balansgång i livets gåtfulla skeende.
Det finns tillfällen i livet som har oroat mig ibland.
Vissa ser inget som helst märkvärdigt med detta, medans andra liksom jag är förundrade.
Undrar likt mig varför jag bara har några i min närhet som jag känner mig kapabel att umgås med?
Sätter jag mig in i deras liv och tillvaro allt för mycket?
Identifierar mig med dem tills jag blir deras nästankopia?
Eller är jag bara svår att förnöja?
Då det kommer någon i min väg som tycks intressera mig lever jag mig in i våran tillvaro tills jag knappt hittar ut igen.
Varför är det så.
Det oroar mig ibland.
Jag avlägsnar mig från den verklighet jag nu lever i.
Avskärmar mig från allt och alla som vill påverka mig på vägen mot ett vuxenliv.
Just i detta nu vill jag bara möta barnet inom mig och sträva fram på vår utvalda väg.
Så står viljan ännu en gång beredd vid min sida.
Redo att leda mig uppå den väg jag förr tyckte så bra om.
Men detta förändrades drastiskt då jag insåg att den inte förde mig mot mina egna villkor.
Utan visade mig tvång och ett behov jag aldrig trott mig ha.
När det är någon som har känslor för mig vilka jag ej kan besvara.
då kan jag bli avvisande. Vill inte ha med dem att göra.
När jag älskar någon som inte känner det samma inför mig.
Då kan jag bli avhängig att bara vilja finnas i deras närhet.
Tur att det inte är så längre.
Tur att jag har någon i mitt liv nu.
Ty den tiden då det var så.
Den vill jag aldrig ha tillbaka.
När man är rak och uppriktig.
Erkänner precis som det är.
Berättar hur man känner det.
Talar ut om det som trycker en.
Skam, skuld eller bekymmer man har.
Kanske döljer där sig en hemlighet man valt att undanhålla trots att man ej borde?
Just när man gör detta.
Ja, den känslan.
Den kan bemästra och regera över en så länge efteråt.
Den är så befriande.
Så är åter rutinen i min tillvaro.
Dagarna och nätterna som pågår emellan dig och mig.
Då allting liksom börjar om i cykler emellan oss.
Vill alltid och i evig tid ha det så.
Då vi båda kan räkna ut på förhand hu våra liv kommer att utformas.
Vi vet redan nu hur det kommer att sluta.
Jag gör i mångt och mycket vad som faller mig in och när.
Väljer själv vilka vägar jag ska vandra,
även om jag kan reflektera över vad andra anser vara rätt och fel.
För det är trots allt mitt liv och ingen annans det handlar om.
Om det fanns någon som tyckte exakt som mig vore jag inte unik.
Månadens tjänstgöring
Av Louise Andersson
Mitt namn är Lisen och det jag ska berätta nu är något som inte många kvinnor gör längre, men det finns kvar en tradition.
I min del av världen finns det en kultur som förespråkar Det vissa kallar Andlig feminism. Nog har jag hört talas om Sandra och många som henne. Vilka drömmer om och önskar att få offra sitt blod till moder hjord. Medans vi här i denna lilla hörna mer än gärna vill slippa detta krav ifrån vår sed. Det finns ju de som har försökt att slippa eller rymma varje månad när de vet att detta är i antågande. Men det har bara slutat med att de har råkat ut för märkliga saker. Blodstörtning, att de råkat ut för en olycka som har skadat eller till och med dödat dem. Och ja, det finns mängder av olika berättelser om livsöden som har försökt komma undan månadens tjänstgöring.
Låt mig nu få berätta om vad som annars kan inträffa med de som klarar sig.
Min tjänstutkrävare, hjälpreda och högra hand heter Hannele. Hon försökte slippa undan när vi var 12 och 14 år gamla. Det är hon som är äldst, så hon hade stått ut med en del. Denna månad hade hon sprungit till skogs för att inte hittas så lätt. Men när man väl fann henne hade hon varit nära döden. Hon hade fått en nervchock och där av hade hon börjat att störtblöda. När läkaren i byn undersökte henne kunde han konstatera att allt utom livmodern hade börjat att bli så inflammerat att det inte fanns annat att göra än att avlägsna dessa organ. Så blev hon av med denna tjänstgöring. Fråntogs den, men fick i gengäld se till så att jag skötte min uppgift troget och lydigt. Ibland har jag en känsla av att hon är hårdare emot mig på grund av vad hon råkade ut för. Nu kan hon ju inte få barn och hennes hormonella störningar visar sig allt tydligare för varje år som går. Hon är mer man än kvinna nu för tiden.
Varje månad måste jag tala om för Hannele när jag har börjat att blöda. Den första dagen brukar jag få vila ordentligt. Hon ger mig the på sängen. Jag äter och mediterar väldigt mycket. Detta är för att jag ska klara av min uppgift.
Under andra eller tredje dagen då blodet flödar rikligt utför vi denna heliga ritual. Jag har fått göra blandlistor med musik jag tycker om för det sägs motivera när det är som svårast. Någon sådan lista sätter vi igång i ett rum med enbart en britts, ett skrivbord där hon ofta sitter och ljushållare på väggarna. Alltid med rökelser och doftljus i rikliga mängder som brinner.
I sin hand har Hannele, sittandes på stolen ett instrument med en behållare på. Från denna löper en slang till ett rör med ett munstycke i som jag för in i mitt underlig. Sedan måste jag vara i rörelse. Dansa så mycket jag förmår. För det blodet som sipprar ur mig sugs upp i röret, in i slangen och ner i behållaren så att Hannele kan kontrollera hur mycket där kommer. Det finns en mätare på instrumentet som visar hur mycket på hur lång till som har fyllts på och där kan hon ställa om sugstyrkan om hon inte är nöjd. Hon visar inte så mycket känslor, inte ens när jag faller ihop av utmattning. Vilket inte har inträffat på länge eftersom min kropp tycks ha vant sig vid denna behandling.
När denna ritual är avklarad kopplas jag till en droppställning. Hannele ser till så att det blodet som tagits ur mig förs in i mig igen. Men det är alltid lite som levrat sig och det måste man lägga i hjorden. Jag brukar följa med henne i gryningen nästföljande dag och offra mitt blod. Det är alltid lika fint och högtidligt. Jag får en känsla av stolthet när jag står där med ett vaxljus i handen och känner. Att allt jag har stått ut med är värt detta ögonblick. Då Hannele gräver en liten fåra i hjorden och lägger ner mitt torkade blod där. Varpå hon täcker över den igen med ett högtidligt allvar. Hon är sammanbiten när hon gör det som om hon ångrar vad hon rymde ifrån. Det behövs inga frågor för att veta detta. Sånt känner man.
Slut.
Det finns olika typer av fantasier.
De som enligt normen är värda att förverkliga utan att det anses kunna skada någon.
Sedan finns det andra som är så farliga att de måste hållas begränsade inom en. Slutna och avskiljda i det fördolda.
Men vem kan egentligen avgöra vilka som räknas till vilken grupp?
Då vi alla har vår individuella och helt egna uppfattning om rätt och fel i den frågan.
Finns det ens en grundregel i denna värld?
Där inom vår fantasivärld
Ibland vill man återuppliva ett ögonblick. Precis som det varit då man upplevde det.
Men detta är omöjligt hur man än försöker. Då verkligheten ständigt förändras och minnena med den.
Ingen minnesbild kan bli identisk likt ett fotografi. Det finns ingen kamera som kan återskapa livets skeende.
Jag känner att jag just nu har två följeslagare som vägrar att lämna min sida.
Styrkan och Övermodet är deras namn.
- Hur kan jag då vara så säker?
vissa skulle säga att jag nog bara kunde hoppas på att de dröjer sig kvar.
Visst hoppas jag, men så länge de finns här kommer jag att ta vara på tiden med dem.
Ibland vill jag bara vandra på denna stig utan någon som vägleder mig.
Just denna stig som för mig på ensliga vägar.
Denna färd har jag då frivilligt påbörjat.
Bort från alla möten och soseala sammanhang.
Ibland kan man få känslan av att ett tillstånd upprepar sig regelbundet. Som om det vore en mirakulös cykel vilken bara pågår.
Det är ett otroligt tillstånd ja, en helt obeskrivlig upplevelse.
Det är i samma stund som när jag samlat på mig mod för att göra mig redo.
Samlat kraft för kampen med ett avgörande beslut, då något hindrar mig.
Missmodet är mig till mötes och får mig åter vek och underkastad.
Är det för mycket att önska att bli behandlad på lika villkor?
Då jag må bli behandlad så som jag är emot andra.
Oftast är detta en omöjlighet.
Eftersom personer har blivit ledda på andra spår så länge att de inte kan göra skillnad på individer längre.
Ibland fixerar jag mig vid någonting så till den milda grad att jag måste ta till tvång för att kunna frigöra mina sinnen igen.
Då besättelsen försöker ta makten och tror att den har sitt grepp omkring mig.
Men detta är bara ett spel, ett antagande.
Jag regerar över mig själv och mina vägval till slut ändå.
Skapa, gardera ett skydd mot förakt.
Bilda din helt egna pakt.
Inbjud de du enbart vill.
Lämna de du ej hör till.
Stå upp för den du är.
Plötsligt är jag åter där. Vandrar uppå just denna bana jag känner till så väl.
Gör mig redo för stundens praktfulla allvar.
Är uppriktig då jag står upp för detta.
Nu är jag villig att uppsöka den välbekanta ensamheten ännu en gång.
Ett par timmar.
En liten tid utan krav.
Passa på att ta vara på detta tillfälle innan även det har givit sig av.
Önskar att detta ögonblick aldrig skulle avlägsna sig.
Att det i evinnerlig tid och för all framtid dröjde sig kvar.
När du är olyckligt förälskad i någon. Men du vet med dig att denne ej är dig tillgänglig.
Då kan du få intrycket av att personen i fråga är död inför dig och ditt vidkommande.
Ibland när någon dyrkar dig kan du drabbas av känslan att inte räcka till. Du tror dig inte kunna uppnå förväntningarna det har ställts på dig. Du anser inte att du är förmögen att bemästra detta oket på dina axlar. Ändå klarar du mer än vad du tror. Då dyrkans makt ger dig kraft. Kraft och ork att bära upp det stolt. Kraft och ork att kämpa strävsamt och vidare.
Ibland vill jag bara stanna upp tiden. Känna hur jag står kvar på en plats utan att kräva någonting av mig. Känna att jag inte behöver utvecklas eller prestera någonting. Inte för tillfället.
Vilken makt man skulle ha om man kunde göra detta. Även om jag kan styra en del vill jag ibland bara vara i detta gränsland som denna frid utgör för mig. Vara i intet och stanna där så länge jag behöver, kräver, vill och önskar.
Ibland då man mött fientlighet kan man vilja ha en lämplig anledning att ge igen med samma mynt. Även om man egentligen vet med sig att detta inte löser striden.
Varför letar man då?
Att bryta upp från någonting för att påbörja något annat är egentligen detsamma som att börja om helt och hållet. Men nystarter hör till i livet och det är nödvändigt för en att gå igenom. Även om man ibland inte önskar att förändra det man har. Vissa gånger vill man förändra, men man kan aldrig vara säker på om det blir till det bästa eller sämsta. Det enda man kan vara övertygad om är att sådana förändringar pågår ständigt och är omöjliga att förhindra. De flesta är så små att vi inte ens lägger märke till dem.
Ta makten över dig igen
Av Louise Andersson.
- Hej.
Elin här. Ni minns väl mig när jag var på själens internat. Det var en fin upplevelse det. men det är inte allt här i världen. Det vill jag lova. Det jag ska berätta om nu är raka motsatsen till vad jag upplevde där. Men det finns med mig varje dag och varje natt. Det har funnits där allt sedan jag började minnas saker i barndomen. Och fråga mig inte var ifrån detta kommer. För det kan jag inte svara på.
Det var förvisso en lördag, men Edvin skulle till arbetet och jobba extra. Så det fanns inte så mycket annat för mig att göra än att lyssna på olika program från sr.se eller att läsa lite. Jag visste att jag behövde ha mycket att sysselsätta tankarna med så att inte ångesten skulle ta makten över mig när inte Edvin var närvarande. Som om jag vore ett litet barn som inte vågade vara ensam.
Denna dag hade inte Edvin någon lust att äta. Dess utom så skulle han få lunch av chefen för att han jobbade längre och därför att deras kompanjoner var där och fick mat och husrum. Så, det var ingenting för honom att göra mer än att bege sig iväg.
Redan då han satte nyckeln i låset och då hans steg försvann ur min hörsel hade jag förberett ett program av Ligga med p3. Vilket jag satte igång omedelbart. Det kunde hålla tankarna borta från allt annat, men det var kort och snart måste jag leta efter något annat att lyssna på. Det var då allt började. Fast att jag underhöll mig med Sagan om drakens återkomst, blandat med olika små intervjuer med litteraturpristagare i p1, så utspelade sig detta scenario parallellt med vad jag företog mig.
Dadunk, dadunk, dunk. Hördes det från vårt sovrum och längre in i den lilla tarmen till toaletten och vår smutstvätt som låg i en röra på den gamla tältsängen som stod lutad emot väggen.
Trots att jag inte ville det kunde jag inte låta bli att lyssna inåt för att försöka uppfatta var de eller det var och hur många i så fall. Var det bara en, två eller tre?
- Onödigt med tre hann jag tänka innan jag hörde deras övermätta och nästan spyfärdiga röster som pratade med varandra. Tre stycken var de, men varför?
- Höjöjöhöjaja, började den ena. Vahöharh, ähöhähör hohöhohn?
- -Hohöho, örk, svarade den andra. Medans den tredje bara suckade övermättad och lät som om hon skulle få ur sig allt hon någonsin hade ätit.
- Vad vill de mig egentligen? Undrade jag för mig själv. Vill de spy ner mig eller är det något annat?
Nu hörde jag hur en av de hostade till och var på väg emot mig. Det var den första som hade pratat mest trodde jag, men fråga mig inte varför jag trodde det. Antagligen därför att hon inte var så fullproppad att hon inte orkade prata. En av de andra spydde nu inne i rummet allt medans den första smög genom köket med munnen vidöppen och andades tungt.
- Håll dig likgiltig, sa någonting inom mig. Annars kommer hon att ta dig. Håll dig bara till vad du sysslar med och rör dig inte. Där satt jag och inväntade läget. Drog en pläd runt om mig och fick skräckrysningar över hela kroppen. Fly in i sovrummet kunde jag ju inte göra. För det hade varit som att rusa in i en öppen lejonbur med svultna djur. Frågan är om jag inte föredrog det alternativet framför vad jag gick igenom nu.
Snart stod det någonting över mig i fåtöljen där jag satt. En lång utmärglad kvinna med långa gulnade men starka naglar som rörde vid mig. Snart var hennes händer över pläden i ett försök att hitta mitt hjärta och bröstkorg.
- Hon vill åt din själ, sa något inom mig. Hon vill ha din själ och spy ut andras medvetande över dig.
- - Ja, just det. Så var det ju. Hon andades över mig och jag kröp ihop en aning.
- Men vad gör du? Undrade något inombords. Om du visar att du är påverkad så kommer hon åt dig. Hon kommer att.
- Jag stålsatte mig och sträckte på mig.
- - Vad vill du? Undrade jag och sträckte upp händerna emot hennes ansikte. Använde mina långa naglar precis som hon använde sina.
- Då ryckte hon till och lämnade mig.
- - Men kom tillbaka då! Ropade jag. Kom alla tre! Jag ska förgöra och tillintetgöra er. Ni ska inte ha min skäl.
Det gick en lång stund utan att någonting hände mer. Jag kunde läsa i lugn och ro. Till och med koncentrera mig på vad jag gjorde.
Jag började bli hungrig och ansträngd av hela situationen, men jag kunde fortfarande inte förmå mig att gå ut i köket för att göra mig något. För tänk om hon var där. Eller alla tre?
Så jag satt kvar och läste ett tag till.
Jag hade en burk med godis stående på bordet och snart vågade jag resa mig halvt upp för att ta den.
- Det är ju alltid något. Tänkte jag och åt några bitar för att stå ut. Jag mådde illa av vad jag hade upplevt.
Tiden gick och de med den. Ibland gick de fram och tillbaka genom sovrummet och ut i köket som för att vakta på mig. Då översköljdes jag alltid av rysningar som fick mig att huttra till, men jag försökte att härda ut. Sedan var det som om de la sig i dvala någon stans, i vår säng skulle jag tro. Så vidrigt egentligen. Så en gång när jag tyckte att det hade varit lugnt mycket länge gjorde jag en ansatts till att resa mig och gå ut i köket för att ta mig ett par mandelkubb.
- Höjhöjhöjajajah, Sa en av dem inifrån sovrummet. Varpå jag satte mig ner igen och hoppades att de skulle bli lugna igen. De pratade lite med varandra där inne. Troligen inte så mätta längre vilket gjorde mig mycket orolig. Nu var jag nära utmattningens gräns och jag längtade tills Edvin skulle komma hem.
- Det kan väl inte vara så lång tid kvar till dess? Undrade jag för mig själv och tog lite godis till. Tyst och försiktigt så att inte kvinnovarelserna skulle höra det.
Tiden förflöt mycket långsamt nu, men så till slut var Edvin äntligen hemma. Jag berättade att jag hade haft ångest och föreslog att vi kunde sätta oss i köket och prata.
När vi satt där ville han veta vad för besökare jag hade haft denna gång. Han har ett mycket fint och symboliskt tankesätt min Edvin. Säkert för att han spelar mycket datorspel. Och så läser han fantasy precis som jag. Kommer nog aldrig att glömma de orden han sa till mig när jag hade berättat om vad som hade utspelat sig denna dag.
- Elin lilla. Min älskade Elin. Det är ju ett klart bevis på ditt dåliga självförtroende. Först vill de ta din själ. Det vill säga att göra dig till ingenting. Sedan vill de spy ner dig därför att du inte är någonting värd.
- Och naturligtvis är det så. Det är så logiskt när man tänker på det.
Slut.
Ibland kan man känna hur ett sammanbrott är på väg.
Man kan liksom ana förnimmelsen utav dess ankomst.
Och blotta vetskapen utav att det är nära kan både hemma och till på köpet ibland förgöra en.
Tillintetgöra ens liv och tillvaro.
Ibland önskar jag att jag finge möta någon eller något på min väg.
Beblanda mig med sådant som hjälper mig att bearbeta min ångest.
Bejakar mina mörkaste sidor för en liten stund.
Bejakar vårt mörker tillsammans om turen är med oss.
Det inträffar ibland för alla och en var.
Att man bjuder till, går med på något även om man egentligen inte vill det själv.
Men varför göra detta när det tar emot?
Det kan man undra.
Det inträffar ibland att jag förbjuder mig själv och motstår saker jag egentligen vill uppnå. Då känns det som att det är det svåraste valet man har gjort, men det finns alltid en anledning till det. Där har uppstått något som har större vikt och prioritet. Likt en stoppkloss i ens väg som man måste mota bort först.
Jag har en förmåga att gå emot strömmen. Det kan ha till följd att jag riskerar både mitt egna och andras välbefinnande, både min och andras välfärd och tillvaro. Endast ödet vet vilka konsekvenserna blir.
Trots att dessa faror kan möta mig strävar jag ändå envist och tappert uppå denna väg.
Ibland är det som förgjort att kämpa. Då det är som att en omöjlighet infinner sig vid ens sida. Man vill ha någon med sig i striden, medans denna gör allt för att motarbeta en. Hindra en till denna efterlängtade och välbehövliga seger i livet.
Ibland måste man chansa i blindo för att uppnå egna syften.
Även om det kan vara mycket krävande och smärtsamt för stunden.
Ni så välvilliga som månar om mig. Borde aktsamt avlägsna er från mig.
Ty ni bär inget ansvar för mig om jag ställt till det för mig själv.
Jag förmår inte att leva i en trygghet om den inte finns.
Så länge jag inte själv kan hantera min situation.
När jag anser att jag har kontroll över den.
Då är allt som det ska vara.
Här är jag.
Osmakligt oren på de flesta sett och vis.
Hängivandes mig åt mitt erotiska och laddade tillstånd lika ihärdigt som någonsin.
Äntligen infinner sig modet åter hos mig.
Det är i stunder likt denna jag kräver mer av livet än bara att få existera.
Jag tar emot vad jag vill av det som erbjuds mig, men kommer aldrig ifrån att jag önskar mig mer av livet och dess möjligheter.
Jag föredrar att umgås med min egen ensamhet än att omge mig med dem som inte vill veta av min existens.
Vilken smärta föredrar ni?
Det är ej det allra enklaste att ha tålamod i väntan på en lösning av ett missförstånd.
Helst vill man kunna få det överstått med en gång, men ibland kan det dröja.
Då måste man hålla ut.
Ensamheten är likt en sal inom vilken jag ibland uppehåller mig.
I den beslutas det om vem som får och vem som vägras tillträde i mitt liv och i min värld.
Om man skulle lyckas få någon annan dit man vill utan dennes samtycke. Då har man besegrat den personen. Men inte bara det. Man har även besegrat sig själv.
Vissa rutiner vill du hålla fast vid helst i oändlig tid.
Men även dem får någon gång ett slut och glider obehindrat ur ditt grepp.
Jag är oändligt mycket hellre i min ensamhet än att ha umgänge med dem jag känner att jag inte hör hemma med.
De som jag egentligen inte har något utbyte av.
Det är den enkla och brutala sanningen.
Novell nr 12
Andlig feminism
Av Louise Andersson
Sandra var nu 12 år och hon var en lugn och funderande tjej som ägnade mycket av sin tid i ensamhet. Så gjorde hon även denna lördagseftermiddag. Då radioprogrammet Människor och tro stod på hennes agenda. Religion och livsåskådning var stora intressen i hennes liv och just detta program följde hon slaviskt varje vecka.
- Idag ska det handla om andlig feminism. Säger programledaren.
- - Vad är då andlig feminism? Vi har pratat med en kvinna som vi kan kalla för Lina. Hon lever för vad hon tror på. Sedan 3 år tillbaka då hon gjorde ett avgörande val.
- Det var för 3 år sedan som jag bestämde mig för att nu fick det vara nog. Varje månad när menstruationen var i antågande kände jag att jag inte stod ut att leva med mig själv. Blev sjuk av humörsvängningar och smärtor. Så blir jag även nu, men då såg jag ingen anledning till varför jag måste ha det så. Jag tyckte att livet var orättvist och om jag kunde finna något sätt att leva med mitt skröpliga tillstånd så var jag beredd att ge mycket.
En dag satt jag på en gynmottagning och väntade på min tur tillsammans med några andra kvinnor och tjejer. Bredvid mig satt en kvinna som var mycket pratsjuk och snart var vi igång med att berätta varför vi satt där och utbyta erfarenheter med varandra.
- - Ja, sa hon. Ditt tillstånd är inte roligt att leva med. Hade det lika dant som du tills för 5 år sedan. Då jag kom i kontakt med några andra kvinnor som utövade andlig feminism. En del samlade sitt blod och vattnade sina blommor med det. Andra hällde det i gjorden, tände ljus och hade en liten seans i enskildhet eller tillsammans med några andra. Hon föreslog att jag skulle kontakta henne om jag var intresserad så skulle vi prata vidare om ämnet och när vi skulle träffas. Jag var lite tveksam till en början, men jag hörde av mig till henne. Tyckte att jag lika gärna kunde ha en gruppritual med de andra hon kände. Så var allt överstökat. På något vis kände jag att en enskild seans bara skulle förstora upp hela situationen.
Visst var det lite nervöst när jag kom där med min lilla vattenflaska med mitt utspädda blod i, men jag blev väl mottagen och jag fick en av livets största upplevelser när jag stod med en kvist rökelse som tänd doftade i min ena hand. Valde ut min lilla hjordplätt och tömde ut hela flaskans innehåll över den. Sedan stod vi där och begrundade ögonblicket tillsammans i fullständigt allvar och samförstånd. Ett par av kvinnorna började gråta och tala i tungor och då var det nära att jag rycktes med. Men då vågade jag ännu inte släppa alla hämningar som vi går och bär på. Nu gör jag det allt som oftast och när det inträffar känner jag att varje månad är värd att leva för.
Sandra satt som förtrollad allt medans tankarna for genom hennes huvud. De själva, hon och hennes familj bodde i en villa långt utanför stan och de hade en stor tomt runt huset. Så där fanns det mycket platts. Ja, jäklar. Hon hade fått sin mens under detta året och behövde bara invänta månadens äggbortfall. Nu skulle hon göra något riktigt spännande. Bara för sin egen del. Ingen annan behövde få veta det så vida inte de också var intresserade av sådana okulta handlingar.
Så var äntligen dagen där. Mensen hade kommit igång och Sandra hade planerat allt i detalj. Kanske gått igenom det lite överdrivet många gånger. Men hon ville vara säker på att ingenting gick fel. Hon hade sparat på ett rör för brustabletter som hon många gånger hade suttit och hållit i medans drömmarna om hur det skulle vara att fylla det hade genomsyrat hennes medvetande. Nu var det otroligt nog dags att uppfylla denna fantasi och göra den till verklighet.
Med darrande ben gick hon in på toa och stängde dörren om sig. Drog ner sina byxor och ställde sig gränsle över toastolen. Ifall det skulle rinna bredvid röret.
En evighetslång tid förflöt. Då hon kryste och tyckte att det inte kom något blod alls. Där stod hon och andades häftigt med bultande hjärta.
Plötsligt hördes små steg utanför dörren och hennes lillasyster ellsie bankade rastlöst på den.
- Sandra! Är det du? Öppna så att jag kan gå på toa! En impuls for i Ellsie och hon ryckte i handtaget. Bara för att upptäcka att dörren var olåst.
- - Faan! Tänkte Sandra desperat och slog sig klumpigt ner på toastolen. Röret gömde hon under tröjan, men hon var inte helt säker på att inte Ellsie märkte att det var något i görningen. Hon hade en benägenhet att göra det. Så Sandra öppnade dörren helt och lät systern komma in. Varpå hon reste sig och drog upp byxorna utan ett ord. Sedan gick hon surmulet där ifrån.
- - vänta bara. Det finns fler chanser. Intalade hon sig.
Slut.
Jag har lovat mig själv att aldrig förtränga någonting som kommer i min väg av upplevelser.
Ändå gör jag det trots allt.
Varför?
Undrar jag stundtals.
Någonting får mig att spekulera i banor som till exempel.
Anledningen till att det finns riktlinjer är egentligen undermedveten.
Så länge som du fortfarande har din inverkan på mig.
Så länge som du fortsätter att befrukta mitt inre med inspiration.
Så länge ska jag avla vad som föds ur det vi skapar tillsammans.
Den egentliga meningen med att inspirera var säkerligen från första början enbart för att skänka glädje, men ibland svider det ordentligt när kampen emellan den jag är och den jag vill likna står som allra hetast.
Efter en emotionell frist bestående av en uppenbar frånvaro finner jag mig till en början ganska vilsen.
För att i nästa stund åter erinra mig detta hemmastadda i att dyrka just dig.
Är redan allt för säker på vad det vill menas med en känsla likt denna.
Är redan orubbligt övertygad om vad du bevisat för mig.
I detta om huru du tilltalar och präglar mig.
Från allra första början var mina dagdrömmar om dig bara någonting avsett att förfina min tillvaro med.
Innan det att de blev till en allt för verklighetstrogen vilja.
I en tid likt denna blev och förblev hon övertygad om din avgörande betydande roll i hennes liv och i hennes hela tillvaro.
Att du, just du skulle komma att prägla hennes inre.
I ett tillstånd som det jag nu genomgår. Då jag fixerar mig vid en närstående kärlek. Längtar jag åter till dig ibland. Till dig och det förnöjsamma platoniska som din inverkan på mig för med sig.
Trots att jag upplever en viss smärta till följd utav min, denna hopplösa och tillika obesvarade dyrkan inför dig.
Vägrar jag att låta förnimmelser likt dessa förträngas.
Om ej kontrasterna emellan sorg och lycka vore så förtydligade.
Bespeglandes mina känslor inför dig i allmänhet.
Skulle de tyckas mig åtminstone uthärdliga.
Jag rymde ifrån mina fixerade kärleksbekymmer med hjälp av en radioföreställning.
Det var en av alla dessa fredagskvällar.
Där upptäckte jag så dig och blev tillika betagen.
Åter erinrad.
Att det ena ger det andra är ett faktum.
Så sant som det just blivit sagt.
Då, när du inträtt i mitt liv med dina teatraliska utspel.
Påbörjade jag så småningom att besvara dem med lyriska formuleringar.
Under cirka 6 dygn har mina tankar kretsat omkring dig.
I cirka 6 års tid dess för innan har du gått mig förbi.
Och aldrig någonsin förr ens nu har jag närmat mig dig.
Det enda jag önskar, vill och begär av livet just nu.
Är att ägna tankar åt, fixera mig vid och inspireras av det inflytande du har över mig.
Bara göra detta och leva för det.
Allt sedan upptäckten av dig.
Under en kritisk och realistisk granskning är det kanske tur att jag har sluppit undan ditt avslöjande av mitt intresse för dig?
Upptäckten av dig.
Med tanke på huru denna upplevelse har inverkat på mig och på mitt inre.
Jag har mycket, så oerhört mycket att ta igen.
Vad gäller avståndlig uppföljning utav dig.
Med anledning av att jag gått miste om din säregna inverkan på mig och på mitt inre.
En av dem som skapar ett värde i min tillvaro är du.
En av dem vilka inspirerar mig är du.
En av dem som talar för och inom mig är du.
En av dem i vars liv jag vill spela en viktig roll är ditt.
