Ibland fixerar jag mig vid någonting så till den milda grad att jag måste ta till tvång för att kunna frigöra mina sinnen igen.
Då besättelsen försöker ta makten och tror att den har sitt grepp omkring mig.
Men detta är bara ett spel, ett antagande.
Jag regerar över mig själv och mina vägval till slut ändå.
Skapa, gardera ett skydd mot förakt.
Bilda din helt egna pakt.
Inbjud de du enbart vill.
Lämna de du ej hör till.
Stå upp för den du är.
Plötsligt är jag åter där. Vandrar uppå just denna bana jag känner till så väl.
Gör mig redo för stundens praktfulla allvar.
Är uppriktig då jag står upp för detta.
Nu är jag villig att uppsöka den välbekanta ensamheten ännu en gång.
Ett par timmar.
En liten tid utan krav.
Passa på att ta vara på detta tillfälle innan även det har givit sig av.
Önskar att detta ögonblick aldrig skulle avlägsna sig.
Att det i evinnerlig tid och för all framtid dröjde sig kvar.
När du är olyckligt förälskad i någon. Men du vet med dig att denne ej är dig tillgänglig.
Då kan du få intrycket av att personen i fråga är död inför dig och ditt vidkommande.
Ibland när någon dyrkar dig kan du drabbas av känslan att inte räcka till. Du tror dig inte kunna uppnå förväntningarna det har ställts på dig. Du anser inte att du är förmögen att bemästra detta oket på dina axlar. Ändå klarar du mer än vad du tror. Då dyrkans makt ger dig kraft. Kraft och ork att bära upp det stolt. Kraft och ork att kämpa strävsamt och vidare.
Ibland vill jag bara stanna upp tiden. Känna hur jag står kvar på en plats utan att kräva någonting av mig. Känna att jag inte behöver utvecklas eller prestera någonting. Inte för tillfället.
Vilken makt man skulle ha om man kunde göra detta. Även om jag kan styra en del vill jag ibland bara vara i detta gränsland som denna frid utgör för mig. Vara i intet och stanna där så länge jag behöver, kräver, vill och önskar.
Ibland då man mött fientlighet kan man vilja ha en lämplig anledning att ge igen med samma mynt. Även om man egentligen vet med sig att detta inte löser striden.
Varför letar man då?
Att bryta upp från någonting för att påbörja något annat är egentligen detsamma som att börja om helt och hållet. Men nystarter hör till i livet och det är nödvändigt för en att gå igenom. Även om man ibland inte önskar att förändra det man har. Vissa gånger vill man förändra, men man kan aldrig vara säker på om det blir till det bästa eller sämsta. Det enda man kan vara övertygad om är att sådana förändringar pågår ständigt och är omöjliga att förhindra. De flesta är så små att vi inte ens lägger märke till dem.
Ta makten över dig igen
Av Louise Andersson.
- Hej.
Elin här. Ni minns väl mig när jag var på själens internat. Det var en fin upplevelse det. men det är inte allt här i världen. Det vill jag lova. Det jag ska berätta om nu är raka motsatsen till vad jag upplevde där. Men det finns med mig varje dag och varje natt. Det har funnits där allt sedan jag började minnas saker i barndomen. Och fråga mig inte var ifrån detta kommer. För det kan jag inte svara på.
Det var förvisso en lördag, men Edvin skulle till arbetet och jobba extra. Så det fanns inte så mycket annat för mig att göra än att lyssna på olika program från sr.se eller att läsa lite. Jag visste att jag behövde ha mycket att sysselsätta tankarna med så att inte ångesten skulle ta makten över mig när inte Edvin var närvarande. Som om jag vore ett litet barn som inte vågade vara ensam.
Denna dag hade inte Edvin någon lust att äta. Dess utom så skulle han få lunch av chefen för att han jobbade längre och därför att deras kompanjoner var där och fick mat och husrum. Så, det var ingenting för honom att göra mer än att bege sig iväg.
Redan då han satte nyckeln i låset och då hans steg försvann ur min hörsel hade jag förberett ett program av Ligga med p3. Vilket jag satte igång omedelbart. Det kunde hålla tankarna borta från allt annat, men det var kort och snart måste jag leta efter något annat att lyssna på. Det var då allt började. Fast att jag underhöll mig med Sagan om drakens återkomst, blandat med olika små intervjuer med litteraturpristagare i p1, så utspelade sig detta scenario parallellt med vad jag företog mig.
Dadunk, dadunk, dunk. Hördes det från vårt sovrum och längre in i den lilla tarmen till toaletten och vår smutstvätt som låg i en röra på den gamla tältsängen som stod lutad emot väggen.
Trots att jag inte ville det kunde jag inte låta bli att lyssna inåt för att försöka uppfatta var de eller det var och hur många i så fall. Var det bara en, två eller tre?
- Onödigt med tre hann jag tänka innan jag hörde deras övermätta och nästan spyfärdiga röster som pratade med varandra. Tre stycken var de, men varför?
- Höjöjöhöjaja, började den ena. Vahöharh, ähöhähör hohöhohn?
- -Hohöho, örk, svarade den andra. Medans den tredje bara suckade övermättad och lät som om hon skulle få ur sig allt hon någonsin hade ätit.
- Vad vill de mig egentligen? Undrade jag för mig själv. Vill de spy ner mig eller är det något annat?
Nu hörde jag hur en av de hostade till och var på väg emot mig. Det var den första som hade pratat mest trodde jag, men fråga mig inte varför jag trodde det. Antagligen därför att hon inte var så fullproppad att hon inte orkade prata. En av de andra spydde nu inne i rummet allt medans den första smög genom köket med munnen vidöppen och andades tungt.
- Håll dig likgiltig, sa någonting inom mig. Annars kommer hon att ta dig. Håll dig bara till vad du sysslar med och rör dig inte. Där satt jag och inväntade läget. Drog en pläd runt om mig och fick skräckrysningar över hela kroppen. Fly in i sovrummet kunde jag ju inte göra. För det hade varit som att rusa in i en öppen lejonbur med svultna djur. Frågan är om jag inte föredrog det alternativet framför vad jag gick igenom nu.
Snart stod det någonting över mig i fåtöljen där jag satt. En lång utmärglad kvinna med långa gulnade men starka naglar som rörde vid mig. Snart var hennes händer över pläden i ett försök att hitta mitt hjärta och bröstkorg.
- Hon vill åt din själ, sa något inom mig. Hon vill ha din själ och spy ut andras medvetande över dig.
- - Ja, just det. Så var det ju. Hon andades över mig och jag kröp ihop en aning.
- Men vad gör du? Undrade något inombords. Om du visar att du är påverkad så kommer hon åt dig. Hon kommer att.
- Jag stålsatte mig och sträckte på mig.
- - Vad vill du? Undrade jag och sträckte upp händerna emot hennes ansikte. Använde mina långa naglar precis som hon använde sina.
- Då ryckte hon till och lämnade mig.
- - Men kom tillbaka då! Ropade jag. Kom alla tre! Jag ska förgöra och tillintetgöra er. Ni ska inte ha min skäl.
Det gick en lång stund utan att någonting hände mer. Jag kunde läsa i lugn och ro. Till och med koncentrera mig på vad jag gjorde.
Jag började bli hungrig och ansträngd av hela situationen, men jag kunde fortfarande inte förmå mig att gå ut i köket för att göra mig något. För tänk om hon var där. Eller alla tre?
Så jag satt kvar och läste ett tag till.
Jag hade en burk med godis stående på bordet och snart vågade jag resa mig halvt upp för att ta den.
- Det är ju alltid något. Tänkte jag och åt några bitar för att stå ut. Jag mådde illa av vad jag hade upplevt.
Tiden gick och de med den. Ibland gick de fram och tillbaka genom sovrummet och ut i köket som för att vakta på mig. Då översköljdes jag alltid av rysningar som fick mig att huttra till, men jag försökte att härda ut. Sedan var det som om de la sig i dvala någon stans, i vår säng skulle jag tro. Så vidrigt egentligen. Så en gång när jag tyckte att det hade varit lugnt mycket länge gjorde jag en ansatts till att resa mig och gå ut i köket för att ta mig ett par mandelkubb.
- Höjhöjhöjajajah, Sa en av dem inifrån sovrummet. Varpå jag satte mig ner igen och hoppades att de skulle bli lugna igen. De pratade lite med varandra där inne. Troligen inte så mätta längre vilket gjorde mig mycket orolig. Nu var jag nära utmattningens gräns och jag längtade tills Edvin skulle komma hem.
- Det kan väl inte vara så lång tid kvar till dess? Undrade jag för mig själv och tog lite godis till. Tyst och försiktigt så att inte kvinnovarelserna skulle höra det.
Tiden förflöt mycket långsamt nu, men så till slut var Edvin äntligen hemma. Jag berättade att jag hade haft ångest och föreslog att vi kunde sätta oss i köket och prata.
När vi satt där ville han veta vad för besökare jag hade haft denna gång. Han har ett mycket fint och symboliskt tankesätt min Edvin. Säkert för att han spelar mycket datorspel. Och så läser han fantasy precis som jag. Kommer nog aldrig att glömma de orden han sa till mig när jag hade berättat om vad som hade utspelat sig denna dag.
- Elin lilla. Min älskade Elin. Det är ju ett klart bevis på ditt dåliga självförtroende. Först vill de ta din själ. Det vill säga att göra dig till ingenting. Sedan vill de spy ner dig därför att du inte är någonting värd.
- Och naturligtvis är det så. Det är så logiskt när man tänker på det.
Slut.
Ibland kan man känna hur ett sammanbrott är på väg.
Man kan liksom ana förnimmelsen utav dess ankomst.
Och blotta vetskapen utav att det är nära kan både hemma och till på köpet ibland förgöra en.
Tillintetgöra ens liv och tillvaro.
Ibland önskar jag att jag finge möta någon eller något på min väg.
Beblanda mig med sådant som hjälper mig att bearbeta min ångest.
Bejakar mina mörkaste sidor för en liten stund.
Bejakar vårt mörker tillsammans om turen är med oss.
Det inträffar ibland för alla och en var.
Att man bjuder till, går med på något även om man egentligen inte vill det själv.
Men varför göra detta när det tar emot?
Det kan man undra.
Det inträffar ibland att jag förbjuder mig själv och motstår saker jag egentligen vill uppnå. Då känns det som att det är det svåraste valet man har gjort, men det finns alltid en anledning till det. Där har uppstått något som har större vikt och prioritet. Likt en stoppkloss i ens väg som man måste mota bort först.
Jag har en förmåga att gå emot strömmen. Det kan ha till följd att jag riskerar både mitt egna och andras välbefinnande, både min och andras välfärd och tillvaro. Endast ödet vet vilka konsekvenserna blir.
Trots att dessa faror kan möta mig strävar jag ändå envist och tappert uppå denna väg.
Ibland är det som förgjort att kämpa. Då det är som att en omöjlighet infinner sig vid ens sida. Man vill ha någon med sig i striden, medans denna gör allt för att motarbeta en. Hindra en till denna efterlängtade och välbehövliga seger i livet.
Ibland måste man chansa i blindo för att uppnå egna syften.
Även om det kan vara mycket krävande och smärtsamt för stunden.
Ni så välvilliga som månar om mig. Borde aktsamt avlägsna er från mig.
Ty ni bär inget ansvar för mig om jag ställt till det för mig själv.
Jag förmår inte att leva i en trygghet om den inte finns.
Så länge jag inte själv kan hantera min situation.
När jag anser att jag har kontroll över den.
Då är allt som det ska vara.
Här är jag.
Osmakligt oren på de flesta sett och vis.
Hängivandes mig åt mitt erotiska och laddade tillstånd lika ihärdigt som någonsin.
Äntligen infinner sig modet åter hos mig.
Det är i stunder likt denna jag kräver mer av livet än bara att få existera.
Jag tar emot vad jag vill av det som erbjuds mig, men kommer aldrig ifrån att jag önskar mig mer av livet och dess möjligheter.
Jag föredrar att umgås med min egen ensamhet än att omge mig med dem som inte vill veta av min existens.
Vilken smärta föredrar ni?
Det är ej det allra enklaste att ha tålamod i väntan på en lösning av ett missförstånd.
Helst vill man kunna få det överstått med en gång, men ibland kan det dröja.
Då måste man hålla ut.
