Jag ämnar

Jag vill bekänna inför dig att mina känslor är ofrånkomliga.

Jag vill besegra alla villospår vilka jag trott var en tröst. För att så slutligen inse detta faktum.

Som med sin enheldiga makt inför mig kvarstår.

Jag ämnar att betona vikten i denna otvivelaktiga redogörelse.

Jag ämnar att en dag klargöra detta med berått mod i någon utav förtäljandets alla olika former.

Inför dig och inför hela världen.

Är det en orimlighet

Det kan verka som om det jag vill med dig är att uppnå äganderätt och kontroll över dina livets vägnar. I synnerhet som när jag i den milda grad det förestår mig håller av dig.

Det jag önskar och begär är att du finner lyckan, tryggheten och fridfullheten. De tre komponenter vilka bör eftersträvas och tilldelas oss alla var och en.

Är det en orimlighet?

I väntan på en redogörelse

Väntan äro för mig svårhanterlig och blir allt mer påtaglig med anledning av att jag är påväg att förverkliga och blotta en redogörelse inför dig.

Jag ska komma till att klargöra en utav särdeles avgörande angelägenheter beträffande dig, mig och oss två.

En dag må du bli medveten om vilken betydelse du har inför mig och i mitt liv.

En dag skall du försäkras om det jag rymt ifrån.

Ingen annan

Ingen kan besegra mig i fejder och stridigheter som du.

 

Ingen annan kan finta till mitt inre lika omedvetet som då jag blev varse just detta faktum.

Ingen annan har intagit en lika tydlig platts utformad av den renaste självklarhet så som du gjort.

Ej heller någon annan äger förmågan att bryta ner och igenom både mig och mitt innersta.

Än värre och oavsett om jag lyckas vinna varken dig eller din tillgivenhet eller inte.

Tankar i tabu

Förfärad betänker jag situationer för mig själv.

Hur det vore om min yngre syster inte ingick i min släkt.

Blev det då henne jag orubbligt valde före andra?

Vore det henne jag självklart trånade efter istället för exempelvis dig?

Var du enbart en avbild utav henne inför mig då och ingenting mer?

Blev hon då denna oersättliga och oöverkomliga inför mig?

Feber

Jag kan efter att ha uppföljt min nuvarande livssituation hjämföra denna med ett febertillstånd.
Då det när jag vaknar upp till en ny dager förnimms en lätthanterlig hoppfullhet, men som efter hand under dennas förlopp framåt kvällen och natten lämnar. Byter skepnad med en tillika oöverskridlig hopplöshet.
Allt detta till följd och på grund utav dig och din inverkan på mig.

Ödets hand

Har du någonsin upplevt hur det är då ödets hand griper tag om ditt medvetande?
I det minsta för en tid känns det som om dina vägar korsas utav någon annans liksom avsiktligt mer än som slumpartat.
En tillfällighet leder till en annan i syfte att så småningom bilda ett sammanhang.
Fråga mig inte varför det känns så.

Förstod i efterhand

Det var först då vår komunikation var över som jag förstod hur den hade inverkat på mig.

Det var först då vi tagit farväl utav varandra, då vandringen fått sitt slut som jag förstod vilken egentlig vikt och betydelse du skulle få för mig.

Uti en stund liksom denna omvänds alltid min tillvaro.

Dömd och fördömd

Dömd att minnas dig i all framtid och det vill jag.

Önskar att erinras mig dig åter, så jag fordrar och begär att få möta dig igen.

Men tiden och din vilja äro ännu inför mig och mitt vidkommande oförutsägbara.

Fördömd till att drömma mig bort om oss två uti en fridfull gemenskap.

Utan vare sig förankring och insikt utöver den rådande och egentliga realiteten.

15 år 15 minuter

Det hände sig en dag att hon fick uppleva hur det var att sällskapa med mig.
Just hon var den som i sitt 15-åriga liv blev involverad under en tidsarea på 15 minuter i mitt.
15 slumpartade och kanske ganska obetydliga sådana inför henne, men ej desto mindre värdefulla och oförglömliga för mig.

Pengahärvor och ångest

Novell nr 2
Pengahärvor och ångest
Av Louise Andersson
Gamla Irma och Anja 26 år satt mitt emot varandra en helt vanlig onsdagskväll och drack sitt kaffe. Då telefonen plötsligt ringde. Anja satt lugnt kvar eftersom hon visste att det med stor sannolikhet kunde vara till Irma. Då hon själv hade tre mobiltelefoner och alla som kunde tänkas vilja henne något skulle höra av sig på en av dem.
- Vem kan nu det vara? Undrade irma lite förvånat, då hon tyckte att människor kontaktade henne så sällan. Varpå hon gick ut i tamburen och tog telefonen.
- Hallå, det är Irma.
- Ja, hej Irma. Det är Evert. Anjas förmyndare.
- Hej Evert! Nämen det var ju längesedan. Vad får dig att ringa mig nu?
- Jo, började han lite tveksamt. Jag har bara pengar till Anja denna månaden, jag har satt in dem redan, så du får vänta lite till på dina.
Anja hörde ut i köket vem det var eftersom Irma hade höjt telefonen till max. Därför kunde hon hänga med vare sig hon ville det eller inte.
- Va? Inte denna månaden heller? Undrade Irma. Kom ihåg att det var två år sedan nu i sommar som du lånade pengar för att bygga den där fördömda stugan du sitter i.
- Ja, jag vet. Svarade Evert snabbt och besvärat. Men sådant måste jag vara försiktig med. Annars går det ut över Anja.·
Irma suckade och svarade.·
- Vad du ger Anja varje månad, det vet du att jag inte bryr mig om. Men du behöver inte ringa och besvära mig med att tala om något jag får vänta på.
Därefter drämde hon ner luren i klykan och gick tillbaka in i köket.
- Var det så nödvändigt att vara hård emot Evert? Undrade Anja. Han kan väl inte hjälpa allt?
- Nä, men han har fått så många chanser. Svarade Irma. Det vet du ju.·
- Har ni någonsin tänkt på, någon av er. Hur jobbigt det är för mig att stå emellan? Undrade anja. Drack upp sitt kaffe och gick in på sitt hyrda rum och stängde dörren om sig.
Irma kunde bara sitta kvar med sigarettfatet i ena handen och höra hur techno genomsyrade lägenheten. Hon visste att Anja inte mådde bra av detta och nu som så många gånger förr undrade hon varför det var som det var? Hur hade det kunna bli så fel med den förr så pålitliga Evert och varför tog anja åt sig?
Ett par dagar senare.
Anja och hennes väninna Sara är på banken för att betala en faktura på en tidsskrift som Anja prenumererar på. Bankkassören hälsar på dem och Anja känner direkt igen honom.
- ”Året runt ” minsann! Utbrister han och ler. Den läser jag också ibland. Ja, 50 kronor extra för servicen. Säger han.
- Ja, självklart. Säger Anja och ler.·
Förresten. Fortsätter han. Hur går det med din förmyndare? Har ni rett ut det?
- Jadå. Det har fixat sig nu. Svarar Anja och ler lite tillbaka till.·
Hon känner sig smickrad över att han kommer ihåg den där upprivande situationen då Patrik och hon var inne och Satte Everts trygghet i gungning.
- Ja, nu sköter vi det bättre. Fortsätter hon.
Tur det. det hade inte varit roligt att skicka polisen på honom. Säger banktjänstemannen.
Varpå de tar avsked och går ut där ifrån.
Anja och Sara sitter vid fikabordet hos Irma. Som vid det här laget är inne i tv-rummet och följer en av sina deckarserier. Då har de båda tjejerna tid att prata privat.
- Här Sara, säger Anja och tar upp sin plånbok ur väskan. Nu ska jag visa dig vad Patrik och jag gjorde för att skrämma slag på Evert. Titta här.
Hon sträcker fram ett prydligt hopvikt papper. Sara vecklar med förväntan upp det och ser vad Anja menar. Där står uttag över en halvårsperiod och hon vet vad det handlar om.
- Vad det detta vi upptäckte när du blev så arg den där gången på banken? undrade hon.
- Ja, det var det. Evert hade varit så undvikande emot mig och hade slängt åt mig lite fickpengar då och då. Som innan ungefär när jag inte var aktiv i någon förening. Då gick det väl an, men inte nu längre.
När jag sa att Patrik och jag hade pratat om det och att vi måste förändra saker hos myndigheterna, då blev Evert helt ifrån sig och ville inte att jag gjorde något åt det. Inte ens fråga om det själv. Trots att det ju egentligen är min fulla rätt att veta vad mina pengar går till.
Jag vet hur svårt Evert har det med sin stuga. Att hyran är hög därför att han måste stå för allt själv och reparationer därtill, men ändå. Trots att jag snällt och bestämt varnade honom för att om han hade hemligheter för mig om var mina pengar tog vägen så skulle jag ta reda på det, och då viste inte ens jag själv om jag ville hjälpa honom mera. Men det gör jag ju ändå, på grund av att jag får ha hand om dem själv nu. Han blev trots allt både ledsen och rädd för vad jag och Patrik kunde ta oss till härnäst om jag inte fick som jag ville.
- Men Patrik vet inte om att du hjälper Evert fortfarande va? undrade Sara.
- Nej, det vet han inte säkert. Men han frågar ibland som om han anar, och jag har lovat Evert i gengäld att inte säga något om detta Till Patrik
Tiden gick sin gilla gång och tjejerna pratade och lyssnade på musik. Sedan var det dags för Sara att bege sig hemåt och tid för Irma och Anja att fixa middagen.
Det var efter middagen. Då Anja och Irma satt och drack kaffe som det ödesdigra inträffade.
Irma råkade som av en ren slump snegla över bordet dit åt Sara hade suttit och där.
- Vad är det för papper som ligger där utslängt? undrade hon. Men utan att vänta på Svar ifrån Anja tog hon det och började studera.
Anja hörde ljudet av det tunna pappret och förstod plötsligt vad det var som höll på att hända, så hon reste sig upp med ursinne i hela sig.
- Vad tar du dig till Irma? Undrade Anja och sträckte fram handen. Det där är Saras papper och hon ville att jag skulle slänga det åt henne. Du vet ju att hon inte kan visa vad som helst hemma. Och så spionerar du istället! Tänk om jag skulle ta och berätta det för henne?
Anja fick nästan slita pappret ur handen på Irma. Som stod förlamad och nyfiken på en och samma gång paralyserad höll krampaktigt i det. Och anja viste att ju längre tiden gick så skulle Irma förstå. Så det var bara att agera.
Då hon äntligen hade fått bladet i sin hand gick hon raka vägen till slaskhinken och rev det i småbitar. Allt emedan hon muttrade irriterat åt Irma. Som bara stod där och undrade vad som stod på.
Liknade inte det där kontonumret Everts? Och vad hade nu Sara med honom att skaffa?
Vad var det flickorna sysslade med egentligen?
Anja hade suttit och lyssnat på musik hela kvällen. Dels för att gå igenom sina nya skivor som Patrik och hon hade beställt på Ginza. Men också för att förtränga den där obehagliga upplevelsen med avslöjandet ifrån irma.
Det fanns lite fikabröd kvar på bordet. Som Anja hade köpt för att vara snäll emot Irma. Och så gör gammaldamen såhär. Det grämde henne.
När filmen ifrån tv-rummet hade tystnat och Irma var på väg att gå till sängs sa Anja.
- Jag sitter kvar här och lyssnar ett tag till. Jag har nyss öppnat en energy-dryck. Irma grymtade till svar.
- Ja, men sitt inte uppe tills jag kommer och ska dricka kaffe imorgon förmiddag bara. Du ska ju på möte med föreningen också.
- Nejdå, det är ingen fara med det. Svarade Anja och njöt i fulla drag.
Just när Anja var som lugnast och hade avslutat musiklyssnandet för natten inträffade det som hon borde vara så van vid, men inte hade lärt sig att acceptera.
Bilden av hennes omgivning i medvetandet förändrades plötsligt. Där stod en gestalt, över två meter hög, med håriga kraftiga armar och en kropp av muskler bakom hennes stol. Hon hajade till och där, mitt emot henne satt en till. Exakt där Irma brukade sitta. Anja blev helt paralyserad.
Hon visste nu varken ut eller in.
- Det är lika bra att vänta på att de ska lämna mig ifred eller att de vänder sin uppmärksamhet ifrån mig. Tänkte hon och satt kvar på sin stol. Det tycktes henne som om detta dröjde en evighet, men till slut så. Den ena satte sig i soffan bakom henne, den andra vände sig emot fönstret och verkade titta ner på gårdsplanen. Anja tvivlade inte en sekund på att den hade kunnat splittra fönsterglaset med bara händer och klorna som satt istället för naglar. Vilket hon önskade att den gjort nu också. För då hade väl Irma vaknat och förlett dem.
Anja gick med snabba lätta steg ut i tamburen och in i sitt rum. Där hon stängde dörren om sig så tyst hon bara kunde. Hon hörde hur en av dem där utanför stod och rispade med klorna på dörren, men den fick inte för sig att öppna med handtagets hjälp. Förresten så hade den kunnat slå sönder den hur enkelt som helst. Så det var ingen trygghet.
Anja trodde att hon var ensam där inne, men då dök där upp två ungar till dem där utanför. Hon blev orolig. Dessa var bara etthundraåttio centimeter ungefär, men de var sugna på att leka och hon viste inte vad de skulle ta sig till. Kanske skulle de locka till sig sina föräldrar och då jäklar.
De sträckte sig intresserat över sängen åt hennes håll och hon kröp ihop allt mer.
Så nu satt hon där igen stilla, vaksam och paralyserad. Allt emedan de små lurade på henne.
Hon ville ringa till någon, men kom precis på att mobilerna låg på köksbordet. Alla tre dessutom. Så dumt, tänkte hon argt för sig själv. För hon vågade inte lämna sängen mer än att bara resa sig upp med kutig rygg. Slå igång klockradion och ha den ganska hög. Kanske skulle de små bestarna roa sig med att lyssna på det ljudet istället.
När hon sedan kröp ner i sängen satte de sig på vardera sida om den som för att vakta på henne. Det som återstod för Anja nu var att försöka somna och tänka att alla fyra var borta när hon vaknade igen.
Hon sov lätt och oroligt den natten, men när Irma slamrade i köket och kaffedoften spred sig. Då fanns inga bestar kvar längre.
Slut

Påverkan utifrån

Någonstans längst där inom mig lugnar mitt undermedvetna mig med en tanke.
Att inte bara nog utan säkerligen i fortskridande livstid ska, ska minnas, mig?
Erindra dig vårt möte för ett ögonblick då och då, men hur eller under vilka omständigheter du uppfattar vikten av mitt sällskap. Detta kan ingen annan än du själv avgöra.
Jag kan bara tålmodigt invänta och hoppas.

Tillhygge eller vapen

Det är som om mina sinnelag och sidor inombords kolliderar. Använder viljan som vore den ett tillhygge eller vapen.

I den samma stund som då vi skiljdes åt har jag fått utstå denna outhärdliga fejd vilken enträget har upptagit min tid.

Ja, allt sedan dess och jag menar det.

Inte ens trösten om en mer stadgad styrka och en bättre självbild kan förfoga över mig och mitt tillstånd längre.

Om ej

Om ej jag trotsat rädslan och begivit mig ut i villfarelsen.

I denna omvärld vilken borde vara hemmastadd för mig.

Om ej jag vore så till den grad undergiven och tillbakahållen utav en medföljande tveksamhet.

Vad ej om jag inte svalt min stolthet och mottagit sällskapet och en omhändertagande hjälp.

Må jag kanske då ej heller aldrig mött dig?

Allt för fint

Önskar möta dig åter, men betvivlar att jag får.

Fann ett tycke inför dig, men vet ej om du förmår.

Fortsätt skrida bredvid mig så som om det vore då.

Känna liknande för mig och låta föreningen fridfullt bestå.

Utan förhandstippad aning fick jag mig till att förstå.

Att just det minnet utav dig är allt för fint för att förgås.

Gensvar på min reaktion

Trodde aldrig någonsin att jag i denna tid kunde finna en förklaring på min reaktion.
Trodde heller aldrig i detta liv någonsin att jag skulle få uppleva en likvärdig besvaring som blev till formen för en relation.
Just som när jag för ett ögonblick stannat upp uti mitt sökande ankom du.
En bemötande ansatts och därmed var det hänt.
Då du åter skar upp min känslovärld och trängde in.

Där i hennes otvungna tillvaro

Där har nu liksom en gång i tiden i hennes liv. Infunnit sig en situation utan vare sig tvivel eller tveksamhet.
Ja, rent av tycktes hennes öde till att vara utstakat efter mallen. därinom just denna otvungna tillvaron rådde precis som nu.
Hon är säkrare än någonsin på livet som leker i hennes händer. Allt hjämt som när självklarheten råder där omkring henne och hennes värld.

Hoppet och tilliten

Att finge drömma om dig får min ensliga dimma till att göra ansatts att skingras.

Att våga hoppas på ännu ett möte inmed dig skapar en barriär av uthållighet vilken styrker mig och tillvaron omkring.

Oväntad tilltro blev gjord vid vårt förra möte.

Ensam var längtan som tog dess platts efter vårt avsked.

Nu väntar hoppet och tilliten uti sina orubbliga led.

Just på dig och din återkomst.

Under liknande omständigheter

Väntan är oändlig.

då jag åtagit mig beslutet.

Avväger och inväntar den rätta tiden att slå till.

I ett sökande fann vi två ett litet sällskap hos varandra.

Där inom tillvarons gemenskap blev en inspirationskälla.

Förväntan hägrar inom mig allt sedan då. Efter det att vi stiftat våran nya bekantskap.

Önskar att mötas dig åter. Under liknande omständigheter.

Stolt och stålsatt

Jag befinner mig i en för tillfället aldrig lättande dimma.
Utan vare sig makt eller utsikter för att utföra någonting.
Vad jag är dömd till att göra i min dystra ovisshet.
Är att åtminstone försöka hålla modet uppe och tålmodigt styrka mig själv och mitt inre.
Här uti väntan på dig.
Kanske även din vilja?
Jag önskar och hoppas på denna, men oavsett hur det nu än blir är jag redo att möta ett faktum.
Lika stolt som stålsatt.

Din betydelse är min övertygelse

Jag skulle vilja klargöra för alla och en var som önskar visshet om detta självklara faktum.

Jag skulle må om jag finge visa hela min omvärld de mina gränsöverskridande slutsatser och åsikter.

Allt detta och mer därtill vore önskvärt, men främst och allra helst skulle jag vilja redogöra för dig om din betydelse för mig.

Ömhet emot alla odds

Utan vare sig din vetskap om det. Att du ens har önskat eller bett mig om det. Har jag uppdagat ett ansvar över dig.
Jag förnimmer i det minsta något intuitivt som beårdrar mig och därmed även ordinerar mig med ett begär.
Ett begär utgjort av ett instingtivt omhändertagande av dig.
Om inte jag ämnar att beskydda dig så i bästa mån finnas där till hands.
Stötta och bevisa min omtanke. Även om jag ej kanske är ditt föredömme.

Illusionens gjärngräpp.

Nog försöker jag att hejda förhoppningarna om att åter möta dig, men hur jag än vänder mig åt  vitt olika håll tycks du ändå finnas mig där nära till hands.

Nog kämpar jag för att skilja önskedrömmar och alla andra slags drömmar ifrån realitet och oemotsägligt faktum, men hur jag än värjer och vrider mig ur detta grepp undrar jag varför?

Varför är de båda olika tillstånden så påtagliga?

En fråga som styrker min egentliga vilja i att fortskrida i sökandet och i samvaron med det och dig. 

Försonad och förledd

Det är som om du nu lyckats. Med att uppfylla det vi båda önskar i vikt och mån.
Så, låt mig förklara vad jag menar.
Du har avlett mina tankar ifrån så väl allt smärtsamt liksom allt glädjande i min tillvaro.
Visat mig en väg att prioritera.
Det tycks mig som om vi äntligen kan försonas.
Vilket är det enda som betyder något för mig.
De jag har älskat har ej besvarat min kärlek så som du.
Ingen närstående vän kan mig längre hjälpa.

Någonting är du

Någonting har otroligt nog berikat hennes liv.

Någonting har häpnadsväckande nog i rättan tid omvänt hennes lynne.

Någonting har fått hennes tillvaro att ljusna.

Någonting har givit hennes öde en ny målsättning att sträva efter. En förnyad mening helt enkelt.

Någonting är du.