I skuggan av arvet stod du.
Du fick ta del utav det.
Då varnade många i min omgivning mig.
Sade åt mig att spara lite ty man kunde ju aldrig veta hur det skulle bli med oss.
Hur du skulle reagera.
Då var det ju du som levde på mig.
Men så en dag tog pengarna slut.
Jag hade avslutat min kurs på komvux i förtid.
Men jag ska aldrig glömma hur du har avstått från drömsemestern när du hade chansen att uppleva den.
För ett vanligt vardagsliv för min skull.
I tillfällen som det känner man av kärleken.
Nu kan allting bli som innan.
Som i början av vår relation då jag också hade en trygg och säker ekonomi.
Då vi båda levde som vanliga ansvarstagande människor utan att någon kunde ifrågasätta någonting.
Äntligen kan jag släppa taget om skammen över vad omgivningen i synnerhet har tyckt och tänkt om oss.
Nämligen det att jag skulle leva på dig och dina tillgångar.
Så har det inte alltid varit och så kommer det inte att förbli.
När jag var barn och tonåring fick du mig att gråta när det egentligen inte fanns någon anledning till det.
När jag var barn och tonåring fick du mig till att skada mig fysiskt trots att det var en onödig handling.
En handling som inte löste någonting.
När jag var barn och tonåring tröstade jag mig med att.
Då jag en gång blev vuxen.
Då skulle jag driva bort dig.
Ändå är du kvar hos mig och jag har insett att jag får leva med dig. Har accepterat detta faktum.
Ditt namn är depression.
Innan jag fick min fulla frihet.
Då kunde jag nöja mig med att bara flyta med dit åt du förde mig.
Nu får du mig att bli medveten om hur mycket jag själv kan göra.
Till på köpet mer än vad jag kan åstadkomma.
När jag ej hade förmågan till att starta upp mitt egna liv.
Då var du trösten som trodde på mig och ingav mig med hopp inför framtiden.
Du var en av de som litade på mig då.
Ditt namn är eufori.
Låt mig nu få vara i det ögonblick jag befinner mig i.
Ställ inga krav på mig som jag inte kan uppfylla.
Ty jag frodas och växer just nu och håller som bäst på att infria mina egna prövningar på livet.
Vissa säger att jag har kommit långt redan och ja, en bit på vägen är det allt.
Men vem kan avgöra när denna tar slut?
Troligtvis vet bara ödet det.
Jag själv är oförmögen att räkna ut när det blir.
Jag har inte glömt vem jag en gång varit.
Kommer heller aldrig att göra det.
Har bara gått vidare för att lämna ännu en period bakom mig.
Jag kan inte påstå att jag har svikit er.
Ni som följt mig under tider som dessa.
Har bara gjort mina vägval och hittat en annan stig att vandra på.
Tro mig om ni vill, kan och står ut.
Jag har också känt som ni gör nu en gång
och det är så naturliga processer i livet.
Novell nr 9
Enmansvigsel
Av Louise Andersson
Detta var en alldeles särskild dag i mitt liv. En av de dagar jag bestämt mig för att jag bara skulle tillägna mig själv. Med minnet i färskt behåll ifrån 14 dagar tidigare då jag hade tagit oskulden på mig själv. Satte jag mig för att löpa hela linan ut. Nu skulle en dröm jag haft i 6 år gå i uppfyllelse. Den där med att ta oskulden på mig själv hade jag haft sedan jag fyllde 15 år och nu var jag 25.
Jag stod i min tambur ett tag och funderade. Jag hade lagt en ring inpackad som en present i jackfickan. Den skulle vara till en man som hade visat intresse för mig under några månaders tid. Vi hade varit vänner i flera år och kanske skulle vi hålla oss till det? För 2 månader tidigare hade han ändrat sig och dragit sig ur. Och där stod jag med en ring och ett paket kondomer och skämdes. Visste att den vänskap vi en gång hade haft inte gick att reparera igen.
Detta skulle aldrig någonsin få inträffa igen. Så därför skulle jag frigöra mig från flick-stadiet på egen hand. Göra ännu en banbrytande sak som inte många skulle våga eller vilja stå för.
- Om det inte går att byta ut ringen trots att öppet-köpstiden är över så köper jag väl en ny. Tänkte jag för mig själv och gav mig iväg mot Silverbox.
Väl inne i butiken blev jag mottagen lika bra som förra gången. Om inte lite bättre för att vara ärlig.
- Ååå! Hej, dig minns jag. Sa den vänliga expediten och kom fram emot mig. Gick det bra med killen? Undrade hon och var uppriktigt nyfiken. För bara det faktumet att man går in och köper en ring som liknar en förlovningsring till någon man ska börja att uppvakta är inte vanligt.
- - Det gick inte bra. Svarade jag enkelt. Han ändrade sig därför att vi hade varit vänner så länge och att de känslorna han trodde fanns där inte kunde bära hela vägen. Men men.
- Så tråkigt för er. Sa hon. Beklagar. Men vad får det vara denna gången?
- - Jag begär inte att det ska fungera. Öppetköpstiden är ju slut för en månad sedan, men Ringen är ouppackad och orörd. Jag har kvittot med mig också. Men jag är fullt beredd på att köpa en ny.
- - får se på den. Sa hon och tog emot den av mig. Sedan virade hon varsamt upp silkespappret och granskade ringen noga med ett förstoringsglas.
- - vi gör såhär. Sa hon med ett leende och beslutsamhet i rösten. Bara för att det är du. Ja, för de olyckliga omständigheterna och för att du varit så rädd om ringen. Du får byta ut den, men extrapriserbjudandet är slut. Så du får betala 40 kronor till.
- Lycklig över hennes överseende och välvilja köpte jag den nya ringen utan att tveka.
- - Hur ska den se ut? Undrade hon.
- - Ungefär som den andra, svarade jag. Jag tänker förlova mig med mig själv.
Dagen tycktes vara oändligt lång tills middagen var avklarad och det första kaffet på maten var urdrucket. Men så var plötsligt det där speciella ögonblicket inne.
Jag tog med mig paketet in i badrummet. Ställde mig vid den stora spegeln och slöt ögonen samtidigt som jag knäppte mina händer. Jag stod så en stund. Med bultande hjärta och bara tog in hela ögonblicket och levde i nuet helt och fullt. Det gick kanske 2 minuter innan jag öppnade ögonen, lindade varsamt upp det fina silkespappret precis lika försiktigt som expediten hade gjort. Blundade en gång till och lovade mig själv evig trohet. Avgav ett löfte om att aldrig gå med på något som jag inte själv kunde stå för och ville. Lovade mig själv att för all framtid vara hård emot dem som svek mig.
Varpå jag satte ringen på mitt högra ringfinger. Det föll sig nämligen så att den passade precis på det fingret. Och tur var det, för nu är jag förlovad med en man också. Så nu har jag två vigselringar. En på det vänstra ringfingret för oss två som seden säger och min helt egna, på det högra som min livsuppfattning vill ha det.
Slut.
Trist att äta i sin ensamhet.
Nu när man väl har hittat någon att dela allt med.
Till och med i det här tillfället när det gäller för mig att få i mig en mandelkubb eller två.
Hellre sitter jag kvar i fåtöljen vid datorn och läser.
Tills jag blir så trött att jag går och vilar ett tag.
Du förstår mig delvis, men gör inte så själv längre.
Du kan tygla den där förödande tristessen innan den lyckas fånga dig nu om dagar.
Då jag är som mest naken och utsatt.
Ett utav alla de tillfällen då jag är det.
Måste ändå vara när jag duschar.
Inte bara därför att jag ej har en enda tråd på kroppen.
Utan, det är i synnerhet då som ångesten kan få sitt grepp om mig mycket enklare.
Som vore jag helt avväpnad även ifrån de taktiker vilka jag annars kan använda mig av för att driva bort den.
Detta är begripligt och logiskt för mig.
En dag när jag har handlat och haft trevliga samtal under resan hem stiger jag lugnt in i källarvåningen.
Då känner jag direkt att någonting är fel.
I mitt inre visar sig en blå svart katt 60 centimeter i mankhöjd.
Den står och vakar över mig. Vaktar på mig.
Katten böjer sitt stora huvud ner mot mig som för att kela, men jag märker hur den bereder sig på ett utfall när som helst.
Snabbt smyger jag in i våningen till köket med de varor jag har inhandlat. Passar på nu när det ännu finns tid.
Det är när jag står och sorterar pantflaskor i förrådet som de anländer.
Den där mystiske anföraren och hans tre hundmonster.
Han, en hårdför liten man i mörkblå uniform med vinröda slag.
Hundmonstren går på bakbenen och deras framtassar liknar mer mänskliga händer med sina långa klor.
Mannen står vid vår ytterdörr, viskandes order till dem.
Som flåsandes inväntar mig i vardagsrummet utanför förrådsdörren.
Att slopa en kontakt för en dåligt skriven fullmakts skull är väl nog en så bra anledning.
Som den att man är för provocerande och destruktiv emot den vidkommande.
Men nu är det gjort ifrån bådas våra håll.
Nu har vi brutit med varandra vad andra än må säga om det.
Slutit oss inom våra egna liv och accepterat att en gång för alla lämna varandra ifred.
Nu finns inga tvång inför varandra längre.
Att vi skulle dela rum som barn.
Kanske var det lika delar bra och dåligt?
För både du och jag insåg tidigt att vi inkräktade på varandras frihet.
Att vi skulle bära lika dana kläder som barn.
Kanske bevisade det för vår omgivning mer övertygande att vi är systrar?
Medans både du och jag bar dem likt en uniform som för att visa var vi hörde hemma.
Då, i tider där det ansågs som det rätta att vi var i allians.
Det var inte konstigt att det fanns dem i din omgivning som trodde.
Antog om mig att jag bara flyttade in hos dig för att komma undan.
Slippa ifrån den situation jag levde under.
Boende hos en äldre och inför mig otacksam sleckting som var bitter på livet och vad detta hade gjort med henne.
Men du lät dig inte påverkas av deras tankar.
Du släppte in mig i ditt liv utan att ens tveka.
Jag är fortfarande kvar här.
Jag sitter och tänker tillbaka.
På när jag bara var här under veckoslut och nästa veckas början.
Då när en av mina bästa väninnor tyckte att jag redan hade förändrats.
Kanske i synnerhet därför att jag var tvungen att splittra min värld på två olika håll?
säkerligen var det viktigt för mig att förstärka båda dessa roller då en faktisk omställning var i antågande inför mig och mitt liv.
Kvällen är lugn och fridfull.
Jag sitter och njuter över lyckan.
Denna ofantliga lycka över att både ha funnit och vunnit en sådan som du.
Vunnit din kärlek, din tilltro, och ditt förtroende.
- Hur gick detta till egentligen?
Undrar jag medans jag tar till mig allt vi upplever tillsammans.
Samlar på alla dessa oförglömliga stunderna.
De underbara situationerna.
Förr kunde jag övernatta hos vem som helst och så länge som den berörda tillät det.
Men så är det inte längre.
Då var jag rotlös och kände många fristäder, men inget riktigt hem.
Det har jag nu.
Hos dig, min frid, mitt upphov till min idag trygga tillvaro.
Då jag någon gång skulle tala om att bosätta mig hos mina fristäder till vänner kändes det aldrig så självklart som det gör inför detta faktum.
Att jag bor hos dig.
Det finns en hel del som anser att vänner är viktigare än en partner, men jag tycker mig veta bättre nu.
I synnerhet med tanke på att du känner till mer om mig än vad någon vän kan räkna ut.
Vem av dem hade kunnat bo ihop med mig då jag var som mest likgiltig?
Vilka av dessa hade offrat en semester då jag inte orkade studera längre?
Hur må de ha reagerat på mina dragningar åt andra?
Skulle de hanterat detta lika lugnt och tillitsfullt som du? Då du är säker på mig och var jag står inför dig.
