Nog var min ödets himmel uppfylld med nyfunnet och därmed också återvunnet hopp inför min fortskridande tillvaro.
Nog mottog och inväntade jag någon som skulle få en viss betydelse inför mig.
Men ack, då vi möttes och jag uppdagat dig.
Då var det som om en svärtad form utgjord av en pirrande hänförelse så smått påbörjade ett utvecklande av ett uppvaknande inom mig.
Likt en enträgen nyfikenhet.
Det första jag förnam under vårt tillika första möte var tillit inför dig.
Det andra var en önskan om att i din närvaro få räknas.
I det tredje speglades vi i varandra.
I det fjärde närde jag att finnas till hands och hjälp för dig.
I det femte mognade tvivlen upp till säkerställda käglor av beslutsamhet.
Efter cirka 90 minuters tid fick jag ditt telefonnummer.
Novell nr 5
Blottaren på bygden
Av Louise Andersson
Många skulle bli och kommer att bli upprörda när de läser namnet på denna novell. Vilket jag är helt medveten om. Men om de orkar fortsätta att läsa mer än bara rubriken så skulle de förstå.
Detta är min lilla berättelse om dig och vad vi upplevde tillsammans för så länge sedan. Kanske en obetydlig sak för många, men den har präglat mitt liv mer än vad du och många andra kanske anar.
Allt började en dag då jag var en 4 5 år, nä, 5 var det nog. För minnesbilden är så stark.
- Cykla nu inte för långt Sandra. Sa mamma som hon alltid brukade göra när jag var ute med min röda trehjuling som jag tyckte så mycket om.
- - Och inte till nybygget heller. Det vet du. Fortsatte hon att förmana. Sedan gick hon in i huset igen till min 2 år yngre syster och fortsatte med vad hon höll på med.
- - Hon märker nog inte var jag är. Tänkte jag för mig själv. Hon kan ju inte stå där och titta efter mig hela tiden. Varpå jag cyklade i godan ro. Först omkring i omgivningarna där jag viste att hemmet var nära. Då jag fick beröm av mamma för att vara duktig som höll mig i närheten blev jag lite modigare och säkrare. Så då släppte jag på fokuseringen och började ta mig allt längre ifrån husets trygga boning.
Allt inträffade så plötsligt. Utan förvarning var jag vilsen och bara cyklade runt runt i cirklar. Jag kände inte igen mig alls och förtvivlan över att inte ha varit lydig sköljde över mig. Lika mycket som tanken på att inte hitta hem.
Då kom du till undsättning.
- Hej, vill du ha hjälp? Undrade du utan att säga ditt namn eller något annat. Bara den frågan som om du viste precis och liksom hade väntat in läget.
- Ja, svarade jag. Men vet du var jag bor? Undrade jag lite förvånat och skrämt.
- Javist. Det vet jag. Följ med här så får du se. Sa du självsäkert och tog mig försiktigt omkring axlarna under tröjan och jag kände dina svala händer emot min hud.
Jag var i en period av livet då jag undersökte kroppen mycket och hade utforskat min egen mycket noggrant. Pappa tyckte inte om att jag höll mig emellan benen när jag var kissnödig och jag viste att det hängde ihop med något som vuxna höll på med. Flickor och kvinnor hade ett organ som skulle passa ihop med mäns och pojkars organ. Det kunde bli barn av en sådan förening, men det var skönt och lite spännande också. Säkert var det därför jag inte fick nog att känna på vad jag hade där nere.
På något sätt viste jag att det var fel att fråga pappa eller storebror om jag kunde få veta hur en penis kändes. Någon hade berättat för mig att jag hade fått känna på mammas bröst, men det var liksom en annan sak. Det hade alla barn gjort när de fick mjölk, men andra hade sätt sina syskon kissa någon gång, alla utom jag.
Nu såg jag min stora chans. Vi kände inte varandra så bra, men på något vis kände jag på mig att du inte skulle skratta eller döma ut mig. Så då frågade jag det.
- får jag känna på din pille?
Tystnaden innan du svarade tycktes mig vara evinnerligt lång, men det var den egentligen inte. Bara ett litet ögonblick senare svarade du.
- Ja visst kan du få det. Som om detta var det mest självklara i världen.
Tiden stod stilla när vi stannade upp och du drog ner dina byxor och underbyxor. Det var ganska kallt i luften och jag hade hållit i det lika kalla styret en bra stund. Så jag skulle bara sluta min hand om det som fanns där. Det lovade jag mig själv och dig.
När jag så slöt den om din läm märkte jag att den var styv och hård. Något jag inte förknippade med annat än att den var så då, men nu vet jag ju bättre. Det var tomt på gatorna omkring oss, .
ingen vet vem som har sett ut genom alla villofönster i vår lilla förort. Särskilt som du hade blottat dig för många av traktens alla kvinnor. Var omtalad till och med trots din ringa ålder. För vad jag vill minnas var du bara ett stort barn själv.
Det där med att du visade upp dig var något som jag fick veta långt senare. Men nu i detta läget rådde bara magik i luften. Jag beundrade dig för att du tog det så naturligt och spänningen när nyfikenheten jag burit på så länge så äntligen stillades visste inga gränser. Det lilla ögonblicket kommer jag nog aldrig att glömma.
Tiden gick väldigt långsamt även efteråt. Då du sakta som för att dra ut på känslan ledde mig och cykeln hem. Du knackade lika självsäkert på mina föräldrars dörr och mamma öppnade.
- Hej, sa du. Här kommer jag med en liten flicka som har cyklat Vilse.
- - Nämen vad bra och snällt av dig att du kom hem med Sandra. Hon brukar göra så ibland. Det är skönt att det finns bra människor här i världen.
Sedan stängdes dörren omkring mig och jag lämnade händelsen bakom mig som om inget allvarligt egentligen hade varit emellan oss. Något jag inte skulle ha gjort om jag bara vore några år äldre.
Allt kom ifatt mig ett par år senare. Då du råkade springa i buskarna lite för nära vårt hem och pappa inte var på arbetet. Jag var då på nedervåningen där allt utspelade sig och jag gick ut i tamburen för att undersöka vad det var som pågick.
- Vad gör du här? Pappas röst i dörren. Lämna oss ifred. Vad vill du?
- Ville bara veta om någon av era ungar var hemma. Sa du lite skrämd och backade in längre i buskaget.
- -Gå här ifrån! Försvinn! För annars! Om jag får veta att du har varit här igen så vet jag inte vad jag gör!
Du försvann utan ett ord. Blandningen av att ha svikit dig och skräcken över vad som inträffat stred i mig. Jag ville springa efter, förklara för pappa vad som hade inträffat emellan oss och att det inte var någon fara. För jag visste att det var mig och ingen annan du sökte efter.
Samtidigt så viste jag att pappa aldrig skulle släppa iväg mig och då hade jag ingen chans att hinna efter. Så jag fick ge upp.
Slut.
Du tillhör inte mig.
Detta kan bevisas med hjälp av ett självklart faktum.
Nämligen det att vi båda inte tycks äga något gemensamt.
Vi måste ha någonting lättvindigt att samtala över sinsemellan eller under en mantel utgjord av allvar.
Fördjupa oss uti denna istället.
Just för att bli till den grad engagerade att vi inför vår omvärld anses som orubbligt oskiljaktiga.
Sorgen och förtvivlan är återigen i maskopi med varandra.
här tycks de vara evinnerligt förbundna och överens.
Om att till varje pris tillfångata just mig i sina fällor.
Frestandes med lockbeten vilka i mitt tycke är av det mest oemotståndliga laget.
I den division där även du har tillträde.
Spelar där i din ovisshet med mig och med mina olika tillstånd.
Allt sedan då jag under ödesdigra nätter tog mig friheten.
Friheten i att börja fantisera om dig.
Ja, om oss två till och med.
Då viste jag att snåren av vad jag kände långsamt, men säkert skulle sluta sig omkring livet på mig.
Snärja sig omkring livet och underlivet för att göra mig besatt.
Varför jagar jag det omöjliga vilket utgöres av dig?
Varför stegrar sig missnöje omkring mig då ingen annan kan mäta sig emot dig?
Varför förmås jag ej att lämna tankar över och känslor för dig?
Som om du vore det enda bytet i min väg.
Varför undras?
Under möten med dig kantrar mitt hela jag och allt som hör därtill.
Mitt inre uppfylls av missnöje över den jag är.
Önskar att förvandlas åter till den jag helst vill vara såsom jag ju hade planerat.
Just den vilken jag förliknar med dig då när du är avlägsnad ifrån mig.
Den bitterljuva sanningen är målet för mina självklara vägars framfart.Den sorgset förfinade ensamheten är mitt uttryck för ett val enigt med den medföljande beslutsamheten.
Till trots för att mitt medvetande är bevänt med att livet går till spillo.
I förening med sorg lindar jag frivilligt in mig i gråtmildhet när till längtan.
Detta gör jag med anledning av att det är ofrånkomligt.
Om andra liksom jag upplevt möten med dig inser de.
Du valdes slutligen ut av mig.
Även om du kanske aldrig ska komma att vilja inse det?
Eller oavsett huruvida detta faktum accepteras utifrån dig och ditt tycke?
Säkerligen inte.
Ty du beundrar väl någon som för med sig större och bredare utbyte?
Jag tynar bort inför dig.
Du är egentligen inte den som tillför mig mest eller skapar den förtroliga gemenskap som jag så målinriktat söker efter.
Trots denna uppenbara insikt som består. Självklar och outplånlig inför mitt inre.
Är det dig jag helst föredrar när faktum når kritan.
Inga samtal för oss längre samman.
även om allt utåt sett tycks vara ungefär som alltid dess för innan.
Kanske har vi egentligen aldrig varit en förening?
Utan det jag letts av är min egen vilja blind i dimman.
Oviss äro du, men medveten är jag.
Du får mig svag.
När ska jag inse?
Hur sent ska jag förstå?
Att det är dig och ingen annan vem jag tilldrags åt.
Nå? Hur djupt ska jag i sorg och kval inom dina trakter förgås?
Som när längtan gripit tag i mig.
Trots detta faktum att jag aldrig dig kan få.
Jag borde i det minsta ha anat det här för mycket länge sedan.
Då detta faktum ej var så svårt att rå på eller råda över.
Jag bör ha begripit bättre.
Åtminstone försöka ta mig igenom det.
Bearbeta eländet på min väg att hamna i andra spår.
Mina hormoner och min vilja.
De verkar överens och fast beslutna att samverka.
Det är nu när du inte är mig nära plågsamt och påfrestande, eftersom dessa båda komponenter hjälper till att förstärka min längtan efter dig.
Efter dig och vad vi skulle kunna företa oss.
Fridfullheten i att finnas med och omkring dig har förökat sig med tiden.
Den har till råga på allt även mognat ändå. Till ett oanat beslut.
vilket i den mån det regerar över mig och mitt lynnes kval vägrar att ge vika och försona sig.
Med mig och med verkligheten.
Rastlösheten i och med vad jag känner inför dig och över att inte kunna vare sig förmås eller möta upp dig är till den grad tärande eftersom jag så länge sökt.
Letat mig igenom diverse villospår för att så slutligen finna att det är du som utgör hopp och mål.
Du är fridlyst inför mig och min vilja.
Uti evinnerliga tider kvarstår detta faktum lika orubbligt som vid ögonblicket då allt en gång förutbestämdes.
Ty vad som tillgås just dig och på dina vägar släntrar aldrig parralelt med mig och de mina livets vandringar.
Det jag egentligen skulle vilja förtälja, klargöra ärligt och redligt inför dig och ingen ann. Det står mig ett oskrivet förbud till hinders.
Vad jag hellre än allt annat egentligen önskar göra ihop med och i gemenskap med dig trotsar alltid tabu.
Det inträffar att jag undras mig över om det varit och alltid kommer att förbli?
Då mitt liv är som förgjort inom ensamhetens famn.
Särskilt som i stunder likt denna.
I vilken jag enträget och instinktivt söker mig till närvaron av dig.
Kan du ana hur det är att leta?
Du som kanske ej ens hunnit påbörja din färd där ute i vår omvärld.
nej, jag är inte den som sökt över stora områden eller inom vidsträckta krättsar, men säkerhet, beslutsamhet, och ömhet är överens med mitt val.
Du är den som jag identifierar mig med.
Du är likt den jag helst vill bli.
Du är min verklighetens spegel och min vilda fantasi.
Om du en gång finge veta vem jag egentligen är.
Då borde du trots allt begripa att jag funnit dig så kär.
Jag har funnit ut av lönlösheten i att söka efter någon annan.
Jag har gjort en upptäckt vilken bottnar i att det som fångar min uppmärksamhet, mitt tycke inför och hos andra är dem samma egenskaper som du bär och alltid har burit omkring på.
Ty, du är omätbar över för andras tafatta intryck.
Må hända att detta faktum låter orimligt, patetiskt, och ja, kanske rent av sjukligt?
men det kvarstår inför mig lika orubbligt som då slutsatsen togs.
Att få uppleva dig uti din ensamhet och finna att ditt helt egna jag blommar upp utan någon annans prägel.
Det är i stunder som dem jag vill stanna.
Jag trodde att i synnerhet just denna kulm var uppnådd för oändligt lång tid sedan.
Den vilken har styrt och manövrerat mig och mitt lynne genom kärleken till dig.
Förstår nu och härmed även tvingar jag mig själv till insikt.
Att jag enbart kan anta, men aldrig försäkra mig om hur du inverkar på mig.
De råder mig till att försöka glömma allt som är för fint och för frestande hos dig, men hur lätt är det? då till och med det som inte är särskilt förskönat tycks vara underbart för mig.
De påstår att det vore bäst för mig om jag i det minsta försökte komma över dig, men hur enkelt är det? då som du upptager mig och all min tid.
