Ibland kan jag undra varför det är jobbigt att utföra något man är tvungen till?
När jag ju ändå inte har ett arbete att gå till och sålunda borde ha samlat ork på lager då det väl gäller.
Igår åkte jag och handlade trots min ångest och motvilja.
Idag var jag på vuxenpsyk även om jag egentligen hellre föredrog att stanna hemma och sova vidare.
Efter bägge dessa tillfällen mår jag bättre nu i efterhand.
Ett konstaterande.
Det finns ögonblick jag aldrig kan förtränga.
Vad jag syftar på i det här tillfället är då du skulle hämta upp mig i min forna hemstad för första gången.
För att sedan ta med mig på tåget till dig och vårt nuvarande hem.
Då du inte anlände på grund av att du var allt för deppig fanns det de i min närhet som försökte påverka mig.
Övertala mig att du hade dragit dig ur. Tröttnat på mig.
Men jag visste bättre om dig än så.
Det finns ögonblick jag aldrig glömmer.
Ett av dem är då jag har köpt en amulett till dig inför vår första riktiga träff.
Det vill säga precis när vi har blivit ett par.
Bara för att du råkar ha sönder skinnrämmen som den är upppträddd på så att du tappar bort den på vår stadsfärd.
Fanns det en del som ansåg att du var olämplig och inte tog vår relation på mer allvar än så.
Allt detta enbart för att de önskade behålla mig för sig själva.
Jag har lämnat nattens stad bakom mig.
Nu väntar bara friheten, fridfullheten och kravlösheten där som de trogna vänner de är.
Det var svårt till en början att vakna upp till denna ensamhetens och tomhetens dager, men vissheten om att jag hade gjort rätt val hann snart ifatt mig.
Jag gjorde bedömningen att lämna för att skydda mig själv.
Då jag insåg att jag inte var hjältinnan utan offret.
Novell nr 10
Silverhästen
Av Louise Andersson
Så var det dags igen. Evert skulle denna dag hämta gamla Irma och följa med henne till sjukhuset för en liten undersökning. Anja skulle få vara ensam ett tag och det tyckte hon var bra. Hon behövde ladda upp för vad som skulle komma när han efter att ha hjälpt Irma var bjuden på kaffe hos henne. Anja visste redan och hon var medveten om den konflikt som skulle komma att utspela sig.
Det hon kunde göra nu var att samla krafter. Och för att göra det fanns det bara ett sätt som definitivt fungerade för henne.
Hon satte sig med rakt utsträckta ben i sängen med en stor kilkudde bakom nacken. Hon slöt sina ögon och manade fram den terräng där hon fann sådan fridfullhet under pressande situationer som denna.
Där stod Anja nu. Med grimman i skimrande vitt pärlemo till sin trofasta starka silverhäst. Ett sto som var stolt, ståtligt och tåligt. Hon klättrade varsamt upp på hästens rygg där en sadel var fastgjord i lika dant vitskimrande mattreal som grimman. Pälsen glänste i det disiga och underliga ljuset där i gläntan som de stod i. Anja satt där ett ögonblick och bara andades varpå hon manade på hästen att rida in i skogen. I den skog där hon så väl visste vad som väntade dem.
Allt eftersom de kom längre in tätnade en silverskimrande dimma omkring dem och snart blåste det upp till oväder. Så föll de första silverflingorna från himlen och snart blev snöfallet allt tätare. Det borde inte kunna åska när det snöar, men här gjorde det. Snart ökade mullret i tack med vädrets framryckning och bländande rödglödgande blixtar spelade över himlavalvet. Hon manade stoet snabbare framåt ty detta var alltid lika obehagligt.
Snart kom de in på en strand där en stor stenklippa välvde sig över dem. Här kunde de vila ut. Stenarna lyste vita och genomskinliga på den sällsynta stranden. Och där väntade guldskön lika lugn och fridfull som om ingenting hade inträffat. Hästen gick sakta ut i vattnet och frustade lite. Snart hade hon vadat ut så långt att hon kunde simma. Ibland kom det blixtar ner i vattnet och där de efterlämnade sig en glöd som värmde upp det. Därför var det inget jobbigt för silverhästen att ta Anja runt i vattnet så länge hon önskade det. Bara låta skön skölja bort alla obehagliga känslor inom henne. Friden kunde få fotfäste i Anja igen och snart var hon lugn och trygg i sig själv.
Efter en evinnerlig tid vände silverhästen om och begav sig emot stranden. Nu kände hon att hennes ryttarinna var lugn och det var bra. Hon skakade av sig vattnet och gick långsamt fram över stranden. Ner emot skogen där snön låg hög och bländande. Lätt skrittade hon genom skogen och snart var de åter i gläntan för att skiljas.
Väl vid fikabordet satt de tre nu. Evert, Anja och gamla Irma. Först berättade Evert och Irma hur det hade gått med sjukhusbesöket. Bra enligt var det tycktes. Sedan berättade anja om sina bekymmer med Masoud. Han sa att han ville starta ett företag med henne, men han lät henne göra hela undersökningen omkring efterfrågan och allt annat ensam. Hon viste inte riktigt om hon orkade mer.
Så kom den avgörande frågan, det väntade ögonblicket som skulle bli ödesdigert.
- Irma, började Evert när han hade tänt en sigg för att finna sitt lugn.
- - Skulle jag kunna få låna 3 miljoner för att starta upp ett bygge av en stuga?
- 3 miljoner! Utropade Irma. Nog har jag pengarna, men varför skulle jag låna ut dem till dig?
- - För att jag hjälper dig. Svarade han enkelt.
- - Nej det kommer inte på fråga. Inte alls.
- - Nu är du orimlig Irma. Hörde Anja sig själv säga. Med lugn och tålig röst. Evert har ju rätt.
- - Nä, lilla Anja, det har han inte. Han hjälper mig därför att vi är släkt och så får han fika här sedan. Inte mer.
- - Var beredd på att jag kommer tillbaka! Sade Evert med ilska i rösten. Räkna med det!
Därpå gick han emot dörren och ut ur lägenheten. Stängde den ordentligt om sig och lämnade Irma och Anja sittandes mitt emot varandra.
- - Menar du verkligen vad du säger Anja? Undrade Irma. Att Evert ska få låna pengar av mig?
- - Ja det gör jag. Svarade Anja. Han har ingen anledning att hjälpa dig utan att få något tillbaka. Du vet ju att han har det svårt med ekonomin. Inom Anja malde andra tankar på hur hon skulle få hävda sin rätt emot honom. Men det var en senare fråga.
- - Men han måste ju bli vuxen och det vet han. Du hörde ju att han inte ens försvarade sig.
- - så konstigt då. Sa anja ironiskt. Han insåg ju att chanserna var utom räckhåll. Du vet ju det lika väl som vi.
- - Ja, jag ska tänka på det, men han får inget veta ännu. Hör du det.
Anja nickade till svar. Sedan sa hon.
- - tack för fikan. Jag behöver vila lite nu. Detta har varit krävande och du kan tänka på det ensam och skämmas.
Sedan gick hon utan ett ord mer in i sin sovkammare och stängde dörren om sig.
Slut.
Jag kan förstå att du var en av dem som kände sig åsidosatt när vi var barn.
Då du fick ta hand om dig själv när mor vår var med mig på alla ögonundersökningar och allt som hör där till, men det var inte mitt val.
Jag kan begripa att du kunde känna det som ett krav när du vackert fick ta hand om mig trots att jag är äldre än dig, men du förmådde inte att välja bort det.
Ungefär som du gör nu om dagar. då jag kan reda mig själv och du inte kan ha makten över mig längre.
så mycket tid du har ödat på mig utan vinning för egen del.
Det är så konstigt egentligen.
Nu när vi har brutit med varandra.
Eller rättare sagt, du har valt att bryta med mig.
Då drömmer jag om dig.
Mer än vad jag gjort under flera års tid tillsammans.
Du besöker, eller ska jag säga hemsöker mig ungefär på samma sätt som då du nyss flyttat hemifrån.
När du bodde hemma med oss andra syskon var du knappt där, men när du flyttat var du där hjämt och ständigt.
Det är som att jag har varit död i 1 år och 9 månader, men nu är jag påväg tillbaka igen.
Äntligen kan jag börja att bjuda på mig själv igen och ge dig det du önskar utav mig.
Precis som förr om dagar.
Just där i början av vår relation.
Då när vi var oslagbara tillsammans.
Nu är vi oskiljaktiga tack vare ditt tålamod och min vilja att kämpa då allt såg mörkare ut för mig och mina förutsättningar.
Visste inte när eller om jag skulle hitta det vi hade åter i mig själv.
Du är mycket mildare emot mig nu än vad du varit på mycket länge.
Ditt grepp om mig är inte lika gärnhårt som det varit förr.
Din hand trycker inte längre ner mig som vore du livrädd för att jag skulle kunna resa mig emot dig och inte tveka ens över att göra det.
Den trötthet du utkräver av mig numera kan jag hantera på ett vänligt sätt.
Både emot mig själv och dig.
Vi börjar ju komma överens.
Jag sitter och tänker tillbaka på när vi just hade inlett en relation.
I min forna hemstad gick jag vid denna tid till en kurator på vårdcentralen.
När hon skrev omdömet av mitt tillstånd hade du och jag ännu inte börjat träffas. Ej heller blivit ett par ens.
Men detta hade ju förändrats när resultatet skulle skickas iväg till försäkringskassan.
Som jag kämpade för att få kuratorn att ändra på intyget. Som en upprättelse av mig, av dig, av oss.
Utan framgång, men minnet av glöden i mina känslor finns kvar där inom mig som vore det igår.
Känner mig friskare än vad jag gjort på mycket länge. Men jag funderar ändå över vad denna upptäckt kan bero på?
Är det för att jag nu bara invänta passivt på vilken bedömning läkaren på vuxenpsyk och försäkringskassan ska göra om mig.
Eller är det enbart beroende på bytet av preventivmedel som jag företagit mig?
Eller är det bara därför att jag nu bestämt mig för att möta livet?
Detta är till alla er i nattens stad.
Vad ni behöver är någon som kan skingra era tankar från vardagen och er förankring till verkligheten.
Vad ni önskar er är någon som upppmerksammar var ni delar med er av. Som uppmuntrar er till att fortsätta med det.
Vad ni söker efter är en lite okänd och neutral vän och läsare som ni kanske kan söka tröst hos.
En själslig axel som inte dömer ut er om ni skulle luta er emot den.
Jag har försökt att tänka mig hur mitt liv skulle ha varit om jag inte träffat dig.
Om jag inte vill, eller ej förmår. På det hela taget så är det svårt att avgöra vilket.
Vilket av de bägge alternativen som är det rätta.
Det är hur som helst omöjligt att svara på.
Jag är en del i din värld nu och kommer så att förbli tills dess att du och om du vill förändra detta tillstånd.
Var det bara en ren tillfällighet som fick mig till att förändras?
Eller var det min självinsikt som undermedvetet fick mig till att glömma ta dagens kapsel av rosenrot?
Det var då jag upptäckte hur frisk jag är egentligen.
Att jag inte behövde dem längre.
Arctic Rooth som varit mitt alternativ till antidepressiva.
Jag tog dessa både innan jag började och slutade med det nyss nämnda.
Är jag vettskrämd över resultatet?
Var jag skräckslagen över min likgiltighet?
Eller är det psykläkarens hela förtjänst förutom jag själv?
Mitt senaste möte med en gynekolog var mitt mest känslofyllda.
Det var då jag kom så nära min dröm om ett pessar som man kan.
Det var då jag valde att avbryta min behandling med piller innehållande allt för mycket Gestagen.
För att påbörja ett användande av en p-ring istället.
En plastring som innehåller mer Östrogen än det tidigare nämnda och där du får in det genom slemhinnorna i underlivet hjämt över hela perioden du har den i dig.
Nu har jag vandrat en bit på denna vägen och jag är nära återställd idag. till skillnad från då, när jag hade ont i äggstockarna varje dag.
Var nedstämd och trött på mig själv och livet i allmänhet.
Trots att det har gått en tid nu så tänker jag på dig.
Den ångesten som jag går och bär på liknar din.
Min röst och en del av mina uttryck är snarlika de du alltid brukade använda. Som du säkert fortfarande använder.
Mitt teknikintresse är fortfarande i likhet med som jag minns ditt ganska omfattande.
Dessa ting är vad jag i detta nu spontant kan komma på, men det finns säkert fler om vi bara lärde känna varandra när tid var.
Men vad som inte liknar mig inom dig är bristen på omdöme.
När det är rätt tid att bryta kontakten med någon. vare sig det är syster, bror eller bara en vän.
Du hoppades på att jag skulle ha dåligt samvete över att jag vägrade skriva på den där fullmakten utan siffror. När det fanns så många stunder tidigare i våra liv som passade bättre att skiljas åt i.
Jag säger inte att det var fel av dig att göra detta. för vi har aldrig varit på samma våglängd trots likheterna. Men jag sörjer över de stunder som kan komma då vi skulle upptäcka att vi närmar oss varandra en dag.
Det sista riktiga samarbetet vi hade. Du och jag. I en form av någonting som är väldigt unikt för syskon att ha.
Det var när du äxtrajobbade som min ledsagare efter skoltiden under ditt tredje utbildningsår till undersköterska.
Då hade vi redan kommit så långt ifrån varandra att våra roller var mer professionella än vad som är vanligt för brukare och vårdare.
Vi klamrade oss fast vid detta spel till den grad och till varje pris.
För jag var ju bara en av alla dina meriter här i livet.
