Ditt namn är polyamori

Det fanns en tid då du var min livlina. När jag var ensam och inte tillhörde någon. Vilken jag kunde hålla mig i, klamra mig fast vid när jag föll och som alltid förde mig åter till hopp och lycka. Nu är du en livrem som jämt vill finnas nära, dras åt tills jag kvävs i min tvåsamhet. För att sedan snärta till, driva på tills du får din vilja igenom. Likt ett envist barn jag ständigt måste undertrycka. Ditt namn är polyamori.