Våra öden

Du tog mig till en annan värld i din ovetskap.

Längtar uti min denna bittra ovisshet efter en besvaran ifrån dig.

I det att vi åter mötas må jag ta i akt.

Ty vad gå miste om då jag ej antager?

Du förgyller tillvaron min här i ovissheten.

Du har blivit mittt ljusare alternativ uti tider som denna.

Du korsade i tvära drag min vandring.

Du har förlett mig åt ditt vägsjäls håll och bemött mig till på köpet.

Våra öden är nu bevandrade hos varandra.

Inspireras utav dig

En lika villfaren själ söker troget efter dig.

En ängslig själssyster letar efter just dig.

En inför dig fortfarande oanad beundrare önskar sällskap.

Önskar att du kunde i min värld finna hemmafrid.

Begär, vill och trånar, men vet ej om jag når.

Att få dig invid min sida har blivit min nya dager.

Du utgör en vändpunkt vilken präglar mitt liv.

Inspireras utav dig, men har ej fått något gensvar.

I en dimma av spänning och förväntan

I en annan värld än denna befann jag mig telefonerandes till dig med anledning av ett uppgörande.

I en okänd hall stod jag invid min faders sida.

Han inspekterandes åt mitt håll.

Lika så gjorde din vid detta avgörande tillfälle.

En tid i ovisshet förflöt tills den slutligen förvandlades till en klarhet.

En dimma av spänning och förväntan lättade upp.

Varpå ett möte oss emellan nalkades.

Och jag återvände till verkligheten.

Anspelningar vittrar igenom

Under en kväll vilken borde ha förblivit som demina andra möter jag en vilsen främling som anländer till min undsättning.

Hon verkar till att vara betydligt äldre än vad hon verkligen är.

När som detta uppdagas skräms jag.

I det att intresse inför henne redan har bildats.

Anspelningarna verkar till att vittra igenom och ut ur mitt inre.

Under sådana frågor

 

Är du ouppnåelig över för ensamheten min?

Hur ska du emottaga mig uti din tillvaro?

Upptages jag utav dig i förlust och förgäves?

Klandrar du vårt möte för ditt tillstånd?

Är du välbehållen efter vandringen med mig?

Under sådana frågor fortskrider jag och min livssituation.

Att låta ödet råda i vägen för viljan kan svida ordentligt.

Varandras världar

Att inleda en början med dig står under osäkert förvar.

Eftersom vi ännu ej återmötts sedan då.

Allt sedan dess att vi nyss hade försonats.

Där gick vi tillsammans under otillräcklig tidsrymd för att ens uppdaga varandras världar.

Hur vårt fortskridande bliver äro ovisst.

Av den enkla anledningen att vi båda ännu väntar på detta.

Drömmar om en fika

Tänk att få fortgå i spåren, där var i vi skiljdes åt.

Av att få njuta i gemenskap på ett beläget fik.

Hoppas på att finna nöjet i att åter bjudas in i din omvärld.

Att med hjälp av denna invit få visas runt och följa med bland dina intressen.

Inmed avsikt och förväntan av att finna närmare förtroende till varandra.

Drömmar om oss båda tär inom mig.

Om du vore fadern

En tanke som far iväg med mig ibland är denna.

- Hur skulle det bli om du vore fadern till vårt gemensamma barn?

Oavsett hur våra omständigheter än såg ut.

Men en sak vet jag.

En abort på detta skulle vara som att ta död på en stor och viktig del av våra liv och vad vi är ämnade till varandra för.

Bara att föreställa mig en situation likt den gör mig bara mer säker på att jag inte skulle tveka eller tvivla på hur jag står i frågan.

I den striden

Vi ska blända de andras insikter inmed vår helt allvarliga avsikt med varandra.

Vi må i synnerhet låta vår stolthet överskrida alla gränser och de utomståendes förväntningar på oss bägge och på våran relation.

Vi borde fira denna seger emot omvärldens åsikt.

De som stödjer så väl som de vilka gör motvärn.

I den striden, ja, i den striden vill jag vara i oändlig tid.

Slår rot

Jag känner hur våra band till varandra förstärks.

Hur knutarna dras åt allt hårdare.

Jag har satt frö i din jord.

Håller sakta, men säkert på att plantera mig och hela mitt liv i den. Så nära dig som möjligast kan göras.

Är det slår rot jag gör?

Flätar samman mina vägar inmed dina.

Detta har du valt att tillåta.

Det behöver jag.

För att få modet att våga frodas och blomma ut invid din sida.

Oslagbara och tidlösa

Novell nr 6 Oslagbara och tidlösa Av Louise Andersson Det jag nu ska berätta är om en liten händelse som jag ibland tänker tillbaka på nu när jag sitter i ett eget hem. Har världens mest underbara sambo och är långt där ifrån detta utspelade sig. Under en helt annan tid med helt andra livsvillkor. Trots att det bara var för ett par år sedan. Jag och en jämnårig tjejkompis skulle ta oss en liten eftermiddag på stranden. Vi hade med oss allt som behövdes. En handduk för henne att ligga och sola på innan hon skulle bada en sväng. Min ipod-spelare full med musik som jag skulle sitta och spela på bryggan för alla som ville höra på. Vi hade handlat in drickor, Festis av några olika smaker om jag inte minns fel. Kaffe hade jag druckit i mängder hemma hos moster innan vi begav oss ut, så jag hade inte kofeinbrist på ett tag. Väl nere på bryggan som var stor och rymlig kryllade det av människor. Som om hela staden hade bestämt sig för att vara där just då. Men till slut efter mycket letande fann vi en bänk och en stor platts för henne nedanför att lägga sig och sola på. Där slog vi oss ner och bara njöt. Snart hade jag riggat upp pipoden och en högtalare så att musiken började att sprida sig. Det råkade vara John o`Callaghan som stod på spellistan idag. Och det dög alldeles utmärkt för mig och min sinnesstämning. Min kompis låg och dåsade en stund i solen och bara tog vara på tiden. Samlade lite krafter också därför att hon var lite blyg av sig och nu skulle hon hoppa ifrån bryggan med så många omkring sig som kunde titta på. Även om det inte var så troligt att någon skulle döma ut vad de såg. Ty båda hade vi ett utseende som många fastnade för. Slutligen var hon så nere i vattnet och jag satt ensam kvar. Passande nog spelades John o`Callaghan – Find yourself  då jag plötsligt fick en konstig känsla inom mig. Och snart skulle jag få svar på vad den kom sig av. Ett gäng på 5 killar i 14 – 15 års åldern samlades på bryggan några meter framför mig. Rakt framför mig så att jag med lätthet trots att jag inte ser skulle kunna gå rakt emot dem. De pratade högljutt och jag började känna mig lite orolig. Önskade att min kompis kunde komma tillbaka snart så att vi åtminstone var två. Då skulle hon hjälpa mig om vi behövde springa iväg. Det jag kunde göra nu var att sitta där med min allvarligaste min i ansiktet och spela min musik. Efter en stund var min kompis tillbaks och hon satte sig bredvid mig och tog emot badhandduken som jag räckte över till henne. Killarna var fort farande där och hon tittade bort emot dem med en avfärdande blick. - Det där var väl inget intressant? Men nu upptäcktes det att någon av dem tyckte att vi var spännande. Och hur skulle de kunna veta att vi var 10 år äldre än dem? Någon av dem tittade på min väninna då John o`Callaghan – Big sky började att spelas. Det var inget konstigt med det, tycktes det. Men så var det en utav dem som riktade sin blick emot mig och verkade inte reagera när de andra började ge sig iväg emot vattnet. Inte förr än en utav dem utbrast. - Kom nu! Varför tittar du på henne för? Hon är ju blind. - Jag satt där alldeles förlamad och uppfylld av något underligt, men min kompis ville inte låtsas om något. - - Kom nu. Sa hon. Vi går tillbaka till din moster nu. Nästan som om hon var förlägen och skämdes. - - Men, men vi kan väl stanna lite till? Undrade jag och fick en förvånad blick ifrån henne som jag nästan kände. Ja, nästan lika tydlig som den där pojkspolingens hade varit. - -Du, du som aldrig brukar vara glad för att hänga på stranden. Nä, tänk inte på honom, sa hon som om hon hade läst mina tankar. Det blir bara problem. Jag rodnade en aning, men följde med henne hem till moster. För jag viste ju så väl att hon hade rätt. När min kompis hade åkt hem och jag satt och pratade med moster. Efter middagen då kaffet stod på bordet. Då började jag berätta om vad vi hade upplevt denna dag. Tänkte att det kunde liva upp lite. Moster skrattade och nickade intresserat och tyckte att det var roligt. - Ja, ni ska roa er så gott ni kan när ni kan det flickor. För när allvaret kommer till er då, ja, då. Förvånat höjde jag volymen på radion för att höra dagens mix. Samtidigt som moster pausade i sin utläggning, ja rent av avslutade den utan att säga mer. Då kröp det kalla kårar ner för ryggen på mig. För ut ur högtalarna hördes. John o`Callaghan – Big sky Slut.

Som vore det ett behov

Jag ligger i ett vitt spättsnattlinne över din vänstra arm onanerandes med en silvrig massagestav.

Du ligger naken och tillfredsställer dig själv med din högra blotta hand.

Vi fullbordar något i detta nu.

När jag får orgasm och du genupplever din när jag penetrerar mig efteråt.

Vi är två ensliga själar som förenas i en gemensam och upptriggad erfarenhet.

Som vore det ett behov.

Evinnerligheten hägrar över oss

Ibland är det bra att bära med sig känslan av att tråna efter någon.

Att ha vant sig vid denna så väl som jag har gjort.

Särskilt i stunder likt denna jag nu genomgår.

I det att vi har distans till varandra.

Vi som nu måste invänta vårt nästa möte.

Trots att detta infaller under det följande veckoslutet.

Evinnerligheten hägrar över oss fortfarande.

Erfarenheten berikad

Att få känslor besvarade kan vara nog så svårhanterligt som om de inte vore det.

i synnerhet somnär dessa är i maskopi med den längtan vilken infinner sig inom mig just i detta nu.

Särskilt när du ej är mig tillhands vid tillfällen likt detta.

Önskar innerligen att vi båda kunde få finnas inmed och inför varandra uppå allehanda plan.

Nu då jag är erfarenheten berikad.

Hur du sökte mig

Jag kunde känna genom dig hur du sökte mig.

Just som när jag inte längre ämnade att leta efter närhet ifrån någonstans eller utav någondera.

Jag kunde förnimma hur jag blev indragen och påverkad av din vilja.

tills dess att den också blev min.

Och du fick mig att inse detta.

Insikten i synnerhet är denna.

Att jag skulle trivas i din värld.

Att vi borde mogna förenade.

Firar nyårskväll

Firar nyårskväll med en nära väninna och några i hennes familj. Och vet så väl med mig att jag borde vara närvarande.

Vet att lyckan som sedvanligt bör infinna sig där inte är.

Ty mina tankar är orubbligen hos dig.

Demina drömmar om oss två vägrar att lämnas mig.

Du har förlett mig uppå andra stigar.

Visat mig att jag intet ens kan lita på mina egna bedömningar

Är ett pris riskfritt?

Ju svårare du blir för mig att nå.

desto sjukligare blir demina begär efter dig.

Ju mer främmande du visar dig inför mig.

Får i stor utsträckning mina önskemål att föröka sig om att lära känna dig och din omvärld.

Frågorna är uppenbara och de kvarstår fortfarande.

Dessa bliver aldrig mig frånvarande igen.

Hur kan jag närmas mig dig?

Är det pris jag måste betala riskfritt inför oss?

Må det bli vi en dag?

Ni båda utan mig

Sakta, men allt för säkert upplever jag huru min nuvarande lidelse drar sig undan åter igen.

Så gör även du inför mig.

Ni, en ofrånkomlig kombination.

Du och just denna lidelse, ni talar ett eget samspråk.

Så oskiljaktiga för mig ni är.

Jag får mig till att resonera som så.

- Att det är ni två som förtjänar varandra där uti den slutliga oändlighetens betryggande famn.

Ni båda utan mig.

Är det ens värt priset att slåss?

Fördomarna där inom mig sviktar då jag möter människor som dig.

Som så främmande, som så skrämmande, som så förbjudna och omöjliga.

Du med din muslimska bakgrund emot min egensinniga och obehindrade fritänkarvärld.

Hur må vi två någonsin mötas?

Eller än hellre förenas med varandra.

Hur kan tron flytta berg?

då jag tvivlar på en union emellan oss.

Är det ens värt priset att slåss?

Egentligen?

Att få bli accepterad

Om jag med ord skulle beskriva hur det känns att ämna ha tillgång till dig. Vore det ungefär som att äga fritt utövande på sitt eget belöningssystem.

Som är det beroendeframkallande att bara tänka på dig.

Men skillnaden på detta och andra begivenheter är denna.

Behandlingen av det begär jag lider utav är.

Att få tillbringa min tid uti din närvaro.

Att få bli accepterad utav dig.

Bli ärligen din.

Hemlig med sin bakgrund

Hon är hemlig med sin bakgrund.

Jag vill allt hjämt veta mer.

I min enträgna förundran är det ivern som hon ser.

Hon har svårt att finna tillförlit uti det som henne sker.

Att någon ämnar lära känna henne är ett skräckfyllt scenario vilket hon i förtvivlan anser.

Eller?

Är det jag som i min desperation intet anar gränser för hur långt jag sänker mig?

Ned i en spiral utav obesvarad kärlek.

Ber!

Ett behov

Jag känner ett behov.

Ett envetet behov att minska den klyfta vilken har utvidgats emellan oss.

Detta behov kräver ut mig.

Kräver ett svar på en utav demina frågor.

Hur ska jag förminska denna klyftas vidder utan att samtidigt förgöra dig och din tillit?

Tvivlet är mig övermäktigt.

Steget blir så överpräktigt.

Förundran om du ej mitt antåg önskar?

Får mig bittert likgiltig för allt annat.

Säkerligen oförmögen

Mörka slöjor omgärdar mitt inre och min annars lätt disiga tillvaro.

Ett enträget begär utgjort av lika delar obehag som välbehag uppblandade i en oskiljaktig förening.

Du vilar ännu i din aningslösa ovisshet.

Säkerligen oförmögen om vad du måste anta om mig?

Kanske kommer du heller aldrig att förstå?

Att dessa känslor är till följd och på grund av det jag bär med mig efter mötet inmed dig.

Varför frestades jag?

Varför kunde inte lyckan bestå utan krav ännu en tid?

Varför skulle jag med ens bli till den grad säker på vad du tillför mig?

Vem du utgör i mitt ödes omgivande tillvaro.

Den formad av demina utvalda.

Varför frestades jag att binda dig till mig under omständigheter likt dessa?

Då som min åtrå inför dig kan komma att bli grov, ofin och färgad av de mest besynnerliga begivenheter.

Att aldrig förneka

Jag har en gång givit mig själv ett löfte om att aldrig någonsin förneka vad som komma skall i min väg.

Intet heller huru jag må uppleva dig.

Även om du drar upp de allra grövsta rötterna utgjorda av åtrå.

Eller svärtar ner eventuell kärlek vilken skulle kunna uppstå inom mig.

Du inmed dina skamfilade och förnedrande nyanser av alla färger som finns att tillgå.

Oavsett hur det än blir, må jag acceptera och genomleva detta faktum.

Inom en dimmfyld hinna

Det var som om du genom din blotta inverkan på mig

omringade oss båda inom en dimmfyld hinna.

Ur vilken begäret därmed föddes.

En antydan av nyfikenhet i mitt inre medvetande förbyttes.

Snart uti sin fortskridande utveckling till en frigörande spänning och har nu erkänts som det intresse det är.

Där vid faktum orubbligen kvarstår.

Jag må nyss ha påbörjat min bekantskap inmed dig, men den gör avtryck. 

Hur våra liv reagerar

Det var någonting med min upptäckt av dig som fick en spänning bestående av förväntan och förhoppning att börja spira inombords.

Även om det lik väl skrämde mig då jag nu erkände detta faktum.

En upplevelse utgjord av en ertappad angelägenhet är vad som kommer att prägla vår relation och mina känslor inför dig.

Säkerligen detta vilket speglar också din uppfattning om hur våra liv reagerar med varandra.