Sakta, men allt för säkert upplever jag huru min nuvarande lidelse drar sig undan åter igen.
Så gör även du inför mig.
Ni, en ofrånkomlig kombination.
Du och just denna lidelse, ni talar ett eget samspråk.
Så oskiljaktiga för mig ni är.
Jag får mig till att resonera som så.
- Att det är ni två som förtjänar varandra där uti den slutliga oändlighetens betryggande famn.
Ni båda utan mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar