Trist att äta i sin ensamhet.
Nu när man väl har hittat någon att dela allt med.
Till och med i det här tillfället när det gäller för mig att få i mig en mandelkubb eller två.
Hellre sitter jag kvar i fåtöljen vid datorn och läser.
Tills jag blir så trött att jag går och vilar ett tag.
Du förstår mig delvis, men gör inte så själv längre.
Du kan tygla den där förödande tristessen innan den lyckas fånga dig nu om dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar