Någonstans längst där inom mig lugnar mitt undermedvetna mig med en tanke.
Att inte bara nog utan säkerligen i fortskridande livstid ska, ska minnas, mig?
Erindra dig vårt möte för ett ögonblick då och då, men hur eller under vilka omständigheter du uppfattar vikten av mitt sällskap. Detta kan ingen annan än du själv avgöra.
Jag kan bara tålmodigt invänta och hoppas.
Att inte bara nog utan säkerligen i fortskridande livstid ska, ska minnas, mig?
Erindra dig vårt möte för ett ögonblick då och då, men hur eller under vilka omständigheter du uppfattar vikten av mitt sällskap. Detta kan ingen annan än du själv avgöra.
Jag kan bara tålmodigt invänta och hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar