Det finns tillfällen i livet som har oroat mig ibland.
Vissa ser inget som helst märkvärdigt med detta, medans andra liksom jag är förundrade.
Undrar likt mig varför jag bara har några i min närhet som jag känner mig kapabel att umgås med?
Sätter jag mig in i deras liv och tillvaro allt för mycket?
Identifierar mig med dem tills jag blir deras nästankopia?
Eller är jag bara svår att förnöja?
Då det kommer någon i min väg som tycks intressera mig lever jag mig in i våran tillvaro tills jag knappt hittar ut igen.
Varför är det så.
Det oroar mig ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar