Andlig feminism

Novell nr 12

Andlig feminism

Av Louise Andersson

Sandra var nu 12 år och hon var en lugn och funderande tjej som ägnade mycket av sin tid i ensamhet. Så gjorde hon även denna lördagseftermiddag. Då radioprogrammet Människor och tro stod på hennes agenda. Religion och livsåskådning var stora intressen i hennes liv och just detta program följde hon slaviskt varje vecka.

- Idag ska det handla om andlig feminism. Säger programledaren.

- - Vad är då andlig feminism? Vi har pratat med en kvinna som vi kan kalla för Lina. Hon lever för vad hon tror på. Sedan 3 år tillbaka då hon gjorde ett avgörande val.

- Det var för 3 år sedan som jag bestämde mig för att nu fick det vara nog. Varje månad när menstruationen var i antågande kände jag att jag inte stod ut att leva med mig själv. Blev sjuk av humörsvängningar och smärtor. Så blir jag även nu, men då såg jag ingen anledning till varför jag måste ha det så. Jag tyckte att livet var orättvist och om jag kunde finna något sätt att leva med mitt skröpliga tillstånd så var jag beredd att ge mycket.

En dag satt jag på en gynmottagning och väntade på min tur tillsammans med några andra kvinnor och tjejer. Bredvid mig satt en kvinna som var mycket pratsjuk och snart var vi igång med att berätta varför vi satt där och utbyta erfarenheter med varandra.

- - Ja, sa hon. Ditt tillstånd är inte roligt att leva med. Hade det lika dant som du tills för 5 år sedan. Då jag kom i kontakt med några andra kvinnor som utövade andlig feminism. En del samlade sitt blod och vattnade sina blommor med det. Andra hällde det i gjorden, tände ljus och hade en liten seans i enskildhet eller tillsammans med några andra. Hon föreslog att jag skulle kontakta henne om jag var intresserad så skulle vi prata vidare om ämnet och när vi skulle träffas. Jag var lite tveksam till en början, men jag hörde av mig till henne. Tyckte att jag lika gärna kunde ha en gruppritual med de andra hon kände. Så var allt överstökat. På något vis kände jag att en enskild seans bara skulle förstora upp hela situationen.

Visst var det lite nervöst när jag kom där med min lilla vattenflaska med mitt utspädda blod i, men jag blev väl mottagen och jag fick en av livets största upplevelser när jag stod med en kvist rökelse som tänd doftade i min ena hand. Valde ut min lilla hjordplätt och tömde ut hela flaskans innehåll över den. Sedan stod vi där och begrundade ögonblicket tillsammans i fullständigt allvar och samförstånd. Ett par av kvinnorna började gråta och tala i tungor och då var det nära att jag rycktes med. Men då vågade jag ännu inte släppa alla hämningar som vi går och bär på. Nu gör jag det allt som oftast och när det inträffar känner jag att varje månad är värd att leva för.

Sandra satt som förtrollad allt medans tankarna for genom hennes huvud. De själva, hon och hennes familj bodde i en villa långt utanför stan och de hade en stor tomt runt huset. Så där fanns det mycket platts. Ja, jäklar. Hon hade fått sin mens under detta året och behövde bara invänta månadens äggbortfall. Nu skulle hon göra något riktigt spännande. Bara för sin egen del. Ingen annan behövde få veta det så vida inte de också var intresserade av sådana okulta handlingar.

Så var äntligen dagen där. Mensen hade kommit igång och Sandra hade planerat allt i detalj. Kanske gått igenom det lite överdrivet många gånger. Men hon ville vara säker på att ingenting gick fel. Hon hade sparat på ett rör för brustabletter som hon många gånger hade suttit och hållit i medans drömmarna om hur det skulle vara att fylla det hade genomsyrat hennes medvetande. Nu var det otroligt nog dags att uppfylla denna fantasi och göra den till verklighet.

Med darrande ben gick hon in på toa och stängde dörren om sig. Drog ner sina byxor och ställde sig gränsle över toastolen. Ifall det skulle rinna bredvid röret.

En evighetslång tid förflöt. Då hon kryste och tyckte att det inte kom något blod alls. Där stod hon och andades häftigt med bultande hjärta.

Plötsligt hördes små steg utanför dörren och hennes lillasyster ellsie bankade rastlöst på den.

- Sandra! Är det du? Öppna så att jag kan gå på toa! En impuls for i Ellsie och hon ryckte i handtaget. Bara för att upptäcka att dörren var olåst.

- - Faan! Tänkte Sandra desperat och slog sig klumpigt ner på toastolen. Röret gömde hon under tröjan, men hon var inte helt säker på att inte Ellsie märkte att det var något i görningen. Hon hade en benägenhet att göra det. Så Sandra öppnade dörren helt och lät systern komma in. Varpå hon reste sig och drog upp byxorna utan ett ord. Sedan gick hon surmulet där ifrån.

- - vänta bara. Det finns fler chanser. Intalade hon sig.

Slut.