En gång i tiden var jag vidöppen för allt.
Nu har omständigheter sakta, men säkert slutit in min värld.
En gång i tiden fanns förhoppningar och tillit i mina
sinnen.
Nu är jag så misstänksam att jag inte kan ge den som betyder
mest i mitt liv det jag känner.
Hur kunde jag dansa så obetänksamt?
Dansa ned i en dal utav mörker, då när jag så lätt svävade
på toppar så skinande och bländande.
Hur tar jag mig upp dit åter?
Då känslorna är som musslor vilka vägrar att öppna sina skal
igen.
Hur kunde jag gå från den livsglädjen då, till detta dystra
allvar?
Var finns balansen?
Egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar