Till en början vägrade jag att förstå.
Ville bara att allt skulle vara som vanligt och att vi båda åtminstone
skulle kunna prata fritt om det som hänt.
Sedan insåg jag att du inte ville påminnas om det och då
kände jag mig förförd.
För du var ju så mycket mer erfaren än mig och du var den
första jag haft.
Några år senare började jag att ta ansvar ensam för det
inträffade.
Anklagade mig själv för att jag inte sett att du ej kunde
stå emot.
Du var utan skuld enligt mig då och jag bar hela bördan.
Men för mig var allt vi gjorde bra.
Så jag går vidare nu.
Stolt över det inträffade som är så mycket mera värt än att
bara glömmas bort.
- För vad finns där att skämmas över för någon utav oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar