Spänningen stiger.
Ja, stegras uti dimman och drömmen om dig.
Förhoppningar spirar trots ovisshet om hur det förhåller sig.
Tidender fortskrider.
Jag inmed dem vanlider.
Här uti väntan på och i längtan efter tillfällen för oss två.
Vill du någonsin inse?
Uthärda må?
Kan du då i det minsta försöka att förmå?
Tillåta dig att förstå, mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar