Novell nr 8
Med hår och nitar
Av Louise Andersson
Jag har haft ångest så länge jag kan minnas, men inte den slags som de flesta säger sig beskriva. Den där de har svårt för att andas och ett tryck över bröstet. Nej, min är av en helt annan kaliber. Den består av en massa varelser stora som små, som vill jaga mig och angripa mig på något sätt. Bita mig, riva mig, kasta sig i ansiktet på mig eller bespruta mig med en massa saker, slem, vätskor och ja, jag vet inte allt. Min mor brukade alltid säga till mig när jag var barn att jag skulle vara försiktig med vem jag berättade detta för. Ty dessa ting kunde tas upp fel av fel personer som fick veta det. Därför höll jag det ganska dolt inom mig och om jag någon gång skulle få ångest så lekte jag mig igenom den på dagarna med mina syskon och kompisar. Det var på nätterna den tunga bearbetningen kom och jag låg där darrande under täcket och var livrädd för att röra minsta fena ens. Detta har allt sedan dess följt med mig och jag har accepterat att det kommer att finnas i mitt liv för alltid. Men ibland är ångestmonstren inte onda. Något jag fick lära mig för drygt två och ett halvt år sedan. Han hade funnits där en månad eller så. En stor best med silverskimrande hår och glänsande silvernitar på kroppen. Med sin dova röst och det gutturala och otydliga språket han hade när han försökte att tala till mig var minst sagt skrämmande. - Ochuuu, Mmmm. Kunde han säga då han var i närheten. Varpå han la ena handen ovanpå mitt huvud. Detta var mycket obehagligt för mig då när jag inte visste vad han ville. Ibland kunde jag klara av det ganska oberörd på ytan, men långt ifrån alltid. Ofta tog jag mig till mitt sovrum och stängde in mig där. Så att han inte skulle följa efter. Men så en dag bestämde jag mig. Efter att ha pratat med mamma i telefon och då hon hade undrat om jag inte skulle låta honom få ta mig då? Den tanken var först omöjlig för mig att ta till mig, men när jag väl hade beslutat mig för att ge den en chans så gjorde jag det. Jag satt i mitt kök och drack kaffe. Lyssnandes på en samlingsskiva, Trancemaster. Då han, besten med hår och nitar uppenbarade sig bakom min stol. - Ochuuu, mmmm. Sa han som han alltid brukade göra. Jag försökte att spela oberörd och lugnt satt jag kvar på stolen och tog en liten klunk kaffe till. - -Oooochuuu. Sa han igen och helt plötsligt hade han gripit tag i mig med ena handen. Snart satt jag där i den och han höll mig med den andra så att jag inte skulle falla. I det ögonblicket visste jag inte vad han skulle göra med mig. Kasta iväg mig, krossa mig emellan de där stora starka händerna eller ja, något ännu värre. Kväva mig kanske? Han gick omkring med mig i famnen en lång stund. Hans tag om mig var varsamt och han klappade på mig med den hand som hade hållit mig fast med ömhet och tillgivenhet. Det dröjde ett långt tag innan jag slutade att vara rädd. Vilket han kände. Han vaggade mig lugnande med sina. - Ochuu, ochuuu, mmmm. Tills jag inte var rädd alls och vågade möta hans ansikte med mitt. När han hade fått nog av min närhet satte han varsamt ner mig på stolen igen och lämnade mig där med ett. - Mmmm. Som sista hälsning. Sedan var han borta. Ett bra tag satt jag bara där och undrade vad det var som hade hänt egentligen? - Var detta möjligt? Sedan ringde jag till min bästa väninna och berättade vad som hade inträffat. Han har funnits där allt sedan dess. Och förutom min sambos bearbetningsmetoder då vi leker bort alla andra varelser som vill komma åt mig. Så är han där och jagar det onda på flykten. Han är en trygghet i mitt liv och han har lärt mig att inte all ångest är ondskefull. Han är min best med hår och nitar.
Slut.
Med hår och nitar
Av Louise Andersson
Jag har haft ångest så länge jag kan minnas, men inte den slags som de flesta säger sig beskriva. Den där de har svårt för att andas och ett tryck över bröstet. Nej, min är av en helt annan kaliber. Den består av en massa varelser stora som små, som vill jaga mig och angripa mig på något sätt. Bita mig, riva mig, kasta sig i ansiktet på mig eller bespruta mig med en massa saker, slem, vätskor och ja, jag vet inte allt. Min mor brukade alltid säga till mig när jag var barn att jag skulle vara försiktig med vem jag berättade detta för. Ty dessa ting kunde tas upp fel av fel personer som fick veta det. Därför höll jag det ganska dolt inom mig och om jag någon gång skulle få ångest så lekte jag mig igenom den på dagarna med mina syskon och kompisar. Det var på nätterna den tunga bearbetningen kom och jag låg där darrande under täcket och var livrädd för att röra minsta fena ens. Detta har allt sedan dess följt med mig och jag har accepterat att det kommer att finnas i mitt liv för alltid. Men ibland är ångestmonstren inte onda. Något jag fick lära mig för drygt två och ett halvt år sedan. Han hade funnits där en månad eller så. En stor best med silverskimrande hår och glänsande silvernitar på kroppen. Med sin dova röst och det gutturala och otydliga språket han hade när han försökte att tala till mig var minst sagt skrämmande. - Ochuuu, Mmmm. Kunde han säga då han var i närheten. Varpå han la ena handen ovanpå mitt huvud. Detta var mycket obehagligt för mig då när jag inte visste vad han ville. Ibland kunde jag klara av det ganska oberörd på ytan, men långt ifrån alltid. Ofta tog jag mig till mitt sovrum och stängde in mig där. Så att han inte skulle följa efter. Men så en dag bestämde jag mig. Efter att ha pratat med mamma i telefon och då hon hade undrat om jag inte skulle låta honom få ta mig då? Den tanken var först omöjlig för mig att ta till mig, men när jag väl hade beslutat mig för att ge den en chans så gjorde jag det. Jag satt i mitt kök och drack kaffe. Lyssnandes på en samlingsskiva, Trancemaster. Då han, besten med hår och nitar uppenbarade sig bakom min stol. - Ochuuu, mmmm. Sa han som han alltid brukade göra. Jag försökte att spela oberörd och lugnt satt jag kvar på stolen och tog en liten klunk kaffe till. - -Oooochuuu. Sa han igen och helt plötsligt hade han gripit tag i mig med ena handen. Snart satt jag där i den och han höll mig med den andra så att jag inte skulle falla. I det ögonblicket visste jag inte vad han skulle göra med mig. Kasta iväg mig, krossa mig emellan de där stora starka händerna eller ja, något ännu värre. Kväva mig kanske? Han gick omkring med mig i famnen en lång stund. Hans tag om mig var varsamt och han klappade på mig med den hand som hade hållit mig fast med ömhet och tillgivenhet. Det dröjde ett långt tag innan jag slutade att vara rädd. Vilket han kände. Han vaggade mig lugnande med sina. - Ochuu, ochuuu, mmmm. Tills jag inte var rädd alls och vågade möta hans ansikte med mitt. När han hade fått nog av min närhet satte han varsamt ner mig på stolen igen och lämnade mig där med ett. - Mmmm. Som sista hälsning. Sedan var han borta. Ett bra tag satt jag bara där och undrade vad det var som hade hänt egentligen? - Var detta möjligt? Sedan ringde jag till min bästa väninna och berättade vad som hade inträffat. Han har funnits där allt sedan dess. Och förutom min sambos bearbetningsmetoder då vi leker bort alla andra varelser som vill komma åt mig. Så är han där och jagar det onda på flykten. Han är en trygghet i mitt liv och han har lärt mig att inte all ångest är ondskefull. Han är min best med hår och nitar.
Slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar