Att rymma till dig

Att rymma till dig är det enda jag vill just nu.

Då som hoten omkring mig samlar sig likt hungriga rovdjur.

Att fly till din värld är det bästa jag kan göra nu.

För jaakten här i denna min andra verklighet tycks aldrig få ett slut.

Jag vet inte hur länge du kommer att orka med mig.

Jag vet bara att du är bra i det sammanhang jag lever i. 

Om du stupar en dag och även du blir offer för dessa hungriga odjur ska jag aldrig förlåta mig själv.

Därför vill jag bara rymma till dig ett tag för att samla krafter för att åter möta dem i min ensamma strid.

Du gör mig varm

Jag vill alltid ha dig omkring mig.

Likt ett silverskimrande av kärlek lyser du upp min mörka dalgång av destruktiva tankar och svarta sinnesstämningar.

Jag vill alltid vara en i din värld, men jag vill också lära mig att skina igen så att jag kan återge det ljus du är för mig.

Du gör mig varm här i min tillvaro av kyla. 

Jag vill också göra dig varm en dag då du är frusen.

Ensamma sömnlösa nätter

Var är denna jag som helst ville sova ensam?

Var är den jag som kunde roa sig själv och krävde sin egentid?

Sedan jag mötte dig har allt detta förändrats.

Nu är dagar och nätter utan dig bara en plågsam strid.

Var är denna jag som så lätt blev förälskad?

Var är den jag som såg kärlek likt ett tidsfördriv?

Ingen kan mäta sig med dig inför mig längre.

Du är en milstolpe uti mitt liv.

Längtans pilar

Det har bara gått 13 dagar sedan vi var nära att välta ett långbord på en pizzeria.

Det var bara 13 dagar sedan vi firade min födelsedag hos mig.

Det var 14 dagar sedan jag hörde din röst för första gången och förstod att jag ville dela mitt liv med dig.

Ändå känns det som att vi har levt såhär mycket längre än så.

Längtans pilar träffade rätt när det gäller oss två.

Lekande kärleksbarn

Med dig är allt så enkelt.

I ditt sällskap mår jag bra.

Du och jag kan bilda världar.

Du tar fram mitt sanna jag.

Vi är som lekande kärleksbarn.

Önskar att

Önskar att jag finge finnas där också när du är ledsen. Även om jag förstår att du endast vill förknippa mig med det som är bra och glädjefyllt.

Jag önskar att dina tårar kunde få rinna ner i min omsorg likt vore den en brunn av aldrig sinande ttålamod.

Leda bort dig redan nu, trots att tiden ännu inte är mogen.

Men jag ska vänta tills den blir det. Hur detta än må sluta.

Besatt

Jag kan inte sluta tänka på dig och det vill jag inte heller.

Jag  kan inte sluta att drömma mig tillbaks till när vi var tillsammans och det vill jag inte heller.

Jag borde inte tänka mig en framtid med dig, men det gör jag ändå.

För så är det nu, att jag är besatt av dig

Rensa mig

Rensa mig, så jag glömmer bort allt omkring oss.

Rensa mig, så att det inte finns rester av andra kvar.

Rensa mig, så att jag kan sluta rymma från allt.

Rensa mig, tills jag bara är medveten om dig.

Längtans mara

Längtans mara rider mig till sömns inatt.

Nu när vi åter går skilda vägar.

Du har förändrat mitt liv förgått.

Jag är nu säker på vem som detta präglar.

Vi gav det en chans och det ångrar jag ej.

Även om tillvaron aldrig blir sig lik igen för mig.

Varför ska mitt vidöppna hjärta så skoningslöst svida?

Nu när jag tappert för dig vill strida.

guldklimpen och ädelstenen

han är min guldklimp i livet. Som varit och är så mycket värd för mig. Hon är min ädelsten i livet. Förut oslipad och kantig, men nu så skinande och blank. Dessa båda utgör min hela värld.

Dubbelnougat

Du och jag är likt ett Dubbelnougat.

Du är den krämiga mörkare hasselnötsnougaten.

Jag är den ljusare söta mandelnougaten.

Tillsammans smälter vi samman och blir oskiljaktiga.

Vi är en oslagbar förening.

Mot sjukdomen

När vi blev tillsammans trodde jag att missmodet aldrig skulle komma åt mig igen.

När du visade mig att du var min värld trodde jag att alla vägar redan var utstakade.

Men depressionen hann ifatt och grep mig åter för fyra år sedan.

I fyra år har du troget väntat på mig, när jag varit i en bubbla så tjock att den aldrig tycktes spricka.

Men nu är jag på väg ut ur den.

Nu är jag redo att möta livet och det som är livet.

Nämligen du.

Du och jag ska återförenas och kämpa tillsammans igen.

Mot sjukdomen, oskiljaktiga föralltid.

Mörker och ljus

Du är sinnebilden av den svarta lusten inom mig.

Det blev du för mycket längesedan, men det har varit svårt att erkänna detta faktum.

Det har säkerligen varit så för oss båda, men nu tar jag detta till mig och accepterar det som en del av mig.

Han är sinnebilden för den vita lusten inom mig.

Den som jag kan göra allt för och som jag önskar ge det allra finaste i världen till.

Han kom in i mitt liv och fick lära känna en som hade mycket saker ivägen.

Det gick lätt att mötas i förälskelsens eufori, men då vardagen kom följde det obearbetade med.

Han har nu hjälpt mig att erkänna mina olika sidor.

Han har hjälpt mig att värdesätta mig själv och mina behov.

Han är värd att jag kämpar för oss och då måste jag försonas med den jag verkligen är.

Det finns både mörker och ljus i alla.

Annars vore man inte mänsklig.

 

Du och jag,

Igår kväll försatte du mig i ett lugnt och stillsamt tillstånd, precis då jag hade gått till sängs.

För att sedan göra en helomvändning och varva upp mig igen, med ett befinnande som var en spiral av destruktivitet.

Idag kände jag under förmiddagen att det skulle kunna bli en ganska bra dag.

Men nu har du övertaget igen, efter lunch tog du åter kontroll.

Hur ska jag klara av dig?

För nu är det bara du och jag i en ensam dragkamp.

Du och jag, Depression.

Foglig

Det värsta med att må bättre, är att man känner skillnad på när det går uppåt eller nedåt.

Det värsta med att må bättre, är att man hoppas allt för tidigt att det ska förbli så bra som möjligt.

Det värsta med att må bättre, är att man blir mer sårbar då ångesten och depressionen åter drabbar en.

För innan var man ju så van vid att alltid ha dessa känslor omkring sig och ständigt i sin närhet.

För du blir aldrig helt fri från din sjukdom.

Du kommer alltid att bli påmind om den då det tycks ha ordnat upp sig i ditt liv.

Den kommer alltid att vara ditt hinder och din kamp så trogen.

Den överger dig aldrig, men den kan bli foglig.

tistlar

Nu börjar det sakta, men säkert att skimra igenom.

Små glimtar av nytt hopp och ljus tränger sig in i det mörka dunklet.

Eufori och livsglädje kan börja spira igen, men det finns fortfarande risk för att det dör i förtid.

Den kalla dysterheten är som en oberäknelig vinterfrost som ödelägger livet hos de nya skotten vilka kämpat sig upp.

Strålarna av euforin de ljuva dagarna och kvällarna är fortfarande få.

De räcker inte till för att odla upp ett stadigt liv ännu.

Här kan bara lärdomens och fördömmandets tistlar leva ostört i tider som denna.

Förlovningen

Novell nr 16

Förlovningen

Av Louise Andersson

 

- Jag hade blivit ihop med min nuvarande sambo i juni 2010, flyttat in till honom i september samma år och vi förlovade oss i december det året.

Så nog gick det snabbt då mitt liv förändrades till vad det är idag.

Nu tänker jag berätta om hur det kändes den dagen då vi bytte ringar, som man säger.

 

Vi hade först tänkt förlova oss på min födelsedag, men den var bara två dagar efter att vi hade valt ringar och de skulle inte hinna bli klara på så kort tid.

Så, vi fick hämta ut dem tre dagar efter detta till.

Det skulle ta fem dagar att tillverka våra ringar, med namn och allt.

Därför var det naturligt att vi förlovade oss på vår halvårsdag som par. Den 12:e december 2010.

 

Dagen innan var vi på julbord och vi viste att vi skulle komma hem där ifrån ganska sent. Så vi sa att

- oavsett var vi än var någon stans vid tolvslaget den 12:e skulle vi förlova oss.

 

Vännerna som vi åt julbord med delade vår lycka och vi fick en flaska mousserande vin av en av dem då han insåg att han hade sagt fel till oss.

De skulle festa vidare någon annan stans, vilket inte hade framkommit till oss. Så vi skulle få mer än en timme för oss själva där på Hovdala slått.

Kompisen skämdes lite och samtidigt ville han ge oss något i present. Så, en flaska vin fick det bli.

Men. i ärlighetens namn kändes det bra att sitta där tillsammans, bara sambon och jag.

Den extratimmen behövde vi även om avskedet från vännerna blev lite hastigt och konstigt.

 

Det blev så att vi förlovade oss i färdtjänstbilen hem.

Chauffören som körde hade aldrig varit med om detta tidigare sa han, men en förlossning hade han upplevt i bilen. Vilket var mer obehagligt och traumatiskt än detta lilla fridfulla spel.

När vi kysstes och bytte ringar kände vi båda oss som de lyckligaste människorna på denna jord.

Vi hade äntligen uppnått något som förband oss med varandra, vilket vi hade kämpat för i bådas våra hela liv.

Slut.

Under halva mitt liv

Under halva mitt liv har jag dömt mig själv för denna handling.

Tagit ansvar för det som jag och hon gjorde den natten.

Under halva mitt liv har jag burit detta tunga ok i den bur jag suttit i.

Allt medans hon kunde slå igen luckan om mig och springa långt ifrån den natten.

Nu har den buren hamnat hos en jag älskar, han som värdesätter min kärlek och är lika värd min.

Han har tagit ut mig då och då i den frihet som är hans, men alltid har jag dragit mig tillbaka in i mitt inhägnade tillstånd igen.

Men nu gör jag mig fri för all framtid.

Hon ska inte få fånga mig igen, då jag dömt mig själv genom halva mitt liv.

Nu vänder jag blad, börjar om på ett nytt kapittel.

För han jag älskar har väntat i över 4 år på detta.

I hans frihet och närhet vill jag vara.

Han ska visa mig livets vägar.

Vad finns där?

Till en början vägrade jag att förstå.

Ville bara att allt skulle vara som vanligt och att vi båda åtminstone skulle kunna prata fritt om det som hänt.

Sedan insåg jag att du inte ville påminnas om det och då kände jag mig förförd.

För du var ju så mycket mer erfaren än mig och du var den första jag haft.

Några år senare började jag att ta ansvar ensam för det inträffade.

Anklagade mig själv för att jag inte sett att du ej kunde stå emot.

Du var utan skuld enligt mig då och jag bar hela bördan.

Men för mig var allt vi gjorde bra.

Så jag går vidare nu.

Stolt över det inträffade som är så mycket mera värt än att bara glömmas bort.

- För vad finns där att skämmas över för någon utav oss?

En vaksam vän

Du skulle vara en vaksam vän.

Istället har du fått ett övertag och vägrar släppa taget om mig.

Du borde vara den som jordnära drar ner mig när jag svävat för mycket.

Nu är du den som håller mig under det grumliga, mörka vattnet.

Du är mitt dunkla jag just nu.

Men inom mig bor en ljus och god vilja.

Varför är du så rädd för henne Depression?

Hon är ju bara den livsglädje jag behöver för att överleva.