Foglig

Det värsta med att må bättre, är att man känner skillnad på när det går uppåt eller nedåt.

Det värsta med att må bättre, är att man hoppas allt för tidigt att det ska förbli så bra som möjligt.

Det värsta med att må bättre, är att man blir mer sårbar då ångesten och depressionen åter drabbar en.

För innan var man ju så van vid att alltid ha dessa känslor omkring sig och ständigt i sin närhet.

För du blir aldrig helt fri från din sjukdom.

Du kommer alltid att bli påmind om den då det tycks ha ordnat upp sig i ditt liv.

Den kommer alltid att vara ditt hinder och din kamp så trogen.

Den överger dig aldrig, men den kan bli foglig.

tistlar

Nu börjar det sakta, men säkert att skimra igenom.

Små glimtar av nytt hopp och ljus tränger sig in i det mörka dunklet.

Eufori och livsglädje kan börja spira igen, men det finns fortfarande risk för att det dör i förtid.

Den kalla dysterheten är som en oberäknelig vinterfrost som ödelägger livet hos de nya skotten vilka kämpat sig upp.

Strålarna av euforin de ljuva dagarna och kvällarna är fortfarande få.

De räcker inte till för att odla upp ett stadigt liv ännu.

Här kan bara lärdomens och fördömmandets tistlar leva ostört i tider som denna.

Förlovningen

Novell nr 16

Förlovningen

Av Louise Andersson

 

- Jag hade blivit ihop med min nuvarande sambo i juni 2010, flyttat in till honom i september samma år och vi förlovade oss i december det året.

Så nog gick det snabbt då mitt liv förändrades till vad det är idag.

Nu tänker jag berätta om hur det kändes den dagen då vi bytte ringar, som man säger.

 

Vi hade först tänkt förlova oss på min födelsedag, men den var bara två dagar efter att vi hade valt ringar och de skulle inte hinna bli klara på så kort tid.

Så, vi fick hämta ut dem tre dagar efter detta till.

Det skulle ta fem dagar att tillverka våra ringar, med namn och allt.

Därför var det naturligt att vi förlovade oss på vår halvårsdag som par. Den 12:e december 2010.

 

Dagen innan var vi på julbord och vi viste att vi skulle komma hem där ifrån ganska sent. Så vi sa att

- oavsett var vi än var någon stans vid tolvslaget den 12:e skulle vi förlova oss.

 

Vännerna som vi åt julbord med delade vår lycka och vi fick en flaska mousserande vin av en av dem då han insåg att han hade sagt fel till oss.

De skulle festa vidare någon annan stans, vilket inte hade framkommit till oss. Så vi skulle få mer än en timme för oss själva där på Hovdala slått.

Kompisen skämdes lite och samtidigt ville han ge oss något i present. Så, en flaska vin fick det bli.

Men. i ärlighetens namn kändes det bra att sitta där tillsammans, bara sambon och jag.

Den extratimmen behövde vi även om avskedet från vännerna blev lite hastigt och konstigt.

 

Det blev så att vi förlovade oss i färdtjänstbilen hem.

Chauffören som körde hade aldrig varit med om detta tidigare sa han, men en förlossning hade han upplevt i bilen. Vilket var mer obehagligt och traumatiskt än detta lilla fridfulla spel.

När vi kysstes och bytte ringar kände vi båda oss som de lyckligaste människorna på denna jord.

Vi hade äntligen uppnått något som förband oss med varandra, vilket vi hade kämpat för i bådas våra hela liv.

Slut.

Under halva mitt liv

Under halva mitt liv har jag dömt mig själv för denna handling.

Tagit ansvar för det som jag och hon gjorde den natten.

Under halva mitt liv har jag burit detta tunga ok i den bur jag suttit i.

Allt medans hon kunde slå igen luckan om mig och springa långt ifrån den natten.

Nu har den buren hamnat hos en jag älskar, han som värdesätter min kärlek och är lika värd min.

Han har tagit ut mig då och då i den frihet som är hans, men alltid har jag dragit mig tillbaka in i mitt inhägnade tillstånd igen.

Men nu gör jag mig fri för all framtid.

Hon ska inte få fånga mig igen, då jag dömt mig själv genom halva mitt liv.

Nu vänder jag blad, börjar om på ett nytt kapittel.

För han jag älskar har väntat i över 4 år på detta.

I hans frihet och närhet vill jag vara.

Han ska visa mig livets vägar.

Vad finns där?

Till en början vägrade jag att förstå.

Ville bara att allt skulle vara som vanligt och att vi båda åtminstone skulle kunna prata fritt om det som hänt.

Sedan insåg jag att du inte ville påminnas om det och då kände jag mig förförd.

För du var ju så mycket mer erfaren än mig och du var den första jag haft.

Några år senare började jag att ta ansvar ensam för det inträffade.

Anklagade mig själv för att jag inte sett att du ej kunde stå emot.

Du var utan skuld enligt mig då och jag bar hela bördan.

Men för mig var allt vi gjorde bra.

Så jag går vidare nu.

Stolt över det inträffade som är så mycket mera värt än att bara glömmas bort.

- För vad finns där att skämmas över för någon utav oss?

En vaksam vän

Du skulle vara en vaksam vän.

Istället har du fått ett övertag och vägrar släppa taget om mig.

Du borde vara den som jordnära drar ner mig när jag svävat för mycket.

Nu är du den som håller mig under det grumliga, mörka vattnet.

Du är mitt dunkla jag just nu.

Men inom mig bor en ljus och god vilja.

Varför är du så rädd för henne Depression?

Hon är ju bara den livsglädje jag behöver för att överleva.

En avgrund utan botten

Världen omkring mig skiftar i mörkgrått och svart.

Jag borde vara glad, må bättre, men säg det till min sjukdom.

Jag har ett bra liv, men sjukdomen bråkar och hindrar mig från att uppskatta det just nu.

Min själ gråter utan anledning.

Som så många gånger förr.

Den jag älskar är inte värd detta, men det pågår en kamp inom mig.

En kamp för att hålla mig på rätt stig i livet och inte dras ner i en avgrund utan botten.