Hon är hemlig med sin bakgrund.
Jag vill allt hjämt veta mer.
I min enträgna förundran är det ivern som hon ser.
Hon har svårt att finna tillförlit uti det som henne sker.
Att någon ämnar lära känna henne är ett skräckfyllt scenario vilket hon i förtvivlan anser.
Eller?
Är det jag som i min desperation intet anar gränser för hur långt jag sänker mig?
Ned i en spiral utav obesvarad kärlek.
Ber!
Jag känner ett behov.
Ett envetet behov att minska den klyfta vilken har utvidgats emellan oss.
Detta behov kräver ut mig.
Kräver ett svar på en utav demina frågor.
Hur ska jag förminska denna klyftas vidder utan att samtidigt förgöra dig och din tillit?
Tvivlet är mig övermäktigt.
Steget blir så överpräktigt.
Förundran om du ej mitt antåg önskar?
Får mig bittert likgiltig för allt annat.
Mörka slöjor omgärdar mitt inre och min annars lätt disiga tillvaro.
Ett enträget begär utgjort av lika delar obehag som välbehag uppblandade i en oskiljaktig förening.
Du vilar ännu i din aningslösa ovisshet.
Säkerligen oförmögen om vad du måste anta om mig?
Kanske kommer du heller aldrig att förstå?
Att dessa känslor är till följd och på grund av det jag bär med mig efter mötet inmed dig.
Varför kunde inte lyckan bestå utan krav ännu en tid?
Varför skulle jag med ens bli till den grad säker på vad du tillför mig?
Vem du utgör i mitt ödes omgivande tillvaro.
Den formad av demina utvalda.
Varför frestades jag att binda dig till mig under omständigheter likt dessa?
Då som min åtrå inför dig kan komma att bli grov, ofin och färgad av de mest besynnerliga begivenheter.
Jag har en gång givit mig själv ett löfte om att aldrig någonsin förneka vad som komma skall i min väg.
Intet heller huru jag må uppleva dig.
Även om du drar upp de allra grövsta rötterna utgjorda av åtrå.
Eller svärtar ner eventuell kärlek vilken skulle kunna uppstå inom mig.
Du inmed dina skamfilade och förnedrande nyanser av alla färger som finns att tillgå.
Oavsett hur det än blir, må jag acceptera och genomleva detta faktum.
Det var som om du genom din blotta inverkan på mig
omringade oss båda inom en dimmfyld hinna.
Ur vilken begäret därmed föddes.
En antydan av nyfikenhet i mitt inre medvetande förbyttes.
Snart uti sin fortskridande utveckling till en frigörande spänning och har nu erkänts som det intresse det är.
Där vid faktum orubbligen kvarstår.
Jag må nyss ha påbörjat min bekantskap inmed dig, men den gör avtryck.
Det var någonting med min upptäckt av dig som fick en spänning bestående av förväntan och förhoppning att börja spira inombords.
Även om det lik väl skrämde mig då jag nu erkände detta faktum.
En upplevelse utgjord av en ertappad angelägenhet är vad som kommer att prägla vår relation och mina känslor inför dig.
Säkerligen detta vilket speglar också din uppfattning om hur våra liv reagerar med varandra.
