Min första erfarenhet

Hon, var min första erfarenhet.

Hon, banade väg då hon öppnade upp mig för alla möjligheter.

Men hon ska inte få styra mitt liv i all oändlighet.

Hon, visade mig vägen till den värld jag nu befinner mig i.

Hon, gav mig både hopp och förtvivlan.

Men det var hon som valde att gå åt ett annat håll.

Det var hon som valde att förneka det vi ägnat oss åt.

Och hur länge ska jag döma mig själv och bara mig för det som hänt?

För mig var det ett fint minne och en väg till lycka, även om hon inte följde med på den.

Hon valde att se det vi hade som något man bara springer ifrån och inte vet jag om hon förmår att minnas det idag.

Men hon ska ändå inte få ett övertag.  

Var finns balansen?

En gång i tiden var jag vidöppen för allt.

Nu har omständigheter sakta, men säkert slutit in min värld.

En gång i tiden fanns förhoppningar och tillit i mina sinnen.

Nu är jag så misstänksam att jag inte kan ge den som betyder mest i mitt liv det jag känner.

Hur kunde jag dansa så obetänksamt?

Dansa ned i en dal utav mörker, då när jag så lätt svävade på toppar så skinande och bländande.

Hur tar jag mig upp dit åter?

Då känslorna är som musslor vilka vägrar att öppna sina skal igen.

Hur kunde jag gå från den livsglädjen då, till detta dystra allvar?

Var finns balansen?

Egentligen?

Regera i min värld

önskar att jag bara kunde rota mig hemma, nära dig.

Önskar att jag kunde få slippa splittra min tillvaro i det som kallas privatliv och arbetsliv.

För vad tjänar det till när du är den som jag helst vill präglas utav?

Önskar att du var den första och enda som fick mig att känna samhörighet.

Önskar att det inte fanns starkare eller jämnstarka personligheter förutom dig som kan påverka mig.

För vad gör det i mig då jag är så vidöppen och vilsen när du inte är nära mig?

Jo, det för mig åt andra håll och det förstör min tilltro på mig själv.

Jag måste kämpa för att inte präglas av dem, för du är den enda som ska regera i min värld.

Det vi delar

Varför är det du som påverkar mig?

Du har ditt liv och jag har mitt.

Det är inte meningen att vi ska höra samman, du och jag.

Kanske är det därför du lämnar en tomhet efter dig när du inte är nära mig?

Jag borde springa långt oändligt långt bort från dig.

Trots det finns du nära mig i tanken och jag saknar det vi delar.

Bli

Bli bland de du trivs med.

Känn hur deras inverkan färgar av sig på dig.

Varmare

Marken blir allt varmare under mina fötter, vart jag än går.
Snart smälter den undan och då faller jag ned i en ovisshet utan slut.

Hur vore det?

Hur skulle det ha blivit om vi fortfarande umgicks?

Hur skulle våra samtal utspunnit sig?

Hur skulle det ha varit om du inte skiljde dina vänner åt från varandra?

Vore det bättre för oss om jag visste vilka som präglar ditt liv?

Ville du ens veta vilka som präglar mitt?

De som utgör min värld.

Vore min illusion om den du är annorlunda om jag fick lära känna dig på riktigt?

För nu är du ett luftslått som finns med mig och den jag lever med.

Jag älskar honom och hyser känslor för dig.

Hur vore det om vi kunde rida ut detta tillsammans?