Att få känslor besvarade kan vara nog så svårhanterligt som om de inte vore det.
i synnerhet somnär dessa är i maskopi med den längtan vilken infinner sig inom mig just i detta nu.
Särskilt när du ej är mig tillhands vid tillfällen likt detta.
Önskar innerligen att vi båda kunde få finnas inmed och inför varandra uppå allehanda plan.
Nu då jag är erfarenheten berikad.
Jag kunde känna genom dig hur du sökte mig.
Just som när jag inte längre ämnade att leta efter närhet ifrån någonstans eller utav någondera.
Jag kunde förnimma hur jag blev indragen och påverkad av din vilja.
tills dess att den också blev min.
Och du fick mig att inse detta.
Insikten i synnerhet är denna.
Att jag skulle trivas i din värld.
Att vi borde mogna förenade.
Firar nyårskväll med en nära väninna och några i hennes familj. Och vet så väl med mig att jag borde vara närvarande.
Vet att lyckan som sedvanligt bör infinna sig där inte är.
Ty mina tankar är orubbligen hos dig.
Demina drömmar om oss två vägrar att lämnas mig.
Du har förlett mig uppå andra stigar.
Visat mig att jag intet ens kan lita på mina egna bedömningar
Ju svårare du blir för mig att nå.
desto sjukligare blir demina begär efter dig.
Ju mer främmande du visar dig inför mig.
Får i stor utsträckning mina önskemål att föröka sig om att lära känna dig och din omvärld.
Frågorna är uppenbara och de kvarstår fortfarande.
Dessa bliver aldrig mig frånvarande igen.
Hur kan jag närmas mig dig?
Är det pris jag måste betala riskfritt inför oss?
Må det bli vi en dag?
Sakta, men allt för säkert upplever jag huru min nuvarande lidelse drar sig undan åter igen.
Så gör även du inför mig.
Ni, en ofrånkomlig kombination.
Du och just denna lidelse, ni talar ett eget samspråk.
Så oskiljaktiga för mig ni är.
Jag får mig till att resonera som så.
- Att det är ni två som förtjänar varandra där uti den slutliga oändlighetens betryggande famn.
Ni båda utan mig.
Fördomarna där inom mig sviktar då jag möter människor som dig.
Som så främmande, som så skrämmande, som så förbjudna och omöjliga.
Du med din muslimska bakgrund emot min egensinniga och obehindrade fritänkarvärld.
Hur må vi två någonsin mötas?
Eller än hellre förenas med varandra.
Hur kan tron flytta berg?
då jag tvivlar på en union emellan oss.
Är det ens värt priset att slåss?
Egentligen?
Om jag med ord skulle beskriva hur det känns att ämna ha tillgång till dig. Vore det ungefär som att äga fritt utövande på sitt eget belöningssystem.
Som är det beroendeframkallande att bara tänka på dig.
Men skillnaden på detta och andra begivenheter är denna.
Behandlingen av det begär jag lider utav är.
Att få tillbringa min tid uti din närvaro.
Att få bli accepterad utav dig.
Bli ärligen din.
