Jag vill bekänna inför dig att mina känslor är ofrånkomliga.
Jag vill besegra alla villospår vilka jag trott var en tröst. För att så slutligen inse detta faktum.
Som med sin enheldiga makt inför mig kvarstår.
Jag ämnar att betona vikten i denna otvivelaktiga redogörelse.
Jag ämnar att en dag klargöra detta med berått mod i någon utav förtäljandets alla olika former.
Inför dig och inför hela världen.
Det kan verka som om det jag vill med dig är att uppnå äganderätt och kontroll över dina livets vägnar. I synnerhet som när jag i den milda grad det förestår mig håller av dig.
Det jag önskar och begär är att du finner lyckan, tryggheten och fridfullheten. De tre komponenter vilka bör eftersträvas och tilldelas oss alla var och en.
Är det en orimlighet?
Väntan äro för mig svårhanterlig och blir allt mer påtaglig med anledning av att jag är påväg att förverkliga och blotta en redogörelse inför dig.
Jag ska komma till att klargöra en utav särdeles avgörande angelägenheter beträffande dig, mig och oss två.
En dag må du bli medveten om vilken betydelse du har inför mig och i mitt liv.
En dag skall du försäkras om det jag rymt ifrån.
Ingen kan besegra mig i fejder och stridigheter som du.
Ingen annan kan finta till mitt inre lika omedvetet som då jag blev varse just detta faktum.
Ingen annan har intagit en lika tydlig platts utformad av den renaste självklarhet så som du gjort.
Ej heller någon annan äger förmågan att bryta ner och igenom både mig och mitt innersta.
Än värre och oavsett om jag lyckas vinna varken dig eller din tillgivenhet eller inte.
Förfärad betänker jag situationer för mig själv.
Hur det vore om min yngre syster inte ingick i min släkt.
Blev det då henne jag orubbligt valde före andra?
Vore det henne jag självklart trånade efter istället för exempelvis dig?
Var du enbart en avbild utav henne inför mig då och ingenting mer?
Blev hon då denna oersättliga och oöverkomliga inför mig?
