Ibland kan man känna hur ett sammanbrott är på väg.
Man kan liksom ana förnimmelsen utav dess ankomst.
Och blotta vetskapen utav att det är nära kan både hemma och till på köpet ibland förgöra en.
Tillintetgöra ens liv och tillvaro.
Jag är en blind tjej med utflippade idéer och en oövervinnerlig kärlek till att skapa.
Ibland kan man känna hur ett sammanbrott är på väg.
Man kan liksom ana förnimmelsen utav dess ankomst.
Och blotta vetskapen utav att det är nära kan både hemma och till på köpet ibland förgöra en.
Tillintetgöra ens liv och tillvaro.
Ibland önskar jag att jag finge möta någon eller något på min väg.
Beblanda mig med sådant som hjälper mig att bearbeta min ångest.
Bejakar mina mörkaste sidor för en liten stund.
Bejakar vårt mörker tillsammans om turen är med oss.
Det inträffar ibland för alla och en var.
Att man bjuder till, går med på något även om man egentligen inte vill det själv.
Men varför göra detta när det tar emot?
Det kan man undra.
Det inträffar ibland att jag förbjuder mig själv och motstår saker jag egentligen vill uppnå. Då känns det som att det är det svåraste valet man har gjort, men det finns alltid en anledning till det. Där har uppstått något som har större vikt och prioritet. Likt en stoppkloss i ens väg som man måste mota bort först.
Jag har en förmåga att gå emot strömmen. Det kan ha till följd att jag riskerar både mitt egna och andras välbefinnande, både min och andras välfärd och tillvaro. Endast ödet vet vilka konsekvenserna blir.
Trots att dessa faror kan möta mig strävar jag ändå envist och tappert uppå denna väg.
Ibland är det som förgjort att kämpa. Då det är som att en omöjlighet infinner sig vid ens sida. Man vill ha någon med sig i striden, medans denna gör allt för att motarbeta en. Hindra en till denna efterlängtade och välbehövliga seger i livet.
Ibland måste man chansa i blindo för att uppnå egna syften.
Även om det kan vara mycket krävande och smärtsamt för stunden.