Under möten med dig kantrar mitt hela jag och allt som hör därtill.
Mitt inre uppfylls av missnöje över den jag är.
Önskar att förvandlas åter till den jag helst vill vara såsom jag ju hade planerat.
Just den vilken jag förliknar med dig då när du är avlägsnad ifrån mig.
Den bitterljuva sanningen är målet för mina självklara vägars framfart.Den sorgset förfinade ensamheten är mitt uttryck för ett val enigt med den medföljande beslutsamheten.
Till trots för att mitt medvetande är bevänt med att livet går till spillo.
I förening med sorg lindar jag frivilligt in mig i gråtmildhet när till längtan.
Detta gör jag med anledning av att det är ofrånkomligt.
Om andra liksom jag upplevt möten med dig inser de.
Du valdes slutligen ut av mig.
Även om du kanske aldrig ska komma att vilja inse det?
Eller oavsett huruvida detta faktum accepteras utifrån dig och ditt tycke?
Säkerligen inte.
Ty du beundrar väl någon som för med sig större och bredare utbyte?
Jag tynar bort inför dig.
Du är egentligen inte den som tillför mig mest eller skapar den förtroliga gemenskap som jag så målinriktat söker efter.
Trots denna uppenbara insikt som består. Självklar och outplånlig inför mitt inre.
Är det dig jag helst föredrar när faktum når kritan.
Inga samtal för oss längre samman.
även om allt utåt sett tycks vara ungefär som alltid dess för innan.
Kanske har vi egentligen aldrig varit en förening?
Utan det jag letts av är min egen vilja blind i dimman.
Oviss äro du, men medveten är jag.
Du får mig svag.
När ska jag inse?
Hur sent ska jag förstå?
Att det är dig och ingen annan vem jag tilldrags åt.
Nå? Hur djupt ska jag i sorg och kval inom dina trakter förgås?
Som när längtan gripit tag i mig.
Trots detta faktum att jag aldrig dig kan få.
